Vad är värt att fira?

Ser på CNN hur palestinier lämnar Gaza. De har gett upp. De har förlorat sina hem och tar sig till släktingar på annat håll. Det finns ett namn för det som sker.

Kom idag hem från fyra dagar i Battambang. Det är en underbar liten stad. Visst, den är stor som Malmö befolkningsmässigt, men känns som ett kambodjanskt Eksjö. Under 70-talets strider räddades Battambang undan förstörelse genom ett hemligt avtal mellan den lokale befälhavaren och Röda Khmererna. Därför finns massor av vackra hus från den franska kolonialtiden kvar. Speciellt längs floden står de och väntar på nya tider. Några hus har blivit renoverade sedan jag kom hit första gången för över två år sedan. En ny park har anlagts på andra sidan floden och hundratals människor motionerar där varje kväll i skymningen.

Jag har plöjt igenom nyheterna som jag missat under min julvistelse i Sverige. I år den 7 januari var det 30 år sedan Röda Khmererna försvann och vietnamesiska armén med hjälp av kambodjanska avhoppare från Röda Khmererna, erövrade ett tomt Phnom Penh. I år blev det stor politisk strid om firandet. Kambodja har tidigare firat dagen för underteckandet av fredsavtalet i Paris den 23 oktober som sin viktigaste "nationella" dag.
Men 2005 tyckte regeringen att de hade för många helgdagar och tog bort den till förmån för den 7 januari. Oppositionen blev arg. De menar att den nuvarande regimen och vietnameserna faktiskt stöttade Röda Khmerernas maktövertagande 1975, och vietnameserna fortsatte ju också ockupationen till 1989 med de nuvarande regimen som civila ledare. Kambodja var helt enkelt inte ett fullt självständigt land, så 7 januari är inte en befrielsens dag. Hela debatten är i mycket representativ för de delade känslorna inför perioden från 1979 till Parisavtalet som ledde till FNs genom tidernas största fredsbevarande insats och allmänna val 1993.

Mest märkligt för en utomstående är annars det sätt som det styrande partiet nu valt att ta ensamrätt på firandet. Skolelever engagerades för att delta i firandet i det styrande partiets CPP tröjor och emblem och lärare har stöttat initiativet. Ingen har blivit tvingad heter det, men ingen tänker på att deltagandet faktiskt fungerar som en slags åsiktsregistrering som skulle vara främmande i de flesta andra demokratiska länder.
Det är också märkligt ur nationell synpunkt att man arbetar så lite för att göra den 7 januari till en dag för hela nationen. Nu är det CPP som driver firandet å allas vägnar på Olympiastadion. Men det handlar givetvis om politiska processer där det finns ett konstant högt tonläge med mycket litet utrymme för politiska kompromisser och väl förankrade beslut.

Det finns en tendens hos CPP, som ju är ett gammalt kommunistparti, att göra totalitära anspråk på alla framsteg som gjorts i Kambodja, inklusive att försöka skriva om historien. För dem fyller 7 januari det syftet bättre än 23 oktober. Det är en politisk supermaskin, väl anpassad till ett land vars befolkning har mycket vag förståelse hur politisk demokrati faktiskt borde se ut. På den andra sidan har vi en svag opposition som skäller som en mops, men med nästan lika begränsad förståelse för att politik handlar om utbyte av idéer. CPP är långtifrån populärt i breda folklager. Därtill är korruptionen och arrogansen hos många partihöjdare för stor. Men just nu är det endast de som har det politiska maskineri som behövs för att klara det dagliga beslutsfattandet och driva landet framåt. Det är också de som ändå har någon slags politisk idé, även om den är rätt så otydlig. Det ser både fattig och rik.

En intelligent opposition hade gjort som CPP; skapat sitt eget firande av den 7 januari på någon annan plats i Phnom Penh och erbjudit alternativa tolkningar av historien och nya idéer. Det man ser som utomstående är ju just det komplexa i symboliken kring den 7 januari. Men alla vill ha monopol på sin sanning.

Som utlänning förundras man över debatten och man inser att arvet från Röda Khmererna troligen kommer att leva vidare tills den nuvarande politiska ledargenerationen går ur tiden - oavsett politisk tillhörighet är det de som med olika medel behöver rättfärdiga sina historiska beslut. Det är inte unikt för Kambodja, men väldigt synligt här.