Veckor som gått

Det blev vita jeans och svart sidenskjorta, dock ej med glans, med ränder i guld och rött på cocktailpartyt. Och så köpte vi en lampa designad av två konststuderande på den lampauktion som var partyts huvudattraktion. Vi fick den för 90 dollar. Den var gjord av en trädgren från Kiriroms vildmark, hampasnöre, ett litet obearbetat trästycke i form av ett fågelhuvud på toppen på grenen samt en hängande lampskärm med målat antikt papper som använts till en pappersdrake. Rätt läcker faktiskt.

Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.

Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.

Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.

Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.

Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.

Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.

Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.

97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.

Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.

Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.

Finanskrisbris, men kuling väntas framöver

Trots alla problem det här landet har, så slås jag ändå av den snabba utvecklingen. När jag kom hit för snart tre år sedan var de flesta smågatorna i innerstaden fortfarande obelagda. De var snarare gropiga, leriga, dammiga breda kostigar. Nu är de släta, belagda med betong och när man kör bil så slipper man kryssa mellan groparna eller om man kör motorcykel, sätta ner foten i djupt vatten när man fått stopp. Längs flera gator grävs nya dagvattenledningar ned med större kapacitet inför regnperioden. I det lilla utvecklas det Kambodja vi ser i Phnom Penh på ett väldigt synligt och starkt sätt. Staden lever numera även efter tio på kvällen. Neonljusen lyser på alla större gator och folk rör sig ute, där det för tre år sedan var tomt och mörkt. Det fanns tre splitternya bankomater i staden i 2006. Nu finns de i varje gathörn.

Men finanskrisen är på väg hit också. Bilpriserna har rasat. Kapitalvaror går på rea. Bankerna planerar för åtstramningar. Mikrokreditinstituten, som är att betrakta nästan som våra gamla sparbanker för småfolket, saknar kapital att låna ut, eftersom deras kreditgivare i utlandet i sin tur inte kan låna ut pengar till dem.

Det svenska biståndet har rasat med den svenska kronan. Våra Partners vädjar om extrastöd eftersom deras budgetar har räknat på en kronkurs på sju kronor för en dollar och nu är det uppe i över 9kronor. Planerade aktiviteter kan därför komma att ställas in. Men jag kan inte hjälpa dem. Själv vänder jag på varje krona i våra interna budgetar. Vi har ju många utgifter i dollar, eftersom Kambodja är en dollarekonomi.

Det kommer att dröja några månader till innan krisen slår till på riktigt även här. Ännu så länge byggs det på redan påbörjade projekt, men frågan är hur många nya som kommer att byggas. "For Rent"-skyltarna hänger tätare och tätare i Phnom Penh och i vissa områden har hyran gått ner från 3000 dollar(!) till hälften.

Många av dem som ändå väljer att bygga har haft inkomster förtjänade i en legal gråzon. Dessa pengar kan inte sättas in på en bank utan besvärliga frågor. Istället tvättar man dem genom att spekulationsbygga lyxbostäder och kontor. Byggentreprenörerna betalas kontant. Sedan får det stå tomt tills konjunkturen vänder.

Det finns en del som menar att Kambodja kan komma att klara sig lindrigt undan finanskrisen. Landet är ju inte en del av det internationella finansiella systemet som många andra länder. Regeringens finansiella institutioner har också relativt höga krav på säkerheter, så det bör inte vara någon större risk för dem i alla fall. Men i den här världen kan man aldrig veta.

Med risk att spä på alla fördomar om livet i utlandet så kan jag tala om att i kväll skall jag gå på cocktailparty för att fira internationella kvinnodagen. Jag undrar vad man skall ha på sig..?

Nya turer kring ASEAN

Nu har plötsligt Kambodjas utrikesminister sagt att man inte alls vägrade prata med mänskliga rättighetsaktivister på ASEAN-mötet. Det var snarare så att den aktuella aktivisten inte fick komma in på mötet för denne var inte ackrediterad.

Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).

Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.

I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.

Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.

Diplomaternas liv

Ser på www.svt.se att det går en serie som heter Diplomaterna som handlar om UDs personal runt om på svenska representationer i världen.

Ibland hamnar också jag i den där världen och det är väldigt intressant att försöka förstå. I veckan mötte jag Sveriges mänskliga rättighetsambassadör, som är stationerad i Stockholm, tillsammans folk från FNs kontor för mänskliga rättigheter i Kambodja och flera andra.
Kvällen efter var det middag i högsta SIDA-representantens residens, och jag fick chansen att träffa ytterligare lite diplomater, men också representanter för regimen. Även om man vid sådana tillfällen knappast går in djupt i de brännande frågorna (man är ju ändå lite diplomat), så kan man känna dem lite på pulsen och försöka förstå deras tänkande. Glassigt? Nej, inte speciellt. Snarare en möjlighet att sitta och prata och lära känna folk över en bit mat och lite vin.

I de här mötena lär man sig hur bistånd hänger ihop med utrikespolitik i allmänhet. Säkerhet och handel och bistånd samverkar och motverkar varandra i ett flöde av ställningstaganden, och allt blir oerhört mycket mera komplext än vad man kan fånga i en dokusåpa som Diplomaterna.

För min egen del skapar detta givetvis frustration, men jag tycker också det är fascinerande att fundera på hur man kan hitta öppningar för ett bättre bistånd. Nu är jag tio månader gammal i mitt arbete och har börjat förstå spelreglerna även på den spelplanen. Det är kul.