December månad är alltid en överlastad månad arbetsmässigt när man arbetar med bistånd. Budgetar skall uppdateras. Budgetar skall göras slut på. Alla är stressade och jobbar man på en kristen biståndsorganisation som undertecknad så är självklart julhelgen helig.
I år kryddades decemberstressen av den fullständigt oförutsägbara - eller i sin totala "out of the blue"-angreppssätt - snarare väldigt förutsägbara kambodjanska regimen. Den sedan länge omdiskuterade NGO-lagen har plötsligt blivit färdig - givetvis utan att någon enda utom i regimens högre nivåer vet vad det står i den. De bjöd in till ett "consultative meeting" den 28 december. När datumet presenterades kring den 10 december hade de dock ännu inte skickat ut lagförslaget. Fortfarande den 15 december hade inget sett förslaget. Kambodjas mest tongivande NGOer fick snabbinkalla möten med ett par timmars varsel och man kom överens om att begära att det konsultativa mötet skulle skjutas upp åtminstone en månad. Ingen har tid i slutet av december att på några dagars varsel sätta sig in i ett nytt lagförslag hursomhelst.
Mötet blev till slut framflyttat till den 10 januari. Nu har tydligen inbjudan kommit och enligt programmet erbjuder man förutom en lång rad med högtidstal, en timme till diskussion av själva lagförslaget. Det är en "konsultativ process" som tyvärr luktar ganska falskt om det nu är sant. Problemet nu är att bedöma om det är meningsfullt att gå. Ett deltagande kommer att ses som ett godkännande av processen. Det är inte första gången regimen gör så här, och misstron är stor från civilsamhällets sida. Det torde vara få länder i världen som har en så svag legislativ process som Kambodja. Många lagar har klubbats igenom några veckor efter att de blivit presenterade, i processer som är minst sagt underliga. Samtidigt glömmer man helt av hur de nya lagarna skall implementeras.
På fredagen den 17 december blev således en anställd på UN World Food Programme gripen för att ha delat ut utskrivet regimkritiskt material från en webbsida till några vänner(!). På söndagen den 19e(!) dömdes han till sex månaders fängelse och böter med stöd av brottsbalkens paragrafer om brott mot den "sociala stabiliteten". Domen, om den är prejudicerande, leder faktiskt till att vi inte längre kan dela med oss av information som kan uppfattas som regimkritisk, ens för interna diskussioner.
Sedan har vi också en partner som kollapsat i inre konflikter och detta leder till att givare till organisationen gått samman och slutat finanisera organisationen. Nu läggs den ner och det är allmänt kaos och vi måste följa upp i detalj. Sånt vill man inte heller ha i december.
Julhelgen spenderade jag med familjen i Kep vid kusten. Självklart fick jag ta hand om alla jobbbekymmer över den osannolikt svaga internetuppkopplingen på Le Flambuoyant. Hade det varit för tre år sedan hade jag varit ssuperfrustrerad av att sitta vid poolkanten och lösa arbetsprovblem - nu lunkar det på. Det är så här biståndsarbetarlivet är.
Julaftonen spenderades på Koh Tunsay (Rabbit Island) med bad och pinfärska skaldjur på stranden. Julaftonsmiddagen åt vi på Chai Bang Knatt Sailing Club. Det var exklusivt med stor buffé, havsbrus, solnedgång, levande ljus och en violin-gitarrduo. En fantastiskt kväll. Nu skall jag börja läsa min julklappsbok, "Jämlikhetsanden", om varför jämlika samhällen är bättre för alla, än ojämlika.
Saturday, December 25, 2010
Saturday, December 11, 2010
Risig med tankar om droger och jämställdhet
Lördagkväll och jag är risig och lite ensam och håglös. Det började kännas i kroppen id fyratiden. Lite halsont. Lite fruset. Så i eftermiddag blev det ingen simning.
Träffade en finsk kille idag på eftermiddagen. Han har varit här i fem år och har hamnat i ett tungt drogmissbruk. Hans vänner i Finland har kontaktat mig för att få hem honom, men han har sin flickvän här som han inte vill lämna. Han är medveten om att han om inte åker hem så är risken stor att han åker hem i en svart liksäck. Det händer med jämna mellanrum här. Droger finns precis överallt och många unga killar kommer hit, röker på, och fastnar i missbruk. Droger är billigt och lättillgängligt. Några dör av överdos. Andra skickas hem av myndigheterna när de inte längre klarar sina grundläggande åtaganden utan hamnar på gatan. Då får de aldrig komma tillbaka.
Det är tragiskt och det värsta är att droghandeln här kontrolleras av människor med makt och inflytande. Unga västerlänningar kommer hit och drogar för det är billigt och ingen kontroll, och bidrar till korruption och till att även 1000-tals unga kambodjaner fastnar i drogträsket. Man räknar med att kanske 30 procent av eleleverna mellan 15 och 17 år i Phnom Penh någon gång har prövat metaamfetamin (yama).
Igår var jag på ett seminarium om våld mot kvinnor och barn och hur man bättre kan engagera män. En rapport släpptes i samband med seminariet som tydligt visade hur könsroller skapade våld och elände i familj och samhälle. En oroväckande trend är unga män mellan 15 och 24 år visar en ökande tolerans för sexuellt våld. De senaste två åren har anmälningarna våldtäkter ökat. Anmälningsbenägenheten har med största säkerhet ökat. Samtidigt upplevs våldtäkterna som mer våldsamma än förr och många gånger mördas kvinnan för att hon inte skall skvallra. Metoderna är ibland rent bestialiska. Ofta är unga flickor offer, men även våldtäktsmännen är ofta unga. Väldigt vanligt är gruppvåldtäkter på unga kvinnor som arbetar som ölflickor eller värdinnor på karaokeställen.
Kambodja har på senare år fått ett stort inflöde av våldsporr och medelåldern då man första gången ser en porrfilm är drygt 13 år. I en undersökning från 2005 var det bara 16,5 procent som inte sett porr. Många unga är försvarslösa mot det inflytandet på deras sexualitet eftersom det inte förekommer någon sexualundervisning att tala om. "Porr lär unga människor sexuella manuskript, om pornografin också är våldsam lär man sig ett våldsamt manuskript", säger undersökningen.
Samtidigt visade undersökningen i rapporten också hur även män uppfattade sin roll som försörjare, makthavare och stark beskyddare av familjen samt familjens heder som betungande och svår. Man ville inte ha det så, men det sociala trycket utifrån att upprätthålla könsrollerna uppfattades som väldigt starkt. Det verkade helt enkelt saknas ett utrymme att diskutera vad det innebär att vara man.
Män upplevde ett tryck från sina fruar att också upprätthålla sin roll som man. Även många kvinnor tyckte att männen hade rätt att slå sina kvinnor om de inte skötte sig. Om till exempel kvinan inte tog hand om barnen på ett "bra" sätt ansåg nästan hälften, 45 procent, av kvinnorna att hon förtjänade att bli slagen.
När resultatet diskuterades och strategier presenterades för att ändra situationen så var det tydligt att man måste arbeta med männen.
I Sverige verkar det som jämställdhetspolitiken gått i stå. Man har fastnat i en diskussion om "feminism" är bra eller inte. Men det slog mig i diskussionen kring strategier för att komma tillrätta med könsrelaterat våld, hur lika länder världen över ändå är. Även i Sverige har vi en strömning där man vägrar se strukturella skäl bakom könsrelaterat våld.
En strömning där enstaka fall av kvinnors övergrepp på män lyfts fram som tecken på en feministisk konspiration.
Eller så vägrar man se att kvinnors övertag i vårdnadstvister faktiskt är ett resultat av de stereotyper som "feminister" världen över försöker undanröja.
Eller så motsäger man sig själv och säger att kvinnan är mer biologiskt lämpad att ta hand om barnen, för att i nästa andetag hävda att män är förfördelade i vårdnadstvister.
Träffade en finsk kille idag på eftermiddagen. Han har varit här i fem år och har hamnat i ett tungt drogmissbruk. Hans vänner i Finland har kontaktat mig för att få hem honom, men han har sin flickvän här som han inte vill lämna. Han är medveten om att han om inte åker hem så är risken stor att han åker hem i en svart liksäck. Det händer med jämna mellanrum här. Droger finns precis överallt och många unga killar kommer hit, röker på, och fastnar i missbruk. Droger är billigt och lättillgängligt. Några dör av överdos. Andra skickas hem av myndigheterna när de inte längre klarar sina grundläggande åtaganden utan hamnar på gatan. Då får de aldrig komma tillbaka.
Det är tragiskt och det värsta är att droghandeln här kontrolleras av människor med makt och inflytande. Unga västerlänningar kommer hit och drogar för det är billigt och ingen kontroll, och bidrar till korruption och till att även 1000-tals unga kambodjaner fastnar i drogträsket. Man räknar med att kanske 30 procent av eleleverna mellan 15 och 17 år i Phnom Penh någon gång har prövat metaamfetamin (yama).
Igår var jag på ett seminarium om våld mot kvinnor och barn och hur man bättre kan engagera män. En rapport släpptes i samband med seminariet som tydligt visade hur könsroller skapade våld och elände i familj och samhälle. En oroväckande trend är unga män mellan 15 och 24 år visar en ökande tolerans för sexuellt våld. De senaste två åren har anmälningarna våldtäkter ökat. Anmälningsbenägenheten har med största säkerhet ökat. Samtidigt upplevs våldtäkterna som mer våldsamma än förr och många gånger mördas kvinnan för att hon inte skall skvallra. Metoderna är ibland rent bestialiska. Ofta är unga flickor offer, men även våldtäktsmännen är ofta unga. Väldigt vanligt är gruppvåldtäkter på unga kvinnor som arbetar som ölflickor eller värdinnor på karaokeställen.
Kambodja har på senare år fått ett stort inflöde av våldsporr och medelåldern då man första gången ser en porrfilm är drygt 13 år. I en undersökning från 2005 var det bara 16,5 procent som inte sett porr. Många unga är försvarslösa mot det inflytandet på deras sexualitet eftersom det inte förekommer någon sexualundervisning att tala om. "Porr lär unga människor sexuella manuskript, om pornografin också är våldsam lär man sig ett våldsamt manuskript", säger undersökningen.
Samtidigt visade undersökningen i rapporten också hur även män uppfattade sin roll som försörjare, makthavare och stark beskyddare av familjen samt familjens heder som betungande och svår. Man ville inte ha det så, men det sociala trycket utifrån att upprätthålla könsrollerna uppfattades som väldigt starkt. Det verkade helt enkelt saknas ett utrymme att diskutera vad det innebär att vara man.
Män upplevde ett tryck från sina fruar att också upprätthålla sin roll som man. Även många kvinnor tyckte att männen hade rätt att slå sina kvinnor om de inte skötte sig. Om till exempel kvinan inte tog hand om barnen på ett "bra" sätt ansåg nästan hälften, 45 procent, av kvinnorna att hon förtjänade att bli slagen.
När resultatet diskuterades och strategier presenterades för att ändra situationen så var det tydligt att man måste arbeta med männen.
I Sverige verkar det som jämställdhetspolitiken gått i stå. Man har fastnat i en diskussion om "feminism" är bra eller inte. Men det slog mig i diskussionen kring strategier för att komma tillrätta med könsrelaterat våld, hur lika länder världen över ändå är. Även i Sverige har vi en strömning där man vägrar se strukturella skäl bakom könsrelaterat våld.
En strömning där enstaka fall av kvinnors övergrepp på män lyfts fram som tecken på en feministisk konspiration.
Eller så vägrar man se att kvinnors övertag i vårdnadstvister faktiskt är ett resultat av de stereotyper som "feminister" världen över försöker undanröja.
Eller så motsäger man sig själv och säger att kvinnan är mer biologiskt lämpad att ta hand om barnen, för att i nästa andetag hävda att män är förfördelade i vårdnadstvister.
Friday, December 3, 2010
Fredag kväll
Idag lyckades jag klämma in sex möten, på fyra olika ställen på en dag. Personbästa. Och nu måste jag skriva färdigt månadsrapporten till chefen. Och jag måste besluta om vi skall anlita en rekyteringsfirma för min ersättare när jag slutar nästa år. De är gratis om de inte lyckas hitta någon, dyra om de hittar någon.
Jag är van vid garanterade resultat. Bistånd är en genomplanerad verksamhet, stenhårt styrd av riktlinjer och format. Det här känns dock som ren gambling så jag är tveksam. Men jag har lärt mig att tänka en gång extra när jag är tveksam, eller sova på saken som det heter. Man måste välja när det skall vara superbråttom.
I morgon bitti skall jag hämta en kvinnlig bekant från Singapore på flygplatsen. Sen blir jag turistguide i två dagar. Jag mötte Serina för ett drygt ett år sedan i Kathmandu då vi delade en förmiddags sightseeing bland fåglar, kossor, hippies, japaner och gurus på Durbar Square. Hon var en utarbetad finanschef från JP Morgan i Hong Kong som skulle på 10-dagars tyst retreat i Himalaya. Själv skulle jag på positiv hallelujah-konferens i organisationsutveckling.
Det skall bli kul med besök i alla fall och att få visa Phnom Penh. Det slår mig att Facebook är ett ganska otroligt medium för att hålla kontakten med nya bekantskaper och finna vänner och bekanta var man än befinner sig.
Julen närmar sig. Den 13e blir det Luciafirande på ambassaden. Det är ett måste för varje utlandssvensk världen över. Annars är biståndsarbetarlivet superhektiskt den här tiden på året. Jag tror jag skriver den där månadsrapporten i morgon istället. Nu skall jag lägga mig och läsa en bok och gå och lägga mig.
Jag är van vid garanterade resultat. Bistånd är en genomplanerad verksamhet, stenhårt styrd av riktlinjer och format. Det här känns dock som ren gambling så jag är tveksam. Men jag har lärt mig att tänka en gång extra när jag är tveksam, eller sova på saken som det heter. Man måste välja när det skall vara superbråttom.
I morgon bitti skall jag hämta en kvinnlig bekant från Singapore på flygplatsen. Sen blir jag turistguide i två dagar. Jag mötte Serina för ett drygt ett år sedan i Kathmandu då vi delade en förmiddags sightseeing bland fåglar, kossor, hippies, japaner och gurus på Durbar Square. Hon var en utarbetad finanschef från JP Morgan i Hong Kong som skulle på 10-dagars tyst retreat i Himalaya. Själv skulle jag på positiv hallelujah-konferens i organisationsutveckling.
Det skall bli kul med besök i alla fall och att få visa Phnom Penh. Det slår mig att Facebook är ett ganska otroligt medium för att hålla kontakten med nya bekantskaper och finna vänner och bekanta var man än befinner sig.
Julen närmar sig. Den 13e blir det Luciafirande på ambassaden. Det är ett måste för varje utlandssvensk världen över. Annars är biståndsarbetarlivet superhektiskt den här tiden på året. Jag tror jag skriver den där månadsrapporten i morgon istället. Nu skall jag lägga mig och läsa en bok och gå och lägga mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)