Tuesday, January 13, 2009

Det bara rasslar till

Det bara rasslade till. Två arbetsdagar och så var man tillbaka som om man aldrig varit iväg. Jag lider av jetlag och jag vaknar klarvaken men trött vid halv fyra på morgonen.

Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.

Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.

Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.

Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.

Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.

Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.

Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.

No comments:

Post a Comment

Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.

Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.