Friday, January 30, 2009

CCTV 9 - the English Speaking Contest

En ung kvinna pratar perfekt brittisk engelska på kinesiska statstelevisionens engelska kanal. hon står på en scen och tävlar i att tala engelska. Hennes tal är en hyllning till den ungdomsgenerationm som nu tjänstgör i People´s Liberation Army och som hjälpte jordbävningsoffren i Sichuan.

En panel ställer följdfrågor av olika slag och de argumenterar med unga kvinnan. Det känns lite 50-tal. Det är tävling i att prata på engelska. I debattmomentet debatterar de budskap i film. Hon pressas hårt i sitt inte så lite moralistiska perspektiv. Panelen är förvånansvärt västlig i sitt perspektiv. Men sedan så vänder det. Hennes perspektiv är att man måste vara medielitterat för att klara av filmer med mycket våld, sex och annan omoral. För henne handlar det om utbildning. Men panelens ledande debattör landar till slut i att hon är elitistisk och att staten (underförstått) måste ha kontroll över filmmedia. Det är väldigt intressant att se hur argument kan vändas runt i sin motsats.

CCTV 9 är en märklig upplevelse. På ytan ser det ut som vilken västlig kanal som helst. Men lyssnar och tittar man noga känns det väldigt regisserat. Det är Kinas socialistiska propagandakultur som ännu inte klarat av att bli helt osynlig. Än så länge har kinesiska media bit kvar till oss i väst. Den eviga frågan var man än är i världen är ju dock hur fria är fria media?

Fälterfarenheter

Jag har börjat springa lite grand. En gång i tiden var jag en bra motionslöpare som sprang Göteborgsvarvet några gånger, och när jag studerade på Lantmäterilinjen på KTH var jag med i Solastafetten mellan Göteborg och Karlstad. Mitt lag kom faktiskt tvåa en gång och det var inte så illa. Över 100 lag var med och vinnarlaget var ett hopplock av bra löpare från Göteborgs universitet. Men i vårt lag hade vi många elitorienterare med oss. Lantmäteri låg ju nära till hands för dem - många av dem hade producerat egna orienteringskartor för sina klubbar. Nu är det en helt annan sak att springa. Jag har 15 kilo mer att bära på och mina benhinnor gör ont. Jag kör bara tjugo minuterspass just nu.

Nu befinner jag mig i Sisophon, eller i Banteay Meanchey, eller i Svay (mango). Okärt barn har många namn. En australisk volontär som bodde här, men som nu åkt hem, berättade hur hennes äldre syster grät sig igenom två veckor i Sisophon när hon var på besök. Hon vädjade till sin lillasyster att komma hem. Men Olivia hade börjat gilla staden. Hon jobbade på dagarna och hade obegränsat med tid på kvällarna att läsa böcker, äta frukt och bara vara social. Det är ett liv som man faktiskt kan känna avund inför. Ett liv som antagligen bara är möjligt på platser som Svay där Internet är långsamt och shoppingmöjligheterna är begränsade till traktorer, bilbatterier och skumma torra kex.

Det är kul att springa här. Ute bland fälten ligger små hus där familjerna gör kväll och barnen badar i dikena. Alla ropar "Hello" och skrattar. En gammal skrynklig man med stor mage och bar överkropp, sprang med mig med höga knäuppdrag och ropade "Um-pa,Um-pa,Um-pa". Det är man aldrig med om i Slottskogen. Än mindre i Härnösands elljusspår.

Ännu ett Partnermöte idag. Jag har börjat ta tag i olika sker som måste fixas nu. Det första halvåret tog jag det väldigt lugnt och gjorde som vi alltid gjort förut. Men jag ser massor av brister att ta tag i. Jag är ju första kontorschefen i Kambodja för min arbetsgivare och det är mycket som skall fixas till. Tidigare hade vi två anställda, men inget officiellt kontor, och det är mycket att plocka i ordning. Min danska kollega delar erfarenheten. Han har berättat hur man gjorde på samma sätt i hans organisation, och det tog ett halvår innan man insåg att det inte räckte med att lyfta in person, utan man måste bygga upp team för att det skall fungera. I veckan har jag en annons ute för vad vi kallar en "Project Officer". Jag anställde en i december efter en utdragen rekrytering, men nu hoppas jag det skall gå fortare. En av de två som var med från början insåg att det var dags att lämna när jag kom. Han hade varit med länge, och ville nog inte riktigt vara med på förändringarna. Det institutionella minnet försvann på gott och ont.

Nu gäller det att få partnerorganisationeerna att hänga med på tåget också. Den svenska biståndsdebatten har ökat vårt fokus på ekonomisk kontroll vilket är väldigt bra. Men processen ute i fält går ofta långsammare än man räknar med. Det är inte bara att ställa krav eller låta dem installera bra programvara för bokföringen. Igår var jag på en organisation som hade fått programvara och utbildning av en annan givare. Men problemet nu var att datorerna inte funkade på grund av virus (från USB-minnen).

Som givare måste man hela tiden tänka på hela bilden och det missar vi alltför ofta. Datoriserad bokföring kräver också att organisationen har en IT-policy som talar om hur datorerna får användas och tillgång till regelbunden datorservice. Om inte dessa behov är tillfredställda är bokföring på dator betydligt mer riskfylld än att göra det på papper. Dessa krav kommer ibland i kläm på grund av olika svårförändrade policies som till exempel att projektpengar inte får gå till datorutrustning utan bara till utbildning. Just nu är jag inne på att rekommendera att åtminstone den dator där bokföringen skall ske endast skall användas för bokföring och inget annat. Om det nu saknas en IT-policy för organisationen kan man åtminstone ha en för denna enda dator.

Thailands skam

Det är skrämmande nyheter från svenskarnas favoritresemål. Leendenas paradissträndernas land har en ytterst grym sida.
Längst uppe vid gränsen mellan Burma och Bangladesh bor Rohingyas, en muslimsk minoritet som behandlas illa av den burmesiska militärjuntan. Och lika illa av thailändarna. En grupp på 1000 Rohyingas fångades i December upp i havet på väg söderut utanför thailändska kusten. Efter några dagars hårdhänta förhör då de knappt fick någon mat och blev slagna och sparkade, så bogserades de vid två tillfällen, den 18 december och den 30 december ut på öppna havet i båtar utan motorer och blev lämnade där att driva med havsströmmarna. Av 992 Rohyingas som skickades ut saknas fortfarande 550 och risken är stor att de har drunknat. De övriga fångades upp av indiska kustbevakningen ute på öppna havet vid Andamanerna, 750 kilometer från Phuket. Vittnen berättar också att två kastaqdes i vattnet av thailändsk militär med bakbundna händer för att de vägrade gå ombord på de små båtarna.
”De gav oss nästan ingen mat och lämnade oss mitt ute på öppna havet”, berättar Abdul Muslim från Bangladesh. ”Vi var totalt 547 stycken i fyra båtar utan motorer. Tjugo dog i vår båt, de andra båtarna har jag ingen aning om”.
Indiska kustbevakningen har bekräftat att de omhändertagna var i ytterst dåligt skick och i behov av sjukhusvård.
Den militära grupp som identfierats som ansvariga skyller i från sig. Grupperingen, kallad Internal Security Operations Command, är en återupplivad kalla kriget-styrka ämnad att bekämpa kommunistisk gerilla som av någon anledning återupplivades vid militärkuppen 2006. Hela ärendet skulle egentligen hanterats av utlännings- och gränspolisen, och ingeen förstår varför så inte har skett.
Detta är inget att förvånas över. Thailand är ett land med stora problem med rasism. Det är inte första incidenten av det här slaget. Papperslösa immigranter saknar helt rättigheter. De är slavarbetare. Ingen bryr sig om de behandlas så illa att de dör. Detta trots att Thailands styrande klass är ytterst beroende av gästarbetarna, legala och illegala, för sitt välstånd.
Turistmyndigheterna har effektivt lyckats tvätta bort Thailands fula sida. Men det kan vara värt att fundera på varför du som turist är värd ett leende, medan den som städar ditt hotellrum är så rättslös att om de blir ihjälslagna av sin arbetsgivare så bryr sig inte ens polisen?

Monday, January 26, 2009

Säsong för rostade gräshoppor

Igår kom jag till Battambang för jag vet inte vilken gång i ordningen. På vägen noterade jag vid en rastplats att man sålde rostade gräshoppor per hekto, komplett med chilli och basilika. Sedan satt alla på bussen och smaskade i sig med ljudliga smackanden. Schysst snack food får man väl säga.

Battambang är alltid mysigt. De har nyligen anlagt en fin park vid floden. På andra sidan floden står kolonialhusen intakta, med något nedkörda blekgula toner. Om några år kommer här säkert att ligga en rad chica kaféer och små hotell. Det vill säga om inte finanskrisen tar död på investeringsviljan och turismen.

På kvällarna och (säkert också på morgnarna) motionerar hundratals khmerer i parken till musik. Någon släpar med sig en bergsprängare, eller till och med ett riktigt PA som går på bilbatterier. Sedan betalar motionärerna denna någon 1000 riel (2 kronor) och så får man ett workoutpass med 100 andra i skymningen. Det är rätt trevligt - en folkfest varje kväll då man kan släppa världens vedermödor för denna dag.

Thursday, January 22, 2009

Vad är värt att fira?

Ser på CNN hur palestinier lämnar Gaza. De har gett upp. De har förlorat sina hem och tar sig till släktingar på annat håll. Det finns ett namn för det som sker.

Kom idag hem från fyra dagar i Battambang. Det är en underbar liten stad. Visst, den är stor som Malmö befolkningsmässigt, men känns som ett kambodjanskt Eksjö. Under 70-talets strider räddades Battambang undan förstörelse genom ett hemligt avtal mellan den lokale befälhavaren och Röda Khmererna. Därför finns massor av vackra hus från den franska kolonialtiden kvar. Speciellt längs floden står de och väntar på nya tider. Några hus har blivit renoverade sedan jag kom hit första gången för över två år sedan. En ny park har anlagts på andra sidan floden och hundratals människor motionerar där varje kväll i skymningen.

Jag har plöjt igenom nyheterna som jag missat under min julvistelse i Sverige. I år den 7 januari var det 30 år sedan Röda Khmererna försvann och vietnamesiska armén med hjälp av kambodjanska avhoppare från Röda Khmererna, erövrade ett tomt Phnom Penh. I år blev det stor politisk strid om firandet. Kambodja har tidigare firat dagen för underteckandet av fredsavtalet i Paris den 23 oktober som sin viktigaste "nationella" dag.
Men 2005 tyckte regeringen att de hade för många helgdagar och tog bort den till förmån för den 7 januari. Oppositionen blev arg. De menar att den nuvarande regimen och vietnameserna faktiskt stöttade Röda Khmerernas maktövertagande 1975, och vietnameserna fortsatte ju också ockupationen till 1989 med de nuvarande regimen som civila ledare. Kambodja var helt enkelt inte ett fullt självständigt land, så 7 januari är inte en befrielsens dag. Hela debatten är i mycket representativ för de delade känslorna inför perioden från 1979 till Parisavtalet som ledde till FNs genom tidernas största fredsbevarande insats och allmänna val 1993.

Mest märkligt för en utomstående är annars det sätt som det styrande partiet nu valt att ta ensamrätt på firandet. Skolelever engagerades för att delta i firandet i det styrande partiets CPP tröjor och emblem och lärare har stöttat initiativet. Ingen har blivit tvingad heter det, men ingen tänker på att deltagandet faktiskt fungerar som en slags åsiktsregistrering som skulle vara främmande i de flesta andra demokratiska länder.
Det är också märkligt ur nationell synpunkt att man arbetar så lite för att göra den 7 januari till en dag för hela nationen. Nu är det CPP som driver firandet å allas vägnar på Olympiastadion. Men det handlar givetvis om politiska processer där det finns ett konstant högt tonläge med mycket litet utrymme för politiska kompromisser och väl förankrade beslut.

Det finns en tendens hos CPP, som ju är ett gammalt kommunistparti, att göra totalitära anspråk på alla framsteg som gjorts i Kambodja, inklusive att försöka skriva om historien. För dem fyller 7 januari det syftet bättre än 23 oktober. Det är en politisk supermaskin, väl anpassad till ett land vars befolkning har mycket vag förståelse hur politisk demokrati faktiskt borde se ut. På den andra sidan har vi en svag opposition som skäller som en mops, men med nästan lika begränsad förståelse för att politik handlar om utbyte av idéer. CPP är långtifrån populärt i breda folklager. Därtill är korruptionen och arrogansen hos många partihöjdare för stor. Men just nu är det endast de som har det politiska maskineri som behövs för att klara det dagliga beslutsfattandet och driva landet framåt. Det är också de som ändå har någon slags politisk idé, även om den är rätt så otydlig. Det ser både fattig och rik.

En intelligent opposition hade gjort som CPP; skapat sitt eget firande av den 7 januari på någon annan plats i Phnom Penh och erbjudit alternativa tolkningar av historien och nya idéer. Det man ser som utomstående är ju just det komplexa i symboliken kring den 7 januari. Men alla vill ha monopol på sin sanning.

Som utlänning förundras man över debatten och man inser att arvet från Röda Khmererna troligen kommer att leva vidare tills den nuvarande politiska ledargenerationen går ur tiden - oavsett politisk tillhörighet är det de som med olika medel behöver rättfärdiga sina historiska beslut. Det är inte unikt för Kambodja, men väldigt synligt här.

Saturday, January 17, 2009

Helgvila - och mera Gaza

Det är helg och vila. Jag följer med vad som händer i Gaza med sorg. Jag känner många i Sverige som påverkas. Vänner i Hammarkullen och Angered som jag vet sitter uppe på nätterna och återupplever sina egna erfarenheter. Som inte kan sova.

Våra amerikanska vänner i Doha i Qatar är lärare och kan inte längre undervisa. Deras tid går åt till att låta eleverna diskutera vad som pågår. De sitter dygnet runt framför teven och knyter nävarna i fickorna. Judehatet och alla märkliga konspirationsteorier som cirkulerar måste bemötas, men Israel göder extremismen och hatet genom sin egen våldsextremism. Många av våra lärarvänners elever är av palestinskt ursprung.

2003 upplevde jag samma sak när USA anföll Irak. Det var en förfärlig tid för mina studenter som jag handledde på folkhögskolan. De sov aldrig, de grät och väntade förtvivlat på samtal från anhöriga.

Jag är ingen ultrapacifist. Min mamma är flykting från finska Karelen 1939. Finland klarade sig från Stalins Sovjetunionen med vapen i hand, men priset var mänskligt sett oerhört högt och smärtan lever vidare i generationer.
Men de som tror att våld är lösningen har inte fattat någonting. Israel (precis som USA var 2003) är den starkare parten och har alltid varit det, ända sedan grundandet.Det finns inget reellt hot mot Israels existens. Den starkare parten har alltid det större ansvaret för freden.

Det enda jag ser hos Israel är en ambition att visa palestinierna att de är dödsdömda. De bombar som de vill. Det är inga misstag som sker när de skickar raketer in i byggnader som är under FNs kontroll. Det är kallt beräknande. Det finns ingen tydligare signal att skicka palestinierna att de är utan en enda vän i världen. Om inte ens FN är skyddat; vem skall då hjälpa dem? Palestinierna skall helt enkelt lära sig att de är icke-värdiga och kan elimineras när det behagar.

Jag ser på Deutsche Welle hur unga israeliska män står på en kulle med utsikt över Gaza. De skrattar och applåderar när raketerna slår ner i husen några kilometer bort.
Det påminner mig om när kristna vänner som var volontärer på Västbanken för en kristen organisation, berättade om hur de som följeslagare fick skydda palestinska skolbarn från stenkastning från extrema bosättare. Det lät obegripligt med vuxna medelålders män som kastar sten på små barn på väg till skolan. Det var då jag förstod hur illa det var ställt. Det enda jag hört talas om innan dess var palestinska ungdomar som kastade sten på israeliska soldater. Det rapporteras sällan om denna vardagsterrorism i våra medier.

Bara för någon dag sedan såg jag i National Geographic Channel, ett reseprogram(!), hur varuleveranser till Gaza går till. Mat och andra dagligvaror från Israel slängs ut på ett stort öppet fält lite hipp som happ. Sedan får de palestinska lastbilschaufförerna vänta på tillstånd för att springa fram och lasta på varorna. När de gick fram för att plocka upp varorna sköt israelerna mot dem. När de sedan släpptes fram, möts de ofta av skadade leveranser. Kameran dokumenterade hur flera hundra krossade ägg låg och flöt på marken. Handlaren som skulle ha dem var förtvivlad. Han hade ju redan betalt för dem. Så har det sett ut i ett par år. Resereportern skakade på huvudet åt den bisarra situationen.

Denna bakgrund försvinner i nyhetsmedia. Israel släpper inte in några journalister till Gaza. Det enda ordnade vi får veta är deras version. Det som händer inne i Gaza blir fragmentariskt, ofullständigt och förvirrat. Källorna är okoordinerade. Alla rusar omkring och allt förstörs. Det är endast hos de planerande israeliska propagandamakarna man kan få en sammansatt bild - deras bild.
Tunnlarna till Gaza har hamnat i centrum. Men varför frågar sig ingen varför man behöver tunnlar för att få in varor? Och vapen. Det man lärt sig av Israel är ju att de gör som de vill, oavsett om man är obeväpnad eller beväpnad. Då är det ju ändå kanske bättre att vara beväpnad?
Hamas använder civila som mänskliga sköldar heter det. Men inga vittnesmål från Gaza bekräftar detta. Det är omöjligt idag att fly från Gaza på grund av Israel.

Vi vet, eller hur, att Israel gärna låter civila plågas. Dag ut och dag in står avtrubbade israeliska värnpliktiga i checkpoints med total makt och straffrihet. Det är nu 3 år sedan Israels drabbades av självmordsbombare - man kan ju tycka att Israel borde vara intresserade av att få till en lite mer normal situation. Men sanningen är att man funnit en utmärkt metod att förslava palestinierna till ett liv utan hopp. Avslutningsvis, Israels armé(!) har tidigare använt civila palestinier som mänskliga sköldar. Det förtjänar att upprepas. Hela tiden.

Wednesday, January 14, 2009

När blev folkmord en proportionerlig respons?

Det som händer i Gaza är tragiskt. Det är en militär maktmaskin som löper amok mot desperata människor. Ändå är det många som obegripligt nog försvarar Israels attack.

Fokuset ligger på tunnlarna mellan Gaza och Egypten där lätta vapen smugglas in. Man kan ju fråga sig vad den andra sidan får sina vapen ifrån?

Det har också hetat att Hamas skjutit raketer in i Israel under lång tid. Och att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Man kan ju fråga sig vad har för alternative givet styrkeförhållanden. Skall Gazaborna bara lägga sig ner och dö? Israel har ett ansvar för hur man använder sin militärmakt och inse konsekvenserna av sitt handlande, men framförallt sin överlägsenhet.

Men nu är det så att även Israles armé har dödat oerhört många palestinier. De bryr sig ytterst lite om civila. De har en svart histora av dödande av vanliga människor. Och de gömmer sig också bakom mänskliga civila sköldar. Så låt oss berätta en annan histora. Fakta är hämtat från Human Rights Watch, en organisation som nog får betraktas som trovärdig.

April 2002 då man angrep flyktinglägret i Jenin var 22 av 52 döda palestinier civila. HRW beskriver det så här:

"At times, however, IDF military attacks were indiscriminate, failing to make this distinction. Firing was particularly
indiscriminate on the morning of April 6, when missiles were launched from helicopters, catching many sleeping civilians unaware. One woman was killed by helicopter fire during that attack; a four-year-old child in another
part of the town was injured when a missile hit the house where she was sleeping. Both were buildings housing only civilians, with no fighters in the immediate vicinity."
(Källa HRW, May 2002)

140 byggnader raserades. Vatten och avlopp och grundläggande elektriska installationer förstördes. Ett helt distrikt jämnades med marken därför att israeliska soldater där hade hamnat i ett bakhåll.

"The harm from this destruction was aggravated by the inadequate warning given to civilian residents. Although warnings were issued on multiple occasions by the IDF, many civilians only learned of the risk as bulldozers began to crush their houses. Jamal Fayid, a thirty-seven-year-old paralyzed man, was killed when the IDF bulldozed his home on top of him, refusing to allow his relatives the time to remove him from the home."

Flera människor mördades utan orsak, även när israeliska arm+ens utegångsförbud hävdes:
"Kamal Zgheir, a fifty-seven-year-old wheelchair-
bound man who was shot and run over by a tank on a major road outside the camp on April 10, even though he had a white flag attached to his wheelchair."


"fifty-eight year old Mariam Wishahi, killed by a missile in her home
on April 6 just hours after her unarmed son was shot in the street."


"Al-Sabbagh was shot to death while directly under
the control of the IDF: he was obeying orders to strip off his clothes."


"In at least one case, IDF soldiers unlawfully killed a wounded Palestinian, Munthir al-Haj, who was no longer carrying a weapon, his arms were reportedly broken, and he was taking no active part in the fighting."

Israeliska armén har också en tradition av att använda civila som mänskliga sköldar:
"Throughout the incursion, IDF soldiers used Palestinian civilians to protect them from danger, deploying them as “human shields” and forcing them to perform dangerous work. Human Rights Watch received many separate and credible estimonies that Palestinians were placed in vulnerable positions to protect IDF soldiers from gunfire or attack. IDF soldiers forced these Palestinians to stand for extended periods in front of exposed IDF positions, or made them accompany the soldiers as they moved from house to house. Kamal Tawalbi, the father of fourteen children, described how soldiers kept him and his fourteen-year-old son for three hours in the line of fire, using his and his son’s shoulders to rest their rifles as they fired. IDF soldiers forced a sixty-five-year-old woman was forced to stand on a rooftop in front of an IDF position in the middle of a helicopter battle."

HRW skrev också om hur det sett ut på den palestinska sidan:
"Human Rights Watch has so far found no evidence that Palestinian gunmen forced Palestinian civilians to serve as human shields during the attack. But Palestinian gunmen did endanger Palestinian civilians in the camp by using it as a base for planning and launching attacks, using indiscriminate tactics such as planting improvised explosive devices within the camp, and intermingling with the civilian population during armed conflict, and, in
some cases, to avoid apprehension by Israeli forces."


Rapporten pekar också på hur israelisk armén stoppade ambulanser och medicinsk hjälp att stridsområdet, precis som det rapporteras från Gaza. Till och med Internationella Röda korset blev stoppade.

HRW skriver antyder på att den våldsamma attacken som drabbade civila skapade tillräckligt med kaos för att säkert kunna gå in och plocka bort palestinska stridande. Det som händer i Gaza nu har hänt förut. Det är samma hänsynslöshet och ohämmade dödande.

De flesta har ocks glömt att mellan 27 februari och 3 mars 2008 genomförde Israel en militär offensiv mot Gaza som krävde 107 dödsoffer. Över hälften av dödsoffren var civila. Man visste vad man gav sig in på nu, och anade att världens mäktiga skulle vara tysta.

Räden mot Jenin och Gazaoffensiven 2008 har inte gjort någonting för att stoppa Hamas budgetraketer från att landa i Israel. Det vi ser nu är ett totalt misslyckande, som snarare visar att Israel inte alls är intresserat av en tvåstatslösning. Däremot ser vi ett land som gjort sig så beroende av att använda våld, och ett land som är så beroende av sin militära styrka att de inte ser några alternativ. Israel är moralisk bankrutt.

Slutligen, det dör palestinier hela tiden på både Västbanken och i Gaza som ett resultat av vardagligt våld från israeliska armén. Dessa döda är helt bortglömda. Det är helt obegripligt att världen låter detta fortgå.

1 israel har dödats av raketerna. Självmordsbombare har inte sprängt sig i luften i Israel på flera år. Är allt detta våld proportionerligt?

Tuesday, January 13, 2009

Det bara rasslar till

Det bara rasslade till. Två arbetsdagar och så var man tillbaka som om man aldrig varit iväg. Jag lider av jetlag och jag vaknar klarvaken men trött vid halv fyra på morgonen.

Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.

Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.

Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.

Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.

Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.

Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.

Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.

Sunday, January 11, 2009

Huntigtons arv

Statsvetaren Samuel P Huntington dog för ett kort tag sedan, 81 år gammal. Han blev berömd när han 1993 publicerade en essä i Journal of Foreign Affairs (JoFA)betitlad "Clash of Civilizations". Han förutsåg där att framtidens konflikter skulle vara mellan olika civilisationer snarare än ideologier. Kommunismen hade några år tidigare imploderat och kvar stod Västs kapitalistiska ideologi och kultur. Huntington insåg att konflikter skulle fortsätta att rasa världen över, även utan kommunism.
Hans tankar blev hårt kritiserade. Hans kultursyn var inte helt väl underbyggd - han var ju trots allt statsvetare. Hans definition av begreppet civilisation som något enhetligt och monolitiskt i tid stämmer inte väl överens med verkligheten i världen.
Men essän och hans tankar funkade bra som bränsle för att förstärka den västerländska världsbilden, och självbilden, i en tid då det saknades en tydlig global motståndare. Länder med imperieambitioner behöver hitta fiender mer än andra - annars är det svårt att motivera deras existens. Det är inte omöjligt att de amerikanska krigen Afghanistan och Irak drevs igenom delvis med filosofiskt tankegods från Huntigdon.

Torbjörn Elensky skriver i DN att Huntingdon var missförstådd av många och att han kanske hade lite rätt i alla fall. I en senare bok som gavs ut fem år efter essän i JoFA hade Huntingdon utrymme att moderera sig. Elensky klarar sig bra i början av sin artikel med att återupprätta Huntington.
Men sedan ramlar han dit i alla fall i det träsk som man alltid hamnar om man försöker diskutera etnicitet och kultur i Sverige. Det träsk som innebär att man reproducerar och förstärker skillnader mellan vad som ofta beskrivs som enhetliga och monolitiska kulturer, snarare än spanar efter likheter och utgår från detta. Han skriver:

"Ska man få aga barn, också om man är bosatt i Sverige, om man har sitt ursprung i en Kultur där detta anses riktigt? Och när barnet blir myndigt, ska det "tvingas" kvar i föräldrarnas ursprungskultur eller få välja om det vill tillhöra Sveriges, eller kanske ytterligare någon annan kultur med egna lagar och regler?"

Det är med största säkerhet så att många immigranter till Sverige har en mera tolerant syn på barnaga än svenskar. Men är detta kulturellt betingat och vad är det då specifikt i kulturen som gör detta? Som utlandsboende möter jag många australier som har en minst sagt tveksam syn på barnaga och barnuppfostran. Som folkbildare i Hammarkullen mötte jag troende muslimer som aldrig skulle bära hand på sina barn. Som svensk har jag nyligen läst om en förskola i Alingsås som lade peppar på tungan på ett fyraårigt barn som straff. Bland de kommentarer som den svenska allmänheten skrev på Internet om nyheten var det påtagligt många som tyckte det var helt rätt att lägga peppar på tungan.
Som vi alla vet är barnaga straffbart i Sverige och lagen gäller för alla, till och med semestrande australier.

Som barn till finska föräldrar har jag ju faktiskt inte så stor möjlighet att välja kultur. Det är ju tämligen svårt för mig att bli kurd. Det är också svårt för kurder att bli finnar... Underförstått är problemet för Elensky att barn till utlänningar inte får chansen att bli svenska.
Men som finnunge kan jag ju överhuvudtaget inte välja bort det svenska om jag bor i ett svensktätt medelklassområde. På samma sätt kan inte kurdiska ungdomar välja att bli "svenska" om de bor i Hammarkullen. I Hammarkullen blir man normalt något mittemellan oavsett om man blir etablerad kulturguru eller gettogangster på samhällets skuggsida.
Det är uppenbarligen svårt för intellektuella liberala kulturskribenter att förstå att man inte väljer sin kultur. Man lever i den, formas av den och är till och med och formar den.
Sedan vore det rätt förfärligt för mig att tvingas sluta äta karelska piroger för att jag skall betraktas som svensk. Däremot känns det rätt skönt att jag valt bort att bära kniv, och jag har ju också svensk lagstiftning på min sida som stöttar mitt ställningstagande.

Elensky får till det ännu konstigare i slutet:
"Huntington skrev om verkliga problem, som inte löser sig automatiskt med hjälp av tystnad och inbillad snällhet."
Detta är den politiska maktens språk. Så låter det idag när man pratar om hårdare tag mot samhällets utsatta. De verkliga problemen är uppenbarligen också kulturella, inte sociala eller ekonomiska. Precis som många konservativa och nyliberala röster, hävdar han att samhället är för snällt mot medborgarna - speciellt om man inte följer de av makten definierade kulturella normerna.
Det var kanske inte detta som Huntington menade i första hand. Men det visar hur Huntingtons idéer fortlever. Huntigton hade inte så bra koll på det här med kulturella identiteter. Det vet vi redan, och det medger Elensky. Sedan går han själv i samma fälla. Det är inte snällt mot Huntington.

PS Vad Torbjörn Elensky inte berättar är att Huntington också var anklagad för att använda någon slags pseudomatematik och förvanskade data för att visa att Sydafrikas(!) befolkning på 1960-talet egentligen var rätt så nöjda med sakernas tillstånd (läs: apartheid). Det kom i dagen när han nominerades för en post i National Academy of Science (NAS) 1986 då proffsmatematiker hade pekat på Huntingtons kreativa vetenskapliga metoder. Han försökte två gånger bli invald men misslyckades båda gångerna. (Källa: Wikipedia) DS

Wednesday, January 7, 2009

Nytt år! Ny blogg!

Då har jag åter öppnat min blogg Destination PNH. Det tog längre tid än väntat. Hösten var full av arbete.

Skälet till att jag stängde ner den var att jag råkade direktlänka till en DN artikel om bistånd och plötsligt fann jag min egen blogg i tidningen genom bloggsökmotorn Twingly.
Eftersom jag valt att skriva rätt så fritt kändes det som att jag behövde tänka igenom min redaktionella idé lite nogrannare för att känna mig trygg i det jag skrivit för en större publik. Jag vill ju trots allt kunna tåla direktlänkar genom exemplevis DN.
Inte minst handlar det också om ett ansvar för det arbete jag har som ibland är politiskt känsligt - vad jag tycker spontant om exempelvis Kambodjas regim när jag är upprörd vill jag inte ha spritt till andra platser på nätet.

Just i skrivande stund läser jag också om Lennart Eriksson, bloggare som arbetet på Migrationsverket som skrivit starkt Israelvänligt mitt i den pågående konflikten i Gaza. Han blev omplacerad av arbetsgivaren. När fallet gick till Tingsrätten fick han domstolen på sin sida och fick jobbet tillbaka och tilldömdes ett skadestånd. Migrationsverket vill dock bli av med honom och har erbjudit 32 månadslöner för att han skall gå. Migrationsverket menar att han bland annat inte kan avgöra asylärenden från Mellanöstern på ett trovärdigt vis med sin syn på konflikten i Israel och Palestina.

Frågan är knivig. Vi har yttrandefrihet i Sverige som man inte skall tafsa på. Men frihet betyder också att man har ett ansvar. Personligen tror jag att man i all opinionsbildning måste vara beredd att väga olika intressen mot varandra, och ibland måste man låta andra företräda sina åsikter. Speciellt om man har ett ledningsansvar i en politiskt styrd organisation som Migrationsverket.
Troligen är förståelsen för detta en mera grundläggande förutsättning för fungerande demokrati än absolut yttrandfrihet. Yttrandefrihet är en fundamental rättighet, men ger i sig själv ingen demokrati. Demokratin blir snarare levande i det förtroende som finns mellan medborgarna och mellan medborgare, myndigheter och beslutsfattare.