Det har gått en månad sedan förra blogginlägget. Jag har varit på resa. Först en vecka i Pattaya i Thailand för ett arbetsmöte. Bra möte men förfärlig plats. Jag gillar inte Thailand i allmänhet, men Pattaya gav riktigt dåliga vibbar. Sexturism blandat med socialt inkompetenta ryssar och kinesiska gruppresenärer från folkrepubliken som skriker när de pratar. Och usel mat.
Sedan drog jag till södra Afrika. Två veckors resa genom Namibia, med avstickare till Botswanas Okavangodelta och Victoria Falls i Zambia med Mattias. En fantastisk upplevelse borta från mobiltelefoner och internet som jag skall berätta om när jag fått ordning på bildmaterialet.
Här blir man rik genom att vara en tjuv. Desto rikare man är, desto mera tjuv är man, och numera spottar jag efter de rika med förakt. Och desto rikare man är, desto mäktigare är man. De rika fuskar och ljuger. Säger man emot skjuter de eller får en fängslad. Deras barn är ofta likadana. Jag möter ofta mera nyanlända utlännningar som undrar hur jag klarat tre år i det här landet utan att bli uppgiven och cynisk.
Jag skall medge att jag är trött på Kambodja. Eller snarare rika kambodjaner. Efter tre år här har jag mött tusentals människor. Ju fattigare de är desto ärligare är de. Men jag har också mött tre olika giriga landlords som trots att de drar in tusentals dollar i månaden på att hyra ut hus försöker blåsa en på skitbelopp, sett flotta kvinnor köra sina Lexusar utan minsta hänsyn till andra trafikanter, lärt att militären och statsanställda kör sina lyxbilar köpta med korruptionspengar med bensinen betald genom kuponger erhållna från staten. Och sedan har vi då alla landkoncessioner som fördrivit tiotusentals människor från sitt land, i strid med lagar och bestämmelser. Många hävdar att detta beror på att man inte gjort upp med tiden från röda khmererna - att det finns en kultur av straffrihet, eftersom röda khmererna aldrig stått till svars för sina brott.
De rika här bidrar inte med någonting. Det är de fattiga som driver det här landet framåt. De vet exakt vad de tycker om de rika och mäktiga. Ofta märker jag samma förakt i deras röst som jag själv kan känna när de pratar om de mäktiga och rika. De skakar också på huvudet med ett sorgligt leende. Men folket har ännu inte dragit några politiska slutsatser av det vilket vi kanske kan vara lyckliga för med tanke på röda khmerernas våld.
Jag är normalt ytterst försiktig med att koppla politiska utvecklingar till kultur. Men ibland får jag en känsla av att vi alltför lite tittar på orsaker till röda khmerernas våldsamma revolution i den lokala kulturen.
Vi röda khmerernas ideologi som modernt maostisk eller kommunistisk. Skapandet av en oberoende klasslös mäktig bondenation är beskriven redan på 60-talet av ledande ideologer som Saloth Sar (aka. Pol Pot) och Khieu Samphan som blev doktor i ekonomi i Frankrike.)
Men revolutionen var kanske ännu mer var nationalistisk (och rasistisk). Även röda khmerernas flagga hade templet Angkor Wat i silhuett så de ville inte rasera allt utan snarare bygga på föreställningar om Khmerimperiet under vår medeltid, där kulturen var oförstörd och khmererna lojala, stolta och oberoende. Den ideologiska tolkningen av kommunismen var alltså ytterst kambodjansk. Ideologin var i grunden mer kambodjanskt nationalistisk än kommunistisk.
Röda khmerernas rörelse hade alltså djupa rötter i traditionella sätt att se på makt och maktutövning. Det är en maktsyn som innebär att det är okej för den som har makt att göra precis vad som helst, samtidigt som den som saknar makt varken har rätt eller möjlighet att försvara sin rätt. Det är uppenbart att en sådan situation måste leda till frustration och uppror.
Kommunismen erbjöd en väg att forma en nationell massrörelse som kunde exploatera dessa starka känslor underordning. En känsla som antagligen förstärktes av den maktlöshet som måste ha erfarits av de amerikanska bombningarna och det tidiga 70-talets destruktiva kaos. Men Pol Pot och hans ideologer exploaterade sin makt på samma sätt som skett tidigare i historien. Allt var tillåtet för dem, enbart eftersom de hade erövrat makten.
När jag varit ute i landsbygden och träffat människor som utsatts för övergrepp och land grabbing av rika och mäktiga, drar de ofta paralleller till de Röda khmererna. Jag har i mitt inre värjt mig mot detta (på samma sätt som man skall undvika att jämföra Förintelsen med dagens situation i Israel/Palestina, alla folkmord och förtryckssituationer är unika och ojämförbara), men dessa fattiga och utsatta har ändå en viktig poäng när de gör sin jämförelse.
Det är samma historiska synsätt på makt och maktrelationer som råder idag som alltid. Röda khmererna byggde sitt maktinnehav på samma tradition. Isolationen efter 1979 frös traumat och analysen. Kambodja fick aldrig en chans att resonera kring orsakerna till katastrofen på 70-talet.
Nu har landet öppnat sig. Frågor börjar ställas. Men det saknas en intellektuell debatt kring identitet och kultur, och det kommer att dröja länge innan man förstår sig själva. Det man har är Angkor Wat, en modern historia av folkmord och elände samt en ytterst pryd landsbygdsromantik (synlig i många karaokevideos) som faktiskt har paralleller med röda khmerernas landsbygdssyn.
Det här landet skulle må väldigt bra av att utveckla en intellektuell medelklass. Det kanske bästa biståndet vore att öppna ett fritt universitet med goda forskningsresurser som hade ett fokus på lokal kultur och humaniora? Det skulle kunna vara ett centrum för att mera provokativt diskutera identitetsfrågor.
Ett centrum för Kambodjana där Angkor Wat, Khmerimperiet, kolonialtiden, revolutionen och dagens girighetskultur skulle kunna demonteras och ifrågasättas.
