Nu har vi flyttat igen. Vi lämnade ett hus med termiter i varje hörn och med en landlord som fifflade med elräkningen. I alla fall blev de plötsligt väldigt höga jämfört med förra huset. Nu jagar han oss med trasiga glödlampor. Min sekreterare, Mr Suy kallade på mig med bekymrad min idag:
"He wants to be paid for the lamps. He want to come here."
"What? He has a shining Lexus and lots of houses to rent out. He makes thousands of dollars each month and he want to come here and be reimbursed for six bulbs, svarade jag.
Jag var inte förvånad, jag har varit med om det förut. Suy skakade på huvudet. Det tar en halvtimme till vårt kontor.
"Well, tell him to bring receipts for the lamps. If it is six or ten or twelve I don´t care. We will reimburse him. But I refuse to sit with him and spend my time with his whining."
Det är så här väldigt många rika och mäktiga fungerar i Kambodja. De är snåla och giriga. De fuskar med elräkningar. De drar skam öer sitt land och sitt folk.
Hans unga son har varit vår nattvakt, lika hopplös han. När Sidney fick valpar klagade han på att Boel hade sagt till honom att vara uppe första natten och se till dem. Han ville sova. Han verkade inte alls förstå vad han fick betalt för.
Den nya landlorden har bara ett hus till uthyrning och han driver ett litet taxibolag. Han verkar helt reko. Det är vår fjärde landlord och förhoppningsvis den första som har något mellan öronen.
Annars är det krävt i Kambodja. I väldigt många provinser är civilsamhällets organisationer utsatta för påtryckningar. Poliser kommer till workshops och filmar och tar bilder. Myndigheterna förbjuder ibland helt och hållet att mötet inte får hållas. Till och med ett FN-anknutet organ tvingades att ställa in en träning härförleden när provinsguvernören sade nej. De fick åka tillbaka till Phnom Penh. Poliser kommer också till organisationernas kontor och frågar efter listor och foton på anställda och vilken utrustning man har. En grupp komiker åker runt och gör satirer över NGO-arbetare och utlänningar och det har vevats på teve. De säger öppet att de gör det för de stöder regeringen. Att någon skulle göra satir över regeringens folk är fullständigt omöjligt - det finns inga mediakanaler öppna för sådant. Det här har pågått i några månader och det är oklart hur organiserat det är.
Hemma i Sverige har Donald Boström skrivit en artikel i Aftonbladet om en gammal företeelse. Men Israel, har ju ett Informationsministerium, precis som Kambodja för övrigt, som givetvis fångat tillfället att skapa en fnurra. De har fått Sverige att diskutera antisemitism, men man behöver inte gräva så djupt innan man hittar vanlig smutsig realpolitik. Svenska debattörer är så snälla och de känner inte igen en sofistikierad propagandamaskin ens om man (som nu) kastar den i huvudet på dem. Det är annars en observation jag gjort: väl fungerande demokratier har aldrig informationsministerier.
Och moderaterna fortsätter prata om sina invandrarkontrakt. En stor förändring kallar de det i den svenska integrationspolitiken. Jaha...
Och i Zambia har svenska Sida-pengar tydligen försvunnit i korruption. Inte bra, men som någon menade: det var den zambiska sidan som reagerade och det är faktiskt oerhört positivt. Många utvecklingsländer har börjat ta tag i sina korruptionsproblem. Jag tror man kan förvänta sig flera sådana här historier, men det är faktiskt ett tecken på att institutionerna börjar fungera. Debatten skall givetvis föras hemma hur man gör biståndet bättre, men det här är också ett tecken på bistånd gör nytta.
Lever man här i Kambodja är korruptionen närvarande överallt - det är inte så enkelt som att en diktator fyller sina egna fickor. Korruption är en social praxis och kultur som är oerhört svårt att utrota och det går med ytterst små steg.
Thursday, August 27, 2009
Monday, August 10, 2009
Matkrisens osynliga konsekvens
I det tysta håller världens matproduktion att ändra karaktär. Och det är tveksamt om det gynnar de fattiga jordbrukarna i fattiga länder.
Det är kanske inte de medialt uppmärksammade fallen av ”forced evictions” av fattiga stadsbor i Phnom Penh som på sikt kommer att påverka det kambodjanska samhället. Istället är det kanske de stora nyttjanderättsavtal av jordbruksmark som just nu tecknas i hela världen mellan fattiga länder och rika länder med små jordbruksarealer.
För något år sedan var en delegation från Kuwait och Qatar i Kambodja. Besöket resulterade i ett frikostigt lån från Kuwait på 546 miljoner amerikanska dollar för att bygga bevattningsdammar och förbättra vägnätet. Qatar skulle bidra med 200 miljoner för att utveckla jordbruket. (Det totala biståndet till Kambodja är cirka 1 miljard dollar, varav Sverige bidrar med en ytterst liten bråkdel.) Ingen vet vad dessa oljerika Gulfstater får i gengäld - de här överenskommelserna sker bakom stängda dörrar – men de har uttryckt intresse för att få tillgång till jordbruksmark. Men även andra länder försöker tillskansa sig mark i Kambodja. Vietnam har 100000 hektar för gummiplantager. Samma yta har vietnameserna i Laos.
I Filippinerna har man en lång historia av utländskt influerat markägande. Amerikanska bananföretaget Dole får en del av sina bananleveranser från ett filippinskt bolag som sedan 1981 äger en bananplantage på 618 hektar. De som en gång brukade marken förlorade den då utan kompensation. De är idag jordlösa och några av dem jobbar på plantagen. Men resultatet är hjärtskärande. Utöver det faktum att de också förlorat sin mark och ekonomiska självständighet har bruket av farliga bekämpningsmedel gjort lokalbefolkningen sjuk.
Idag är ytorna större och effekterna värre än någonsin. Några andra exempel från Filippinerna: Bahrain har skaffat sig nyttjanderätten till 10000 hektar för kustnära fiskodling. Qatar har skaffat sig rättigheter till 10000 hektar jordbruksmark och ett okänt(!) kinesiskt företag uppges försöka förhandla sig till ofattbara 1 240 000 hektar mark. Eftersom dessa avtal sker i det tysta så har lokalbefolkningen ingen möjlighet att protestera. I värsta fall kommer det bara en dag att stå bulldozers utanför byn redo att med skydd från polis och militär demolera deras hus. I diktaturer som Burma (Myanmar) är givetvis risken ännu större för fattiga jordbrukare. Situationen är densamma i Afrika.
Skälet till all dessa markaffärer, eller jordstölder om man ser det ur fattigböndernas perspektiv, är den stora matkrisen för två år sedan, men också kraven på biobränslen för den växande bilparken i länder som Kina och Indien. Det är helt enkelt så att länder med gott om pengar men dåligt med jordbruksmark säkrar sin egen mat genom dessa avtal. Avtalen kan fungera bra om de innebär att småskaliga jordbrukare kan vara kvar och leverera till dessa marknader och till den lokala marknaden. Här kan Qatars 200 miljoner dollar till Kambodja göra väldig nytta.
Men samma vägar kan ju också användas till att frakta ut maten med lastbilar som inte stannar vid den lokala marknaden.
Den sämre varianten är att stora områden förvandlas till exportorienterade industriplantager och en hel kultur av småskaligt jordbruk kommer att försvinna. Dessa plantager behöver inte på långa vägar lika mycket människor som småskaligt jordbruk. Det är också lätt att inse att tillgången på mat troligen inte kan säkerställas av ett jordbruk baserat på plantage-teknologi och medföljande jordlöshet.
Historiskt har inte plantager varit lösningen på fattiga länders matförsörjning eller utvecklingsproblem. Plantager har aldrig varit till nytta för den stora majoriteten människor i de länder där de förekommer. Deras odlingscykler följer marknaden snarare än behovet av föda. När råvarupriserna är låga ligger mycket plantagemark i träda, oåtkomlig för husbehovsodling. (Och gummiplantager och biobränsleplantager bidrar ju överhuvudtaget inte till matförsörjningen.) Det är svårt att se hur den globala matekvationen skall gå ihop med de här tendenserna. Och på nationell nivå ser vi hur länder med utpräglade plantageekonomier som Filippinerna och Indonesien ligger långt efter sina grannar i utvecklingen.
Å andra sidan har effektiviseringen av småbruken i länder som Japan, Taiwan och Korea varit den stora katapulten för dessa länders formidabla utveckling. När småbrukarna fick äga sin mark samt tillgång till effektiva lokala marknader och matförsörjningen därmed blev säkrad kunde moderna diversifierade samhällen utvecklas.
Globalt funderar jag på om vi ser ett skifte från en positiv utveckling under de senaste decennierna där vi sett allt färre människor svälta ihjäl och allt fler få tillgång till basservice som hälsa och utbildning, till en utveckling där allt fler människor författigas och marginaliseras? Det är också intressant att fundera på om nuvarande negativa utvecklingen går att koppla ihop med den försvagade demokratiska utvecklingen i den mer utvecklade delen av världen? Kriget mot terrorismen, ökade klyftor i vårt egna samhälle, islamofobi och främlingsfientlighet är ju på många sätt illavarslande tecken. Det är ju svårt att vara en rollmodell om man slutar jobbar för att förbättra sitt eget samhälle.
Det är kanske inte de medialt uppmärksammade fallen av ”forced evictions” av fattiga stadsbor i Phnom Penh som på sikt kommer att påverka det kambodjanska samhället. Istället är det kanske de stora nyttjanderättsavtal av jordbruksmark som just nu tecknas i hela världen mellan fattiga länder och rika länder med små jordbruksarealer.
För något år sedan var en delegation från Kuwait och Qatar i Kambodja. Besöket resulterade i ett frikostigt lån från Kuwait på 546 miljoner amerikanska dollar för att bygga bevattningsdammar och förbättra vägnätet. Qatar skulle bidra med 200 miljoner för att utveckla jordbruket. (Det totala biståndet till Kambodja är cirka 1 miljard dollar, varav Sverige bidrar med en ytterst liten bråkdel.) Ingen vet vad dessa oljerika Gulfstater får i gengäld - de här överenskommelserna sker bakom stängda dörrar – men de har uttryckt intresse för att få tillgång till jordbruksmark. Men även andra länder försöker tillskansa sig mark i Kambodja. Vietnam har 100000 hektar för gummiplantager. Samma yta har vietnameserna i Laos.
I Filippinerna har man en lång historia av utländskt influerat markägande. Amerikanska bananföretaget Dole får en del av sina bananleveranser från ett filippinskt bolag som sedan 1981 äger en bananplantage på 618 hektar. De som en gång brukade marken förlorade den då utan kompensation. De är idag jordlösa och några av dem jobbar på plantagen. Men resultatet är hjärtskärande. Utöver det faktum att de också förlorat sin mark och ekonomiska självständighet har bruket av farliga bekämpningsmedel gjort lokalbefolkningen sjuk.
Idag är ytorna större och effekterna värre än någonsin. Några andra exempel från Filippinerna: Bahrain har skaffat sig nyttjanderätten till 10000 hektar för kustnära fiskodling. Qatar har skaffat sig rättigheter till 10000 hektar jordbruksmark och ett okänt(!) kinesiskt företag uppges försöka förhandla sig till ofattbara 1 240 000 hektar mark. Eftersom dessa avtal sker i det tysta så har lokalbefolkningen ingen möjlighet att protestera. I värsta fall kommer det bara en dag att stå bulldozers utanför byn redo att med skydd från polis och militär demolera deras hus. I diktaturer som Burma (Myanmar) är givetvis risken ännu större för fattiga jordbrukare. Situationen är densamma i Afrika.
Skälet till all dessa markaffärer, eller jordstölder om man ser det ur fattigböndernas perspektiv, är den stora matkrisen för två år sedan, men också kraven på biobränslen för den växande bilparken i länder som Kina och Indien. Det är helt enkelt så att länder med gott om pengar men dåligt med jordbruksmark säkrar sin egen mat genom dessa avtal. Avtalen kan fungera bra om de innebär att småskaliga jordbrukare kan vara kvar och leverera till dessa marknader och till den lokala marknaden. Här kan Qatars 200 miljoner dollar till Kambodja göra väldig nytta.
Men samma vägar kan ju också användas till att frakta ut maten med lastbilar som inte stannar vid den lokala marknaden.
Den sämre varianten är att stora områden förvandlas till exportorienterade industriplantager och en hel kultur av småskaligt jordbruk kommer att försvinna. Dessa plantager behöver inte på långa vägar lika mycket människor som småskaligt jordbruk. Det är också lätt att inse att tillgången på mat troligen inte kan säkerställas av ett jordbruk baserat på plantage-teknologi och medföljande jordlöshet.
Historiskt har inte plantager varit lösningen på fattiga länders matförsörjning eller utvecklingsproblem. Plantager har aldrig varit till nytta för den stora majoriteten människor i de länder där de förekommer. Deras odlingscykler följer marknaden snarare än behovet av föda. När råvarupriserna är låga ligger mycket plantagemark i träda, oåtkomlig för husbehovsodling. (Och gummiplantager och biobränsleplantager bidrar ju överhuvudtaget inte till matförsörjningen.) Det är svårt att se hur den globala matekvationen skall gå ihop med de här tendenserna. Och på nationell nivå ser vi hur länder med utpräglade plantageekonomier som Filippinerna och Indonesien ligger långt efter sina grannar i utvecklingen.
Å andra sidan har effektiviseringen av småbruken i länder som Japan, Taiwan och Korea varit den stora katapulten för dessa länders formidabla utveckling. När småbrukarna fick äga sin mark samt tillgång till effektiva lokala marknader och matförsörjningen därmed blev säkrad kunde moderna diversifierade samhällen utvecklas.
Globalt funderar jag på om vi ser ett skifte från en positiv utveckling under de senaste decennierna där vi sett allt färre människor svälta ihjäl och allt fler få tillgång till basservice som hälsa och utbildning, till en utveckling där allt fler människor författigas och marginaliseras? Det är också intressant att fundera på om nuvarande negativa utvecklingen går att koppla ihop med den försvagade demokratiska utvecklingen i den mer utvecklade delen av världen? Kriget mot terrorismen, ökade klyftor i vårt egna samhälle, islamofobi och främlingsfientlighet är ju på många sätt illavarslande tecken. Det är ju svårt att vara en rollmodell om man slutar jobbar för att förbättra sitt eget samhälle.
Sunday, August 9, 2009
Hur ser man om någon ångrar sig?
Documentation Center of Cambodia är en ovärderlig källa för information om Röda Khmererna och den pågående tribunalen. Följande artikel skildrar en dag vid tribunalen, men ger också insikter i hur den fungerar och hur olika vi förstår vittnesmålen utifrån vår kulturbakgrund.
Läs gärna mer på http://www.cambodiatribunal.org
eller http://www.krtrial.info/?language=english
Jag har ännu inte varit där och följt förhandlingarna men jag skall försöka komma dit någon dag.
DOCUMENTATION CENTER OF CAMBODIA
MAGAZINE: SEARCHING FOR THE TRUTH, DEBATE SECTION, AUGUST, 2009
The Other Day I Saw a Monster
by Judy Ledgerwood
Northern Illinois University
Only July 16, 2009 I attended a day in the trial of Kaing Guek Eav, alias Duch, the former commander of S-21, the infamous Khmer Rouge torture and execution center. During Pol Pot’s reign of terror, between 1975 and 1979, and estimated 16,000 people entered S-21 (now known as the Tuol Sleng Museum of Genocidal Crimes), and only about 17 are known to have survived. On this day of the trial the witness was Huoy Him, a former guard and alleged executioner. He was asked if anyone ever came out of S-21, or if they only went in. Him said in reply that no one ever came out, they went in and then “jhop” – “finished”. A murmur went through the crowd of 350 rural farmers from Kompong Thom province that happened to be observing that day. Jhop. They were clearly taken aback at the euphemism. No, they weren’t just finished; they were murdered, killed, or in the parlance of the Khmer Rouge themselves, they were “smashed”.
I have been a supporter of the idea of the tribunals, thinking in line with the arguments of the Documentation Center of Cambodia (DC-Cam) that to search for the truth, to lay bare the details of what happened, is the best way to prevent such violence from occurring again. But from one day watching Duch – I admit I had gone there primarily to stare at him – I came away appalled at the process.
I really only ever thought that Duch’s trial would be worth anything. The others, Nuon Chea (brother number 2 after Pol Pot), Ieng Sary, Khieu Samphan, and Ieng Tirith were all going to say that it was not them, that it had been Pol Pot or Son Sen or others who are dead and not there to defend themselves. This was because only Duch had decided to admit his guilt and to tell what had happened during the nightmare thirty years ago. Duch converted to Christianity in refugee camps along the Thai border. When journalist Nic Dunlop recognized and confronted him, Duch had said, “It is God’s will that you are here. Now my future is in God’s hands.” He has publicly said that he was sorry. At the graves of those S-21 prisoners slaughtered at Chhoeng Ek, where he was taken as part of pre-trial hearings, is he said to have wept. When I heard this I thought, the tribunal has value, someone has finally expressed remorse for the killings. The conversion to Christianity makes perfect sense. In Buddhism there is no concept of forgiveness. If you do good, you receive good; if you do bad, you will receive the bad consequences of your behavior. There is no merciful god to forgive you. Only by converting to Christianity could Duch work the system, try to play the inevitability of moral consequences. In the same way Duch is now trying to play the tribunal.
The tribunal chambers are behind glass, so the observers each day are looking in, like watching performers on a stage or a screen. You hear the proceedings in Khmer on speakers or in French or English on headsets that provide near simultaneous if flawed translation. Duch, the accused, sits on the right. His skin has a kind of yellow cast, but other wise he looks strong, alert. He seems to watch the proceedings impassively, leaning forward and staring at witnesses intensively. He shakes his foot, rubs the edge of the table, small tells that he might be more nervous than he appears. Occasionally he will look out at the audience, though only for short glances. His eyes flash. Vann Nath, the famous painter and S-21 survivor said to me, you know he is an intellectual, and he had all those years (from 1999 when he was discovered and incarcerated, until the trials began last year) to plan how he would respond to every question, to every bit of evidence. He has every answer ready. Duch is at the center of the performance, and in some sense he relishes it and has decided to play the role as star. So what is the problem? Why do I find it so disturbing?
Duch’s guilt is clear. He admits to being the commander of S-21. He has said, “I am the top criminal responsible for all acts committed at S-21.” His signature and fingerprints are literally all over the documents. I worked for six months in the Tuol Sleng archive in 1990, cataloging and microfilming the archive. I have seen his comments written in the margins; “ask him about this”, “he is lying here”, and most ominously, “take them all to smash” on lists of names. He admits that he had little direction on how to set up S-21 and run it; he was the one who decided on the rhythm of torture and murder, though he says that he knew even at the time that many of the stories extracted under torture were false. People were beaten, shocked, drowned, starved and broken until they told outrageous stories of being CIA agents, KGB agents, of plotting to overthrow the revolution. Only then were they killed. We have David Chandler’s meticulous book and Rithy Panh’s powerful, horrifying film, both titled “S-21” to take us inside that place.
But at the tribunal, as each person testifies, Duch and his lawyer have the opportunity to question the witnesses and pick apart each line of testimony. What happens is the credibility of each is worn away. After 30 years memories have faded. Did Duch order the smashing of 16,000 men, women and children or was it ONLY 12,000? Did Duch go to the killing fields at Chhoeng Ek once or twice or many times? Did Duch ever personally kill anyone, or did he only order his staff to do it and supervise that it was done? I ate lunch with a French lawyer, a woman who was observing the tribunal to compare it with the processes in Rwanda and South Africa. She said that Duch was coming across very well; he was assisting the process, he had expressed remorse. She thought that he would likely get a reduced sentence. Not such a bad guy really – that was the tone – not literally what she said. I was stunned.
Then there are the problems with language. The tribunal in the headphones and the one in Khmer are not the same. I had watched the trial for months online at the wonderful Cambodiatribunal.org, which carries the proceedings daily with translations and summarizing blogs. But in the room it is different. When Huoy Him talked about the people imprisoned at S-21, he called them neak doh, or neak kat doh, literally the guilty ones. Translated into English, this became “the detainees”. The meaning is not the same; the former contains the notion that all the people imprisoned and killed at S-21 were guilty of something; the latter does not. When prisoners were tortured at S-21 they were asked, what have you done to betray the revolution; Angkar (the organization, the party) does not make mistakes, so you are guilty of something, what is it? The language of the former jailers and murderers still has this tone, though it is whitewashed in the translation. And when Duch addresses witnesses, he is able to berate them, belittle them and attack them though the use of language – for example by attaching the prefix “a” to people’s names. There is no direct translation to English, but scholars often use “the despicable” as in “a-Pot”, the despicable Pol Pot. During this bullying Duch jabs his finger in the air and raises his voice. This is not a contrite man, apologetic for his crimes. Here is the man from the 1970s, the math teacher turned conspiracy theorist looking to root out the maggots that had infiltrated the revolution – determined to smash them. This gets translated into English as the benign, “Mr. so and so”. We lose the contempt that Duch still holds for his subordinates and former captives.
What was bothering me so much was captured by a peasant woman from Kompong Thom. When the trial went into recess for lunch I was following out two women who had made the long journey to see one day of the trial. One turned to the other and said, “ot jeh khmah”, “he does not know shame.” That’s it. If he was truly remorseful, to Khmer sensibilities he should look down, avoid eye contact, physically demonstrate that contrition; he should show that he is ashamed of what he has done. But instead he is combative, argumentative, attacking those who come to testify against him. As the trial broke into recess the crowd had come forward, not all the way down to the glass, but down to the second row or so to stare at him, like an animal in a cage.
As I rode back into the city with a group of young researchers from the Documentation Center, I turned and asked one young woman in her 20s what she had thought of the day’s proceedings. She said that she had been surprised. I asked surprised at what. She said surprised that 60 children had been “smashed” literally by having their head bashed against trees. She broke down in tears and turned and faced out the window to compose herself. Nothing in the day’s testimony had surprised me. I had read it all before. The process of killing, how they were blindfolded, handcuffed to load on the trucks, how they were struck on the back of the head and rolled into the pits Huoy Him told it all step by step, leaving out only his own role as a killer.
Vann Nath in his book on his life at S-21 describes his confrontation with Him in 1996. Him admits to killing only 4-5 people, and says that he had only been a guard, not an executioner. Vann Nath accuses him of lying, saying that even the number of 2000 killed that he had previously admitted to could not be high enough. Then Nath asks him about the horrors portrayed in his paintings, are they true or not? Him replies that the scenes are not exaggerated, that there were scenes even more brutal than that. Then Nath asks him about a scene where babies were wrenched from their mothers’ arms and he asks where did you take the babies? Him answers, we took them out to kill them. “You killed all the small babies? Oh, God!” Nath replied. The man who had spent his life for the previous 15 years being a professional witness to the horrors of the regime was still shocked at the utter brutality of slaughtering babies – just like the young DC-Cam worker on the bus. It was too much to bear. Nath had always allowed himself to think that somehow the babies had been spared.
I think my reaction is more culturally Khmer than American. We Westerners like the image of the combative defendant shaking his finger and chastising the witnesses; we like Perry Mason and Law and Order. It is the course that we expect the performance to take. But to Khmer sensibilities Duch should show that he is contrite by demonstrating respect to his former victims, not belligerence; physically and with his words he should lower himself before them. He still thinks he is better than all of them. He has no true remorse. All these years later he is still able to assault them. That is why he is a monster.
End.
Independently Searching for the Truth since 1997.
MEMORY & JUSTICE
Läs gärna mer på http://www.cambodiatribunal.org
eller http://www.krtrial.info/?language=english
Jag har ännu inte varit där och följt förhandlingarna men jag skall försöka komma dit någon dag.
DOCUMENTATION CENTER OF CAMBODIA
MAGAZINE: SEARCHING FOR THE TRUTH, DEBATE SECTION, AUGUST, 2009
The Other Day I Saw a Monster
by Judy Ledgerwood
Northern Illinois University
Only July 16, 2009 I attended a day in the trial of Kaing Guek Eav, alias Duch, the former commander of S-21, the infamous Khmer Rouge torture and execution center. During Pol Pot’s reign of terror, between 1975 and 1979, and estimated 16,000 people entered S-21 (now known as the Tuol Sleng Museum of Genocidal Crimes), and only about 17 are known to have survived. On this day of the trial the witness was Huoy Him, a former guard and alleged executioner. He was asked if anyone ever came out of S-21, or if they only went in. Him said in reply that no one ever came out, they went in and then “jhop” – “finished”. A murmur went through the crowd of 350 rural farmers from Kompong Thom province that happened to be observing that day. Jhop. They were clearly taken aback at the euphemism. No, they weren’t just finished; they were murdered, killed, or in the parlance of the Khmer Rouge themselves, they were “smashed”.
I have been a supporter of the idea of the tribunals, thinking in line with the arguments of the Documentation Center of Cambodia (DC-Cam) that to search for the truth, to lay bare the details of what happened, is the best way to prevent such violence from occurring again. But from one day watching Duch – I admit I had gone there primarily to stare at him – I came away appalled at the process.
I really only ever thought that Duch’s trial would be worth anything. The others, Nuon Chea (brother number 2 after Pol Pot), Ieng Sary, Khieu Samphan, and Ieng Tirith were all going to say that it was not them, that it had been Pol Pot or Son Sen or others who are dead and not there to defend themselves. This was because only Duch had decided to admit his guilt and to tell what had happened during the nightmare thirty years ago. Duch converted to Christianity in refugee camps along the Thai border. When journalist Nic Dunlop recognized and confronted him, Duch had said, “It is God’s will that you are here. Now my future is in God’s hands.” He has publicly said that he was sorry. At the graves of those S-21 prisoners slaughtered at Chhoeng Ek, where he was taken as part of pre-trial hearings, is he said to have wept. When I heard this I thought, the tribunal has value, someone has finally expressed remorse for the killings. The conversion to Christianity makes perfect sense. In Buddhism there is no concept of forgiveness. If you do good, you receive good; if you do bad, you will receive the bad consequences of your behavior. There is no merciful god to forgive you. Only by converting to Christianity could Duch work the system, try to play the inevitability of moral consequences. In the same way Duch is now trying to play the tribunal.
The tribunal chambers are behind glass, so the observers each day are looking in, like watching performers on a stage or a screen. You hear the proceedings in Khmer on speakers or in French or English on headsets that provide near simultaneous if flawed translation. Duch, the accused, sits on the right. His skin has a kind of yellow cast, but other wise he looks strong, alert. He seems to watch the proceedings impassively, leaning forward and staring at witnesses intensively. He shakes his foot, rubs the edge of the table, small tells that he might be more nervous than he appears. Occasionally he will look out at the audience, though only for short glances. His eyes flash. Vann Nath, the famous painter and S-21 survivor said to me, you know he is an intellectual, and he had all those years (from 1999 when he was discovered and incarcerated, until the trials began last year) to plan how he would respond to every question, to every bit of evidence. He has every answer ready. Duch is at the center of the performance, and in some sense he relishes it and has decided to play the role as star. So what is the problem? Why do I find it so disturbing?
Duch’s guilt is clear. He admits to being the commander of S-21. He has said, “I am the top criminal responsible for all acts committed at S-21.” His signature and fingerprints are literally all over the documents. I worked for six months in the Tuol Sleng archive in 1990, cataloging and microfilming the archive. I have seen his comments written in the margins; “ask him about this”, “he is lying here”, and most ominously, “take them all to smash” on lists of names. He admits that he had little direction on how to set up S-21 and run it; he was the one who decided on the rhythm of torture and murder, though he says that he knew even at the time that many of the stories extracted under torture were false. People were beaten, shocked, drowned, starved and broken until they told outrageous stories of being CIA agents, KGB agents, of plotting to overthrow the revolution. Only then were they killed. We have David Chandler’s meticulous book and Rithy Panh’s powerful, horrifying film, both titled “S-21” to take us inside that place.
But at the tribunal, as each person testifies, Duch and his lawyer have the opportunity to question the witnesses and pick apart each line of testimony. What happens is the credibility of each is worn away. After 30 years memories have faded. Did Duch order the smashing of 16,000 men, women and children or was it ONLY 12,000? Did Duch go to the killing fields at Chhoeng Ek once or twice or many times? Did Duch ever personally kill anyone, or did he only order his staff to do it and supervise that it was done? I ate lunch with a French lawyer, a woman who was observing the tribunal to compare it with the processes in Rwanda and South Africa. She said that Duch was coming across very well; he was assisting the process, he had expressed remorse. She thought that he would likely get a reduced sentence. Not such a bad guy really – that was the tone – not literally what she said. I was stunned.
Then there are the problems with language. The tribunal in the headphones and the one in Khmer are not the same. I had watched the trial for months online at the wonderful Cambodiatribunal.org, which carries the proceedings daily with translations and summarizing blogs. But in the room it is different. When Huoy Him talked about the people imprisoned at S-21, he called them neak doh, or neak kat doh, literally the guilty ones. Translated into English, this became “the detainees”. The meaning is not the same; the former contains the notion that all the people imprisoned and killed at S-21 were guilty of something; the latter does not. When prisoners were tortured at S-21 they were asked, what have you done to betray the revolution; Angkar (the organization, the party) does not make mistakes, so you are guilty of something, what is it? The language of the former jailers and murderers still has this tone, though it is whitewashed in the translation. And when Duch addresses witnesses, he is able to berate them, belittle them and attack them though the use of language – for example by attaching the prefix “a” to people’s names. There is no direct translation to English, but scholars often use “the despicable” as in “a-Pot”, the despicable Pol Pot. During this bullying Duch jabs his finger in the air and raises his voice. This is not a contrite man, apologetic for his crimes. Here is the man from the 1970s, the math teacher turned conspiracy theorist looking to root out the maggots that had infiltrated the revolution – determined to smash them. This gets translated into English as the benign, “Mr. so and so”. We lose the contempt that Duch still holds for his subordinates and former captives.
What was bothering me so much was captured by a peasant woman from Kompong Thom. When the trial went into recess for lunch I was following out two women who had made the long journey to see one day of the trial. One turned to the other and said, “ot jeh khmah”, “he does not know shame.” That’s it. If he was truly remorseful, to Khmer sensibilities he should look down, avoid eye contact, physically demonstrate that contrition; he should show that he is ashamed of what he has done. But instead he is combative, argumentative, attacking those who come to testify against him. As the trial broke into recess the crowd had come forward, not all the way down to the glass, but down to the second row or so to stare at him, like an animal in a cage.
As I rode back into the city with a group of young researchers from the Documentation Center, I turned and asked one young woman in her 20s what she had thought of the day’s proceedings. She said that she had been surprised. I asked surprised at what. She said surprised that 60 children had been “smashed” literally by having their head bashed against trees. She broke down in tears and turned and faced out the window to compose herself. Nothing in the day’s testimony had surprised me. I had read it all before. The process of killing, how they were blindfolded, handcuffed to load on the trucks, how they were struck on the back of the head and rolled into the pits Huoy Him told it all step by step, leaving out only his own role as a killer.
Vann Nath in his book on his life at S-21 describes his confrontation with Him in 1996. Him admits to killing only 4-5 people, and says that he had only been a guard, not an executioner. Vann Nath accuses him of lying, saying that even the number of 2000 killed that he had previously admitted to could not be high enough. Then Nath asks him about the horrors portrayed in his paintings, are they true or not? Him replies that the scenes are not exaggerated, that there were scenes even more brutal than that. Then Nath asks him about a scene where babies were wrenched from their mothers’ arms and he asks where did you take the babies? Him answers, we took them out to kill them. “You killed all the small babies? Oh, God!” Nath replied. The man who had spent his life for the previous 15 years being a professional witness to the horrors of the regime was still shocked at the utter brutality of slaughtering babies – just like the young DC-Cam worker on the bus. It was too much to bear. Nath had always allowed himself to think that somehow the babies had been spared.
I think my reaction is more culturally Khmer than American. We Westerners like the image of the combative defendant shaking his finger and chastising the witnesses; we like Perry Mason and Law and Order. It is the course that we expect the performance to take. But to Khmer sensibilities Duch should show that he is contrite by demonstrating respect to his former victims, not belligerence; physically and with his words he should lower himself before them. He still thinks he is better than all of them. He has no true remorse. All these years later he is still able to assault them. That is why he is a monster.
End.
Independently Searching for the Truth since 1997.
MEMORY & JUSTICE
Är premiärministrar som oss andra?
Igår kväll stod jag vid hörnet på MaoTseTung Boulevard och Norodom Boulevard. Vår tuctuc hade fått punktering och vi väntade på att den skulle reprareras.
Plötsligt går poliserna som står bredvid oss ut i gatan. Vi undrar vad som står på. De viftar förbi alla fordon, men plötsligt slutar bilarna komma längs med Norodom från stan. Långt borta ser vi blinkande blåljus och vi inser att det är någon höjdare som är på väg.
De kör förbi snabbt. Först ett par polisbilar. Sedan en svart limousine. En svart bil till. Och en polisbil till. Vi ser premiärministern Hun Sens profil i baksätet på den första limousinen. Tätt tätt, nära bilen kör flera polismotorcyklar som en mänsklig mur. Det går fort. Det är givetvis en maktdemonstration. Men det vittnar också om den utsatthet många ledare lever under i länder där våld och terror har präglat den moderna historien.
Jag undrar hur det är att vara premiärminister i ett land som Kambodja? Går han någonsin ut och handlar själv? Borstar han tänderna som alla andra innan han går och lägger sig? Går han någonsin upp på natten för att plocka åt sig något ur kylen för att han inte kan sova?
Jag såg nyligen en dokumentär om Nelson Mandela. Där fick man se några sådana tillfällen. När han valde kläder ur sin garderob och fick hjälp av frun. När han stod i badrummet på sitt hotell och hjorde sig i ordning. Det var faktiskt rätt befriande.
Plötsligt går poliserna som står bredvid oss ut i gatan. Vi undrar vad som står på. De viftar förbi alla fordon, men plötsligt slutar bilarna komma längs med Norodom från stan. Långt borta ser vi blinkande blåljus och vi inser att det är någon höjdare som är på väg.
De kör förbi snabbt. Först ett par polisbilar. Sedan en svart limousine. En svart bil till. Och en polisbil till. Vi ser premiärministern Hun Sens profil i baksätet på den första limousinen. Tätt tätt, nära bilen kör flera polismotorcyklar som en mänsklig mur. Det går fort. Det är givetvis en maktdemonstration. Men det vittnar också om den utsatthet många ledare lever under i länder där våld och terror har präglat den moderna historien.
Jag undrar hur det är att vara premiärminister i ett land som Kambodja? Går han någonsin ut och handlar själv? Borstar han tänderna som alla andra innan han går och lägger sig? Går han någonsin upp på natten för att plocka åt sig något ur kylen för att han inte kan sova?
Jag såg nyligen en dokumentär om Nelson Mandela. Där fick man se några sådana tillfällen. När han valde kläder ur sin garderob och fick hjälp av frun. När han stod i badrummet på sitt hotell och hjorde sig i ordning. Det var faktiskt rätt befriande.
Friday, August 7, 2009
Demokrati i kris
I amerikanska media läser jag att de konservativa har som taktik att ta sig in på demokraternas möten och störa dem. Som resultat har viktiga diskussioner om hur Obamas sjukvårdsreform skall se ut inte kunnat genomföras. Obama har av konservativa kommentatorer jämförts med Hitler(!) och demokraterna med nazister(!). Sarah Palin, om ni minns henne, skriver för övrigt så här på sin Facebook-sida:
"The America I know and love is not one in which my parents or my baby with Down Syndrome will have to stand in front of Obama’s 'death panel' so his bureaucrats can decide, based on a subjective judgment of their 'level of productivity in society,' whether they are worthy of health care," Palin wrote. "Such a system is downright evil."
Så här mogen är alltså debatten om Obamaadmiinstrationens förslag till nytt sjukförsäkrinssystem.
Här i Kambodja har det utvecklats en bisarr variant av "rule of law" där förtalsåtal spottas fram på löpande band. Det mest prominenta fallet var när en kvinnlig oppositionspolitiker i veckan blev dömd för förtal av premiärministern.
Bakgrunden är följande:
Premiärministern höll ett tal i radio där han hänvisade till en kvinnlig oppositionspolitiker från Kampot som en kvinna med "starka ben", vilket kan tolkas som en brottsling eller prostituerad. Inga namn nämndes, men det finns inte så många att välja på.
Den kvinnliga politikern gick till sin advokat för att få hjälp att stämma premiärministern för förtal. Premiärministern svarade då med att stämma henne för förtal eftersom hon stämt honom. Han stämde också hennes advokat för förtal! Domstolen i Phnom Penh valde sedan att inte ta upp hennes anmälan till förhandling i brist på bevis.
Sedan hoppade plötsligt den kvinnliga politikerns advokat av sitt uppdrag, och sökte medlemsskap i Cambodian People's Party, premiärministerns parti.
Mot denna bakgrund blev det väldigt svårt för oppositionspolitikern att finna en annan advokat som kunde hjälpa henne och hon fick komma till rätten och försvara sig själv mot premiärministerns förtalsanklagelse. Hon blev givetvis fälld. En regeringsrepresentant i Cambodia Daily sade: "detta är rule of law".
När domen förkunnades fick ytterst få oberoende observatörer tillträde. Få journalister hade plats i rättssalen, och inga från rättsvårdande organisationer inom civilsamhället fick komma in. Jag fick rapporter via SMS om att man var tvungen att ha en "biljett" för att få plats.
Det pågår en mängd förtalsmål i Kambodja just nu. Flera arbetare på Naga Casino som fått sparken menade att de sparkats för att de var fackligt engagerade. De uttryckte sin åsikt i media, och genast gick arbetsgivaren till domstolen och hävdade att det var förtal.
Ofta blir det rent bisarrt. En ledare för en kulturorganisation som i en intervju kritiserade belysningsanläggningarna på Angkor Wat sitter i landsflykt i Paris. Han blev dömd till två års fängelse för sitt uttalande. Myndigheterna menade att hans uttalande kunde leda till oroligheter. Det hjälpte inte att mannens advokat sade att inte fanns några som helst tecken på oroligheter efter publiceringen av intervjun.
Vad allt detta kommer att leda till är oklart, men det är inte någon positiv demokratisk utveckling. En ton har blivit satt som inte gynnar debatt, varken bland politiker eller bland vanligt folk.
Frågan är ju också om politiska tillmälen skall diskuteras i en rättssal. Personligen kan jag ju tycka att uttalanden som "starka ben" snarare kunde bemötts med en debatt som ifrågasätter landets ledares språkbruk. Kambodja är ett land som har arbetat bra med genusfrågor med gott stöd också från absolut högsta ort. Men om landets mäktiga män fäller sådana här uttalanden utan att bli ifrågasatt på ett politiskt plan (snarare än det personliga planet som nu), så bromsar man både det arbetet och en hälsosam utveckling av den politiska debatten.
Att det blev rättssak har troligen varit till nackdel för demokratin. Ändå, utifrån vad som kan utläsas av oppositionens uttalanden i media, kände de sig som moraliska segrare och de menade att det synliggjorde att landets jurdiska system inte är oberoende av den politiska makten.
Demokrati handlar i slutänden om vad som får sägas och inte sägas. Och det handlar om språk.
I USA hindrar mobbar demokratiska möten att hållas genom att skrika och häckla och även använda fysiskt våld. Men man får inte hindra andra från att säga vad som måste sägas. Och man får inte säga vad som helst i demokratins namn, om det hindrar andra att uttrycka sin åsikt.
I Kambodja är det väldigt tyst. Men det finns inga tysta demokratier. Strömmen av förtalsåtal om både stort och litet vittnar om ett helt oberäkneligt demokratisk och juridiskt system. Och det är själva oberäkneligheten som skapar rädslan och sätter gränser för demokratin. Det är väldigt långt ifrån "rule of law".
"The America I know and love is not one in which my parents or my baby with Down Syndrome will have to stand in front of Obama’s 'death panel' so his bureaucrats can decide, based on a subjective judgment of their 'level of productivity in society,' whether they are worthy of health care," Palin wrote. "Such a system is downright evil."
Så här mogen är alltså debatten om Obamaadmiinstrationens förslag till nytt sjukförsäkrinssystem.
Här i Kambodja har det utvecklats en bisarr variant av "rule of law" där förtalsåtal spottas fram på löpande band. Det mest prominenta fallet var när en kvinnlig oppositionspolitiker i veckan blev dömd för förtal av premiärministern.
Bakgrunden är följande:
Premiärministern höll ett tal i radio där han hänvisade till en kvinnlig oppositionspolitiker från Kampot som en kvinna med "starka ben", vilket kan tolkas som en brottsling eller prostituerad. Inga namn nämndes, men det finns inte så många att välja på.
Den kvinnliga politikern gick till sin advokat för att få hjälp att stämma premiärministern för förtal. Premiärministern svarade då med att stämma henne för förtal eftersom hon stämt honom. Han stämde också hennes advokat för förtal! Domstolen i Phnom Penh valde sedan att inte ta upp hennes anmälan till förhandling i brist på bevis.
Sedan hoppade plötsligt den kvinnliga politikerns advokat av sitt uppdrag, och sökte medlemsskap i Cambodian People's Party, premiärministerns parti.
Mot denna bakgrund blev det väldigt svårt för oppositionspolitikern att finna en annan advokat som kunde hjälpa henne och hon fick komma till rätten och försvara sig själv mot premiärministerns förtalsanklagelse. Hon blev givetvis fälld. En regeringsrepresentant i Cambodia Daily sade: "detta är rule of law".
När domen förkunnades fick ytterst få oberoende observatörer tillträde. Få journalister hade plats i rättssalen, och inga från rättsvårdande organisationer inom civilsamhället fick komma in. Jag fick rapporter via SMS om att man var tvungen att ha en "biljett" för att få plats.
Det pågår en mängd förtalsmål i Kambodja just nu. Flera arbetare på Naga Casino som fått sparken menade att de sparkats för att de var fackligt engagerade. De uttryckte sin åsikt i media, och genast gick arbetsgivaren till domstolen och hävdade att det var förtal.
Ofta blir det rent bisarrt. En ledare för en kulturorganisation som i en intervju kritiserade belysningsanläggningarna på Angkor Wat sitter i landsflykt i Paris. Han blev dömd till två års fängelse för sitt uttalande. Myndigheterna menade att hans uttalande kunde leda till oroligheter. Det hjälpte inte att mannens advokat sade att inte fanns några som helst tecken på oroligheter efter publiceringen av intervjun.
Vad allt detta kommer att leda till är oklart, men det är inte någon positiv demokratisk utveckling. En ton har blivit satt som inte gynnar debatt, varken bland politiker eller bland vanligt folk.
Frågan är ju också om politiska tillmälen skall diskuteras i en rättssal. Personligen kan jag ju tycka att uttalanden som "starka ben" snarare kunde bemötts med en debatt som ifrågasätter landets ledares språkbruk. Kambodja är ett land som har arbetat bra med genusfrågor med gott stöd också från absolut högsta ort. Men om landets mäktiga män fäller sådana här uttalanden utan att bli ifrågasatt på ett politiskt plan (snarare än det personliga planet som nu), så bromsar man både det arbetet och en hälsosam utveckling av den politiska debatten.
Att det blev rättssak har troligen varit till nackdel för demokratin. Ändå, utifrån vad som kan utläsas av oppositionens uttalanden i media, kände de sig som moraliska segrare och de menade att det synliggjorde att landets jurdiska system inte är oberoende av den politiska makten.
Demokrati handlar i slutänden om vad som får sägas och inte sägas. Och det handlar om språk.
I USA hindrar mobbar demokratiska möten att hållas genom att skrika och häckla och även använda fysiskt våld. Men man får inte hindra andra från att säga vad som måste sägas. Och man får inte säga vad som helst i demokratins namn, om det hindrar andra att uttrycka sin åsikt.
I Kambodja är det väldigt tyst. Men det finns inga tysta demokratier. Strömmen av förtalsåtal om både stort och litet vittnar om ett helt oberäkneligt demokratisk och juridiskt system. Och det är själva oberäkneligheten som skapar rädslan och sätter gränser för demokratin. Det är väldigt långt ifrån "rule of law".
Saturday, August 1, 2009
Corazon är död
En i Sverige okänd ikon för demokratin har dött efter en tids sjukdom. Corazon Aquino var änkan till Filippinernas mest kända politiska helgon Benigno "Ninoy" Aquino som mördades när han återvände efter exilen i USA 1983. 1986 ställde hon motvilligt upp i valet mot Ferdinand Marcos. Valet fuskades bort, men miljoner människor gick ut på gatorna och till slut lånade Marcos vän president Ronald Reagan ut helikoptrar som kunde flyga ut Marcos och hans närmaste till landsflykt.
President Cory Aquino tog över ett land i djupt förfall. Svält och fattigdom fanns överallt. Den egna militären förde krig mot sin egen befolkning och den maositiska NPA-gerillan behärskade stora delar av landsbygden. Det skulle ta ytterligare några år innan situationen stabiliserades och Aquino fick mycket kritik både internationellt och inom Filippinerna.
Den militära kampen mot gerillan intensifierades under åren efter valet. Hon gjorde också några rejäla "återställare": Marcos hade byggt upp sin makt på den militära makteliten och några få utvalda från den traditionella jordägareliten. Dessa så kallade "cronies" fick till slut så mycket makt att det i princip ägde hela landet. Aquino återställde den traditionella elitens makt och jordinnehav vilket hon fick mycket kritik för. Och förvisso var hon ju själv en representant för denna elit.
Men samtidigt: hon överlevde sex(!) försök att göra militärkupp. Hon avgick villigt 1992 i enlighet med den nya konstitutionen från 1986 som förbjöd omval av presidenten. Hennes kandidat till valet 1992, förre generalen Fidel V Ramos och en av revoltörerna inom armén mot Marcos under revolutionen 1986 vann och fortsatte med hennes stabiliserande politik.
I backspegeln visar Filippinernas moderna historia hur svårt det är att "göra om ett land". Det finns säkert mycket hon kunde gjort bättre, men hon lyckades kanske med det som var viktigast i det långa loppet: att försvara demokratin, de fria valen och den fria pressen. Det är där det måste börja.
Filippinerna snubblar fortfarande fram. Orättvisorna är enorma. Journalister mördas mer än kanske någon annanstans. Och det är snart val igen. En annan kvinna är president. Gloria Macapagal-Arroyo är inte populär, men hon har i alla fall deklarerat att hon kommer att respektera konstitutionen och inte söka ta makten med "irreguljära metoder" eller ändra konstitutionen. Hon har i skarpa ordalag kritiserat sina kollegor i Burma som hon titt som tätt delar konferensbord med på olika ASEAN-möten. Filippinerna och Indonesien är idag de två demokratiska kraftcentrum för demokrati i en region som annars präglas av mycket brott mot mänskliga rättigheter och stora demokratiska brister.
Corazon Aquino gjorde troligen vad som var politiskt möjligt i ett söndertrasat land. Alltför ofta spanar vi efter en Nelson Mandela som skall lösa allt på en gång. Men antalet tillgängliga Mandelas i världen är väldigt få. Men det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar helt enkelt om att vara tillräckligt bra. Tio dagars landssorg har nu proklamerats i Filippinerna.
President Cory Aquino tog över ett land i djupt förfall. Svält och fattigdom fanns överallt. Den egna militären förde krig mot sin egen befolkning och den maositiska NPA-gerillan behärskade stora delar av landsbygden. Det skulle ta ytterligare några år innan situationen stabiliserades och Aquino fick mycket kritik både internationellt och inom Filippinerna.
Den militära kampen mot gerillan intensifierades under åren efter valet. Hon gjorde också några rejäla "återställare": Marcos hade byggt upp sin makt på den militära makteliten och några få utvalda från den traditionella jordägareliten. Dessa så kallade "cronies" fick till slut så mycket makt att det i princip ägde hela landet. Aquino återställde den traditionella elitens makt och jordinnehav vilket hon fick mycket kritik för. Och förvisso var hon ju själv en representant för denna elit.
Men samtidigt: hon överlevde sex(!) försök att göra militärkupp. Hon avgick villigt 1992 i enlighet med den nya konstitutionen från 1986 som förbjöd omval av presidenten. Hennes kandidat till valet 1992, förre generalen Fidel V Ramos och en av revoltörerna inom armén mot Marcos under revolutionen 1986 vann och fortsatte med hennes stabiliserande politik.
I backspegeln visar Filippinernas moderna historia hur svårt det är att "göra om ett land". Det finns säkert mycket hon kunde gjort bättre, men hon lyckades kanske med det som var viktigast i det långa loppet: att försvara demokratin, de fria valen och den fria pressen. Det är där det måste börja.
Filippinerna snubblar fortfarande fram. Orättvisorna är enorma. Journalister mördas mer än kanske någon annanstans. Och det är snart val igen. En annan kvinna är president. Gloria Macapagal-Arroyo är inte populär, men hon har i alla fall deklarerat att hon kommer att respektera konstitutionen och inte söka ta makten med "irreguljära metoder" eller ändra konstitutionen. Hon har i skarpa ordalag kritiserat sina kollegor i Burma som hon titt som tätt delar konferensbord med på olika ASEAN-möten. Filippinerna och Indonesien är idag de två demokratiska kraftcentrum för demokrati i en region som annars präglas av mycket brott mot mänskliga rättigheter och stora demokratiska brister.
Corazon Aquino gjorde troligen vad som var politiskt möjligt i ett söndertrasat land. Alltför ofta spanar vi efter en Nelson Mandela som skall lösa allt på en gång. Men antalet tillgängliga Mandelas i världen är väldigt få. Men det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar helt enkelt om att vara tillräckligt bra. Tio dagars landssorg har nu proklamerats i Filippinerna.
Subscribe to:
Posts (Atom)