Friday, September 24, 2010

Plottten tätnar

Ibland blir man konfunderad och jag kan nog ha misstagit mig i min blogg för någon vecka sedan om den senaste textilarbetarstrejken. Kanske var jag felinformerad? Eller så har utvecklingen slirat iväg.
Nu har fabriksägarna gått till aktion mot de som anses leda strejken. Dessa har blivit suspenderade och kan bli dragna inför domstol. Många människorättsorganisationer världen över har med rätta reagerat mot detta.
Fortfarande kan man fundera över varför Socialministeriet var så snabba med att föreslå diskussioner, och varför det fack som normalt anses som mest oberoende och tufft, håller tyst och inte uttrycker solidaritet med sina fackliga kollegor. Det var de ju dessa som var tuffast och mest synliga i löneförhandlingarna tidigare i år. Det är väldigt märkligt. När stridsdimman lagt sig kanske jag kan få reda på lite mer.
Om politiken i det här landet kräver extraordinär tolkningsförmåga, så är fackförenings- och organisationspolitik bara marginellt mindre komplicerad.

Sunday, September 19, 2010

Det obehagliga Sverige

Med 5 timmars tidsskillnad var det omöjligt för mig att följa valvakan. Jag vaknade upp i morse för att se på singaporeanska teve-kanalen Asianews att Aliansen hade vunnit. Först när jag kom till kontoret och började läsa på nätet fick jag reda på att (sd) fått 5,7% av rösterna. Det är skrämmande att 400000 svenskar kan tänka sig att rösta på ett parti med många medlemmar som stöder nynazistiska rörelser läs här och här. Ett parti vars medlemmar som för bara 15 år sedan stod i bomberjackor och kängor och gjorde hitlerhälsningar. Som regelmässigt misshandlade människor som inte passade deras världsbild. Med kandidater med en opropertionerlig andel som har stora problem med sin vandel.

Stieg Larsson dog 2004 - några innan (sd) skaffade sig dagens välpolerade yta. Stieg Larsson ägnade en stor del av sitt liv åt att granska nynazisterna och han levde ständigt under hot.
I tidningen läser jag nu på morgonen att Jimmie Åkesson tycker att Stieg Larsson var en bra författare men en dålig journalist. Det visar tydligt att även den så avspända och vänlige partiledaren i grunden är en extremist som vägrar ta öppet avstånd från vad (sd) en gång var. Det är för mig obegripligt att man som svensk medborgare ens kan proteströsta på ett sådant parti. Det är väl ändå inte den välansade utsidan man röstar på?

I tidningen Expo, som ju grundades av Stieg Larsson, pekar Daniel Poohl på att resultatet är representativt för idéströmningar som funnits länge i det svenska samhället. Jag håller med. För drygt sex år sedan bodde jag i Hammarkullen i nordästra Göteborg. I tidingarna kunde man läsa om Masoud Khamali som skulle utreda förekomsten av strukturell diskriminering. Äntligen tänkte jag, en officiell utredning som kanske kan titta in i denna massiva vägg av oartikulerade normer som mina invandrade vänner slog pannan blodig mot varenda dag. Denna vägg som utestängde dem från inte bara arbete, men också möjligheter till personlig utveckling och rätten att bidra till samhället.
Men nomenklaturan slog till med full kraft och menade att forskningsutredningar inte i förväg skall bestämma slutsatserna. Som om inte många andra utredningar, och även rent akademisk forskning, bygger på liknande premisser. Andra forskarkollegor påpekade just detta.
Vi vet ju också att invandrare med utländsklingande namn har svårare att få arbete än de med svenska namn så tanken att det finns något som kan kallas "strukturell diskriminering" är ju inte alltför avlägsen.

Jag skäms över Sverige idag. Men vi får ta kampen. Det är ändå så att 94 procent valde bort (sd) - (sd) är kanske historiens mest ogillade riksdagsparti.
Jag hoppas de övriga partierna gör allt för att hindra att (sd) får inflytande. Jag hoppas de också lär sig av historien. Hade Khamalis arbete fått genomslag hade vi kanske haft en annan politisk integrationsdebatt idag.

Drygt 5 procent av svenskarna har röstat på ett högerextremt parti. Det borde faktiskt inte förvåna någon. Dessa 5 procent har kanske alltid funnits - men först nu fanns det ett tillräckligt välansat parti att rösta på.

Milleniemmål skapar hopp. Eller är det tvärtom?

I morse när jag åt frukost såg jag en drös amerikanska unga med kampanj t-shirts för att utrota världsfattigdomen. Jag tycker det är fantastiskt kul att se och jag hoppas att man även i Sverige uppmärksammar den globala kampanj som pågår 17-19 september (trots valet).

UNDP har rapporterat på Milleniemålen mot minskad fattigdom. Trots stora brister har något hänt i världen. Det finns områden där man inte alls lyckats speciellt bra, till exempel inom jämställdhetsområdet. Men inom hälsa och utbildning har det ändå skett stora förbättringar sedan Milleniemålen antogs i slutet på förra milleniet.

Kambodja följer trenden, och är ett av de länder som lyckats bäst. Jag tänker inte hymla med att det är biståndspengar som skapat framgången och gjort människors liv bättre. Det är inte svårt att inse eftersom biståndspengar har utgjort en större del av Kambodjas budget under den period som Milleniemålen har varit en ledstjärna. Pengarna når alltså fram.

Det finns en ständigt återkommande diskussion jag har fört med många regimkritiska kambodjaner, speciellt de som arbetar med mänskliga rättigheter. Jag menar att så länge det går bra för Kambodja kommer folket att vara nöjda även om många drabbas av övergrepp. Den regim som sitter nu har ändå gjort ett rätt bra jobb så här långt. Den är korrupt, politiskt hänsynslös, saknar grundläggande förståelse för mänskliga rättigheter men den levererar ändå år för år utveckling som påtagligt märks för de flesta kambodjaner. Och man har det viktigaste av allt: fred.

Med detta menar jag inte att man skall acceptera övergrepp. Det gäller att stå upp och kämpa, ett mått på civilisationen är hur väl ett samhälle tar hand om sina svagaste medborgare och där har Kambodja långt kvar. I få andra länder har jag sett sådan hänsynslöshet från de rikas och mäktigas sida.

Frågan är hur man kämpar för mänskliga rättigheter i en miljö där folkflertalet ändå är rätt så nöjda med helheten och framförallt den ekonomiska utvecklingen. Själv tror jag man måste fokusera på att också titta på de ekonomiska kostnaderna för de systematiska övergreppen. När till exempel land expropieras från fattiga för plantageodlingar, missar man att räkna på alternativkostnaden. Hur mycket kostar det att stjäla land från folket i form av minskad köpkraft, minskade småföretagsinvesteringar och sämre hälsa och utbildning?
Dagens affärsliv i Kambodja är ytterst primitivt och affärsmännen skulle aldrig klara sig på en internationell marknad med internationell konkurrens. Så länge affärsstrategierna bygger på monopolanspråk finns det inget intresse av produktförädling och investeringar. Kambodjas politiska ledarskap är lika primitivt (oavsett parti, det är systemet som måste reformeras) och de går hand i hand med affärsmännen – inte så sällan är man både politiker och affärsman.

Men trots detta, Kambodja marscherar vidare mot Milleniemålen med rätt så stora kliv och det är glädjande. Center for Global Development har utvecklat ett speciellt MDG-index och i detta visar det sig att även flera länder i Afrika gått mycket framåt: Etiopien, Uganda, Burkina Faso och Ghana är några. Honduras är allra bäst i klassen. Det intressanta med Milleniemålen är att det inte verkar finns tydliga samband mellan policy, institutioner och god utvecking. Själv tror jag att den viktigaste faktorn för måluppfyllelse är något så subtilt men ändå påtagligt som hopp om en bättre framtid. Det kanske skulle vara intressant att se om det finns ett samband mellan Gross National Happiness Index och Milleniemålen? Låt mig återkomma.

Saturday, September 18, 2010

Bayons mystik. Politikens mystik.

I veckan har jag varit i Siem Reap och tittat på tempel. De är alltid lika imponerande. Det var ändå bara mitt andra besök under mina fyra år Kambodja.
Förra gången började rundturen med Bayon, och synen då var så överväldigande att jag knappat minns någonting. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle titta efter.
Nu visste jag vad som väntade och det blev en fantastisk upplevelse. Templet är som en labyrint och trots horder av turister kan man gå helt ostört långa stunder. Bakom väggarna och tornen hör man alla röster, och alla språk från de som följer den "officiella" vägen genom templet. Själv valde jag att gå ensam i trånga passager och mörka gångar och jag såg en sagovärld breda ut sig på stenväggarna. Bildhuggarna skildrar Ramayana och alla legender från tiden bortom vår tideräkning. Tittar man upp i himlen ser man alla dess leende jätteansikten som tittar ut över världen. Det är storslaget bortom all begriplighet.

För första gången besökte jag också West Baray. Den konstgjorda sjö som en gång tempelbyggarna skapade för att få tillgång till konstbevattning av risfälten, även om nyare tolkningar menar att sjön endast hade religiös betydelse. Den är ofattbar stor: 8 gånger 2 kilometer konstgjord sjö, utgrävd för 1000 år sedan.
Som ingenjör kan jag inte förstå hur man bar sig åt, ett sådant projekt idag vore i princip omöjligt. Men man skall veta att här bodde långt mer än en miljon människor för 1000 år sedan, och det var kanske världens största stad. London hade vid den här tiden drygt 15000 invånare som jämförelse, och inte ens Rom var under Romartiden. Hela tempelområdet som är många kvadratmil stort är i stort sett outgrävt. Än så länge har man koncentrerat sig på det som finns ovan mark; här finns altså arbete för arkeologer i många hundra år.

På hemvägen läste jag i Phnom Penh Post att Case 002 nu öppnats officiellt i Khmer Rouge-tribunalen. Nu är det dags för premiärminister Khieu Samphan, utrikesminister Ieng Sary, hans hustru socialminister Ieng Thirith och säkerhetschefen Nuon Chea att ställas till svars för 1,7 miljoner kambodjaners död 1975-1979. Det kommer att bli en rätt tuff utmaning att knyta massdöden och massmorden direkt till dem. Vi får se. Men risken är att flera av dem hinner dö innan de får sin dom. De är gamla och ett hårt liv har slitit på dem.

En intressant sak som hänt i veckan är att ett av textilarbetarfacken gick ut i strejk igen. För bara några månader sedan slöts ett nytt avtal och det finns ingen verklig anledning att gå ut i strejk nu. Den ledande oberoende fackorganisationen tog också avstånd från strejken som sades omfatta 60000 arbetare, även om många menade att den siffran var extremt överdriven. I diskussionerna kring det avtal som redan slutits hade regeringen också starkt kritiserat fackförbundens krav och vägrat intervenera positivt på något vis.

Men det var något konstigt med den här strejken. Jag såg på nyheterna på tisdag kväll och det var ett långt inslag med strejkande i bild. Sådant visar teve bara med regeringens goda minne. Och aldrig förr har jag sett människor på marsch i teve i kamp mot "överheten". När jag nu läste Phnom Penh Post noterade jag att Ministry of Social Affairs lättvindigt hade gett med sig och skulle förse textilarbetarna med vissa förmåner. Varför gjorde man så nu, när man var väldigt aggressiv för några månaders sedan då poliser slog strejkande med batonger? Till på köpet var den här strejken ett brott mot det avtal som nyss slutits. Om en strejk i samband med reguljära förhandlingar leder till nedslagna fackföreningsaktivister, borde ju den här stejken leda till massfängslanden?

En närmare granskning visade att strejken var organiserad av en fackförening som anses vara regimtrogen. Min egen tolkning är att strejken är ett sätt att visa vilken fackförening som "ger mest" i utbyte. Enligt artikeln i Phnom Penh Post kommer inte fabriksägarna att behöva betala mer i lön eller mera förmåner. Regimen betalar. Hela aktionen handlar alltså om att försvaga det oberoende facket.

Händelsen visar hur sofistikierad den politiska manipulationen kan vara i Kambodja. Politik här är ett sällsynt smutsigt spel. Många kambodjaner genomskådar det givetvis och de oberoende fackförbunden är de mest välorganiserade massorganisationerna i landet. Flera fackföreningsledare har blivit mördade utan att någon skyldig gripits (däremot satt två män skyldigt dömda i fängelse i 4 år till nyligen). Värre är att många utlänningar med ansvar för bistånd kanske ser det positivt och inte klarar att genomskåda det. Även här får framtiden visa om det trixandet ger utdelning.

Friday, September 10, 2010

Som en stor rosa jättefluga på väggen i Prey Veng

Det är en hel del resor i provinsen nu. I onsdags åkte jag till Prey Veng på Mekongs andra strand.

Några mil från Phnom Penh tar man färjan över till färjeläget i Neak Leung. Neak Leung är en av det Amerikanska krigets mest tragiska platser. Den 6 augusti 1973 släppte en amerikansk B-52 av misstag sin 20-tons bomblast rakt över staden. Mitt i huvudgatan låg efteråt en rad av 30 stora bombkratrar över en och en halv kilometer och en tredjedel av staden förvandlades till grus och ytterligare en tredjedel blev svårt skadad. Minst 137 kambodjaner dödades och ytterligare 270 skadades. Händelsen är skildrad i början av filmen The Killing Fields. Idag är Neak Leung en livlig liten stad som in i märgen känns "asiatisk". Vid färjeläget rör sig kvinnliga gatuförsäljare som säljer dricka, frukt, musik-CD och rostade insekter som de bär i stora fat på huvudet. Blinda krymplingar leds runt för att locka av någon bilist med dåligt samvete lite småpengar. Smutsiga barn och mödrar tigger. Affärer och restauranger ligger tätt och det är ohyggligt skräpigt överallt, men också intensivt.

Prey Veng är raka motsatsen. Det är en liten mysig landsortsstad med många traditionella och välvårdade trähus på stolpar. Fast hotellet jag hamnade på var ingen höjdare. I de två bäddarna var lakanen smutsiga och trasiga. Någon med smutsiga fötter hade uppenbarligen stått i sängen. Varmvattenberedaren fungerade inte. Trivselbelysinngen över sängen var trasig så jag fick nöja med det nakna flimrande kontorslysröret på väggen. Toalettpapper saknades. Under de fyra åren jag varit här har ändå dessa katastrofhotell blivit alltmer sällsynta. Och jag har varit på än värre ställen. Jag fick i alla fall nya lakan när jag kom tillbaka efter middagen, men jag fick bädda om själv.

I morse gick vi upp tidigt för att vara med på ett Public Forum där gräsrötter och lokala beslutsfattare skulle presentera årets utförda arbete och diskutera resultatet. Ett hundratal personer var med. Det är fascinerande att se och jag har svårt att tänka mig svenska medborgare, sitta med sina politiker och diskutera lika moget.

Det var uppenbart att lokalkommunerna hade stora problem med vägarna. Flera exempel diskuterades där nyrenoverade vägar hade blivit förstörda igen på väldigt kort tid. Det omedelbara skälet var att tunga lastbilar körde sönder vägarna, men det kröp också fram att anbudsprocesserna där man valde det billigaste anbudet, ledde till att entreprenörerna använde undermåliga material.
Precis under ytan i diskussionen låg givetvis också misstankar om att man kanske inte alltid valde kvalificerade entreprenörer utan sådana med förbindelser till de lokala beslutsfattarna. Distriktsrådets ordförande bekräftade problemen och sade att man redan hade beslutat sig för att använda en oberoende anbudskommitté för att öka transparensen.

Så fortsatte det, och hela tillställningen andades väldigt mycket hopp. Vår partner PNKS som arrangerade mötet (det var alltså finansierat av svenska skattemedel) fick sin dos av kritiken och vi har lite att diskutera framöver. Mr Chowan som leder PNKS, var glad och nöjd med att folk faktiskt vågade ha en åsikt och prata fritt. Det hade varit mycket svårare för bara fem år sedan.

På minussidan noterade jag att få kvinnor uttalade sig, och det var bara män på beslutsfattarpodiet, förutom då PNKS projektledare som är en ung kvinna. Hon var hälften så gammal som männen var. Det är också något vi hjälpa våra partners med.

På slutet refererade distriktschefen till mig i sitt avslutande tal, men han visst ju inte mitt namn eftersom vi kommit lite sent och missat presentationen. Jag hade satt mig längst bak för att vara lite osynlig, mötet var ju inte för mig, men det är svårt att vara anonym som ensam västerlänning. Man blir som en tyst stor rosa jättefluga som sitter på väggen - alla undrar vad man gör där.
Jag erbjöd mig som sista talare, säga några spontana ord som gick ut på att demokrati inte handlar om att alla kan bli nöjda, men att man deltar, kompromissar ihop en gtillräckligt bra lösning, och har hopp för framtiden.
Jag har blivit fena på att hålla halvformella men spontana tal vid det här laget. Det känns rätt bra och något jag är lite stolt över.

Thursday, September 2, 2010

På MR-konferens på Raffles Le Royal

EU har i veckan arrangerat ett tvådagars-seminarium på Hotel Raffles Le Royal. (Le Royal är det hotell där en gång alla journalister bodde, dagarna innan Phnom Penh föll, och Röda Khmererna tog över i april 1975. Då hette det Phnom Penh Hotel.)

Seminariet har handlat om mänskliga rättigheter (MR), skydd för MR-aktivister, EUs roll i stödet till MR-arbetet, och hur man kan hjälpa civila samhället och regeringen att föra en konstruktiv dialog.

Jag var där. Lyssnade, minglade och åt. Första dagen tog jag på mig mörka kostymen med fina slipsen och ingen kände igen mig. Några kallade mig His Excellency. Det kändes helt okej får jag erkänna. Jag kan tycka det är rätt så trevligt att klä upp mig och jag lägger inga större värderingar i det. Men det är helt klart att bemötandet blir annorlunda. Det gäller ju speciellt i en sådan här miljö. Men bästa av allt var att jag slapp frysa i kylskåpskalla mötesrum.

Rätt fort noterade jag svårigheterna att arrangera ett sådant här möte. I arbetsgrupperna kändes det lite som att kambodjanerna inte riktigt förstod syftet. Det är inte så konstigt. Många av dem lever under dagliga hot och kamp för livet, medan EU-diplomaterna vill fokusera på det långsiktiga arbetet. För dem är det lättare att acceptera att det kommer att ta tid att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Klädsamt nog höll ändå de utländska delegaterna rätt så låg profil, och det var främst kambodjanerna som drev diskussionerna.

EUs Charge d'Affaires Rafael Dochao Moreno höll välkomsttalet: Han försökte senare, i min egen arbetsgrupp, klargöra ett hårt kritiserat uttalande som han gjorde några dagar tidigare. Det handlade om hur borttagna europeiska importttariffer på socker drev fram landstölder och människorättsbrott i Kambodja. Det kändes inte som han lyckades riktigt.

En legendarisk representant för en lokal MR-organisation hade massor av konstruktiva förslag, men pratade lite för mycket om den fruktade NGO-lagen som kan bli ett sätt för regeringen att kontrollera civilsamhället. Det möjliggjorde efter lunchen för Inrikesministeriets representant att prata mer om denna lag än om MR-frågor, och det kändes nog tryggt för dem.

Men så är det nu. Vi kan prata om universella mänskliga rättigheter, och jag tror stenhårt på det konceptet. Men skall vi komma någon vart i det arbetet måste vi kompromissa, och se vad som är politiskt möjligt att genomföra. Ingen politiker någonstans ger upp sin makt, även om det innebär att respekten för mänskliga rättigheter skulle öka. Ibland undrar jag om jag har blivit avtrubbad efter mina år här, och efter allt elände jag sett, men samtidigt är det så verkligheten ser ut.

Ett bekymmer för MR-arbetet i Kambodja är ju också att regimen levererar till majoriteten av befolkningen. Det är en stadig ekonomisk tillväxt, dock mest i städerna. Det är fred. I en nyutgiven FN-rapport, är Kambodja ett av de länder som är mest framgångsrika att nå Milleniemålen. Den här nöjdheten kan dock komma att ändras när krigsåren blir alltmer avlägsna och människor blir mindre rädda.

Vad ingen räknar på i Kambodja är kostnaden för de MR-brott som sker i Kambodja. Det är olyckligt, eftersom det är regeringes argument för en omöjlig landpolitik. När en ekonomisk landkoncession på 10000 hektar delas ut av centralregeringen till någon affärsman med politiska kontakter och plantageambitioner, förlorar samtidigt kanske 10000 människor sin utkomst. Tanken enligt alla ekonomiska teorier är att dessa skall jobba på en effektiv plantage istället för i ett fattigjordbruk.
Men sanningen är ju att väldigt många koncessioner aldrig blir någon plantage. Och där det anläggs plantager, blir arbetstillfällena ofta alldeles för få och säsongsbundna. Hela familjer anställs men bara en får lön. Barnen arbetar gratis i stället för att gå i skolan. Totalt sett innebär systemet att hela samhället faktiskt förlorat inkomster som oftast i stället hamnar i investerarnas fickor och ofta utomlands. Resultatet är att i Europa kan vi köpa billigt raffinerat socker hos lågpriskedjorna, som inte alltid är så petiga med ursprungsmärkningen.

I sitt avslutningsanförande hade plötsligt Rafael Dochao Moreno ändrat sig. Någon hade gett honom ett brev sade han, som föranledde EU att titta på den kambodjanska sockerindustrins metoder. Enligt den engleskspråkiga Cambodia Daily hade premiärministern i ett dokument givet carté blanche till en av sin vänner att få landkoncessioner för sockerplantager. Vi får se om EU kan visa tänderna. Annars föreslår jag att du som konsument hemma i Sverige frågar din matbutik om de vet var sockret kommer ifrån.