Huntigtons arv

Statsvetaren Samuel P Huntington dog för ett kort tag sedan, 81 år gammal. Han blev berömd när han 1993 publicerade en essä i Journal of Foreign Affairs (JoFA)betitlad "Clash of Civilizations". Han förutsåg där att framtidens konflikter skulle vara mellan olika civilisationer snarare än ideologier. Kommunismen hade några år tidigare imploderat och kvar stod Västs kapitalistiska ideologi och kultur. Huntington insåg att konflikter skulle fortsätta att rasa världen över, även utan kommunism.
Hans tankar blev hårt kritiserade. Hans kultursyn var inte helt väl underbyggd - han var ju trots allt statsvetare. Hans definition av begreppet civilisation som något enhetligt och monolitiskt i tid stämmer inte väl överens med verkligheten i världen.
Men essän och hans tankar funkade bra som bränsle för att förstärka den västerländska världsbilden, och självbilden, i en tid då det saknades en tydlig global motståndare. Länder med imperieambitioner behöver hitta fiender mer än andra - annars är det svårt att motivera deras existens. Det är inte omöjligt att de amerikanska krigen Afghanistan och Irak drevs igenom delvis med filosofiskt tankegods från Huntigdon.

Torbjörn Elensky skriver i DN att Huntingdon var missförstådd av många och att han kanske hade lite rätt i alla fall. I en senare bok som gavs ut fem år efter essän i JoFA hade Huntingdon utrymme att moderera sig. Elensky klarar sig bra i början av sin artikel med att återupprätta Huntington.
Men sedan ramlar han dit i alla fall i det träsk som man alltid hamnar om man försöker diskutera etnicitet och kultur i Sverige. Det träsk som innebär att man reproducerar och förstärker skillnader mellan vad som ofta beskrivs som enhetliga och monolitiska kulturer, snarare än spanar efter likheter och utgår från detta. Han skriver:

"Ska man få aga barn, också om man är bosatt i Sverige, om man har sitt ursprung i en Kultur där detta anses riktigt? Och när barnet blir myndigt, ska det "tvingas" kvar i föräldrarnas ursprungskultur eller få välja om det vill tillhöra Sveriges, eller kanske ytterligare någon annan kultur med egna lagar och regler?"

Det är med största säkerhet så att många immigranter till Sverige har en mera tolerant syn på barnaga än svenskar. Men är detta kulturellt betingat och vad är det då specifikt i kulturen som gör detta? Som utlandsboende möter jag många australier som har en minst sagt tveksam syn på barnaga och barnuppfostran. Som folkbildare i Hammarkullen mötte jag troende muslimer som aldrig skulle bära hand på sina barn. Som svensk har jag nyligen läst om en förskola i Alingsås som lade peppar på tungan på ett fyraårigt barn som straff. Bland de kommentarer som den svenska allmänheten skrev på Internet om nyheten var det påtagligt många som tyckte det var helt rätt att lägga peppar på tungan.
Som vi alla vet är barnaga straffbart i Sverige och lagen gäller för alla, till och med semestrande australier.

Som barn till finska föräldrar har jag ju faktiskt inte så stor möjlighet att välja kultur. Det är ju tämligen svårt för mig att bli kurd. Det är också svårt för kurder att bli finnar... Underförstått är problemet för Elensky att barn till utlänningar inte får chansen att bli svenska.
Men som finnunge kan jag ju överhuvudtaget inte välja bort det svenska om jag bor i ett svensktätt medelklassområde. På samma sätt kan inte kurdiska ungdomar välja att bli "svenska" om de bor i Hammarkullen. I Hammarkullen blir man normalt något mittemellan oavsett om man blir etablerad kulturguru eller gettogangster på samhällets skuggsida.
Det är uppenbarligen svårt för intellektuella liberala kulturskribenter att förstå att man inte väljer sin kultur. Man lever i den, formas av den och är till och med och formar den.
Sedan vore det rätt förfärligt för mig att tvingas sluta äta karelska piroger för att jag skall betraktas som svensk. Däremot känns det rätt skönt att jag valt bort att bära kniv, och jag har ju också svensk lagstiftning på min sida som stöttar mitt ställningstagande.

Elensky får till det ännu konstigare i slutet:
"Huntington skrev om verkliga problem, som inte löser sig automatiskt med hjälp av tystnad och inbillad snällhet."
Detta är den politiska maktens språk. Så låter det idag när man pratar om hårdare tag mot samhällets utsatta. De verkliga problemen är uppenbarligen också kulturella, inte sociala eller ekonomiska. Precis som många konservativa och nyliberala röster, hävdar han att samhället är för snällt mot medborgarna - speciellt om man inte följer de av makten definierade kulturella normerna.
Det var kanske inte detta som Huntington menade i första hand. Men det visar hur Huntingtons idéer fortlever. Huntigton hade inte så bra koll på det här med kulturella identiteter. Det vet vi redan, och det medger Elensky. Sedan går han själv i samma fälla. Det är inte snällt mot Huntington.

PS Vad Torbjörn Elensky inte berättar är att Huntington också var anklagad för att använda någon slags pseudomatematik och förvanskade data för att visa att Sydafrikas(!) befolkning på 1960-talet egentligen var rätt så nöjda med sakernas tillstånd (läs: apartheid). Det kom i dagen när han nominerades för en post i National Academy of Science (NAS) 1986 då proffsmatematiker hade pekat på Huntingtons kreativa vetenskapliga metoder. Han försökte två gånger bli invald men misslyckades båda gångerna. (Källa: Wikipedia) DS