Det hettar till! Och det lokala näringslivet har sin egen tolkning på socialt ansvar.

Den här veckan har varit svettig. Den heta säsongen har kommit tidigt i år och alla pustar. Premiärministern och försvarsministeriet bjöd in hela det tunga affärslivet till insamlingskväll för militären som just nu är mobiliserad längs gränsen mot Thailand.

En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?

Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).

Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.

Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.

Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.

De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.

Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.

Kinesiskt nyår!

I hela Öst- och Sydostasien firas det kinesiska nyåret i veckan. Här i Kambodja missar man inte gäran ett tillfälle till fest - man behöver inte vara jättekinesisk för att laga lite extra god mat och skicka SMS med Gong Xi Fa Chai till varandra.

Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.

Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.

Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)

Grannfejd

Det var dramatiskt på vår lilla gata idag. På morgonen - ungefär vid nio-tiden - körde vi iväg med hundarna för trimning. Det var mycket folk på gatan, mest unga män, samt några tungt beväpnade poliser. De stod utanför ett hus 30 meter från vårt - en khmervilla med övervåning i trä - som uppenbarligen höll på att rivas. Unga dammiga rivningsarbetare tittade ut. En lastbil stod på gatan som gjorde det svårt att ta sig förbi och det var

Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.

Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.

Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.

Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.

Svenska elevers succé i världen

Nu har jag varit skolförälder i internationell miljö i över sju terminer på två internationella skolor. Det har varit väldigt intressant.

Under tiden har jag också följt den svenska skoldebatten. Den berättar om en skola i kris, med dålig ordning och elever utan kunskaper. Man jämför sig med skolor i andra länder som uppges vara mycket bättre. Så hur är det då att ha barn på den internationella elitens elitskolor? The top of the top? Hur går det för dessa kunskapssvaga och odisciplinerade svenska barn?

Någon kanske nu invänder att svenska barn i internationell miljö har priviligierade och välutbildade föräldrar. Det är nog sant. Men det gäller ju nästan alla barn på barnens skola. Min dotter är vän med ambassadörens dotter, en prinsessa och FN-chefer. Min son är vän med kamrater som har föräldrar som är ledande jurister i Khmer Rouge-tribunalen. Så även om de svenska barnen har goda förutsättningar hemifrån är konkurrensen hård.

Eftersom vi bor i ett asiatiskt land där inte minst många koreaner, japaner och kineser bor så är många av skolkamraterna därifrån. För dem är studierna dödsviktiga och familjeäran står på spel om barnens misslyckas. De sliter timmar varje kväll med läxor. För dem är det stenhård tävling.

Trots detta går det bra för de allra flesta svenska barn. Betygen är oftast på övre halvan och inte så få har fått awards för sina prestationer. Detta trots att flera av dem gått merparten av sin skoltid i svensk skola.

I går hade jag ändå ett möte med rektorn. En amerikan. Min dotter som läser International Baccelaureate har ett problem med en lärare och det har inte gått så bra för henne i detta enda ämne. Rektorn hanterade mitt möte proffsigt. Senare på eftermiddagen pratade han med min dotter. I slutet på mötet sade han hur imponerad han var över hur moget hon resonerade kring problemet - att hon verkade mycket äldre än sina 16 år.

Eftersom ett av problemen varit att den aktuella läraren aldrig gick till henne och pratade om de problem han upplevde att hon hade, hade jag i mitt möte pekat på hur viktigt det var att involvera Linn först av allt om det var problem. Linn tryckte nog ännu hårdare på detta. Så när han senare pratade med Linn reflekterade han direkt till henne:
"Det är märkligt, alla svenska föräldrar vill att vi skall gå till eleven först och sedan komma till dem. Men de asiatiska föräldrarna vill absolut att vi skall komma till dem före vi går till eleven", sade han.

Hans reflektion visade hur skolan handlar om mycket mer än kunskaper. Det faktum att svenska skolan inte jobbar med tysta grupper och auktoritära lärare samt vill ha elever som tar eget ansvar så får man elever som kan resonera och se olika perspektiv. I en lärandesituation är detta givetvis ovärderligt.

Jag hör om utlandssvenska familjer i regionen - inte bara här i Kambodja - om hur de svenska eleverna är duktiga, självständiga och framgångsrika i skolan var de än är. Detta säger något om den jämlika offentligfinansierade svenska skolan, men också väldigt mycket om den skolpolitiska domedagsdebatten och ärligheten hos vissa ledande skolpolitiker.

Vill mina barn återvända till svenska skolan? Nej, absolut inte. Men det handlar mera om den stimulerande internationella miljön och alla barn från olika delar av världen och olika kulturer än om skolkvalitet i sig. När mina barn var i lågstadieåldern bodde vi i svenskglesa Hammarkullen. De gick i småskolan där. Det var en fantastisk skola och de bästa skolåren för dem i Sverige. Detta säger något om värdet av den mångkultur i Sverige som alltför många uppfattar som ett problem, men också väldigt mycket om de rädslor som präglar det svenska samhället.