Demokratisk utveckling sker sällan med stora synliga steg. Oftast är det i de små händelserna och i de små uttalanden vid sidan om nyheternas huvudflöde man kan ana olika skiften. Sedan studsra utvecklingen tillbaka, men sällan hela vägen.
I veckan var det demonstrationer i Phnom Penh för Aung San Suu Kuyi, Burmas rättmätiga ledare som suttit i husarrest i över ett decennium. En amerikansk man hade simmat över en sjö till hennes hus och tagit sig in, vilket Burmas militärjunta ansåg var hennes fel.
Då kom plötsligt ett uttalande till stöd för Aung San Suu Kuyi från Kambodjas högsta ledning. Någonstans har det viskats attt man bör säga något. En fredlig demonstration hölls utanför burmesiska ambassaden och polisen gav sitt tillstånd och underlättade också för demonstranterna vilket inte hör till vanligheterna här.
En annan intressant sak som hänt är att det inkommit klagomål på Utrikesministeriet som har hand om alla formalia när utländska män skall gifta sig med kambodjanska kvinnor. Det här är en rätt så krånglig procedur, av goda skäl, eftersom trafficking är ett stort problem. Men flera västerländska män har klagat på att folk på ministeriet har tagit ut en "avgift" för att lämna ut rätt blanketter. Avgifter som legat på upp mot 700-800 dollar. Utrikesministeriet handlade väldigt fort när det här uppdagades - det ansågs helt oacceptabelt för Kambodjabilden utomlands att sånt här kan ske. Lösningen blev att processen första steg flyttades till mannens hemmaambassad och ambassaden sedan vidarebefodrade dokumenten till ministeriet.
Sedan skall polisen börja använda fartradar och alkotester också. Det är super, även om vi är många som tvivlar på at de kan fixa det. Vi håller tummarna.
Premiärministern Hun Sen har också irriterats över att militären och polisen verkar ha osedvanligt många guldfärgade Lexus och Landcruisers med gyllene gardiner, körda av unga välklädda kvinnor (kvinnlig värnplikt är ännu inte införd, och de kvinnliga poliserna är inte många). Nu måste alla som kör militär- och polisskyltade privatbilar registrera dem som civila bilar, annars tillfaller bilarna staten. vi väntar och ser i det fallet också.
Premirministern har också slagit ner på sandbrytningen som sker mitt i Mekong och längs kustdeltan. Sanden exporteras bland annat till Singapore där man försöker byta ut vatten mot land. Resultatet är att flodbankar har rasat och människor längs floden förlorat sina hus och sin mark. I ett normalt land sköter ju miljöministeriet om sådan här frågor. Här vågar ingen höjdare säga något vettigt förrän premiärminstern sagt sitt. Det spelar ingen roll om all världens experter påpekar miljökonsekvenserna av olika aktiviteter. Om det kommer att hända något återstå att se... tilltron till premiärministerns makt är ännu större bland kambodjaner än den är bland alla utlänningar som vill se en förändring. Å andra sidan, han gillar ge skenet av att ha makt över allt, men ingen ledare kan styra ett land utan stöd. Ett stöd som alltid kommer med ett pris.
Lokala polischefer har också börjat höja sina röster mot höjdare som beter sig som svin i trafiken och på andra platser (läs om livvakterna i min förra blogg). De har antagligen förstått att när höjdarna struntar i polisen får de heller ingen respekt från vanligt folk. Man ser nästan dagligen hur människor i bilar och på motorcyklar bara drar förbi trafikpoliser som försöker göra sitt jobb. (Sedan att trafikpoliserna i hög grad samlar in pengar i egen ficka är ett annat, men relaterat, problem.)
Slutligen, en ny bro har öppnats över Tonle Bassac i södra delen av Phnom Penh. Nu kommer det att gå lättare att åka till Vietnam. Man planerar till och med en "sky bridge", eller på vanlig trafiksvenska, planskild korsning. Det skulle i så fall bli den första i staden!
I slutändan, bortsett från allra girigaste och mest cyniska i toppskiktet, finns det faktiskt lite god vilja i det här landet också.
Saturday, May 30, 2009
Thursday, May 28, 2009
Där gangstervälde råder
Det är mycket trafik i stan nu. Flera av EUs utrikesminstrar är här och träffar sina motsvarigheter i ASEAN - den sydostasiatiska motsvarigheten (inte riktigt) till EU. Flera av dem bor på Hotel Intercontinental rätt nära där jag själv bor och jag åker förbi där varje morgon och kväll. Varje gång någon minister skall någonstans så spärrar man av alla tvärgator så man slipper de sedvanliga trafikstockningarna och sedan här man nervöst sirenerna bakom sig och så kommer en kolonn med polismotorcyklar med paradklädda poliser i vitt, sedan kommer en rad svarta limos, och de blåser förbi i typ 70. Även Carl Bildt är här och skrämmer upp fattiga kambodjaner. De har nämligen all anledning att vara rädda för maktens människor.
Idag stod jag fast med min motorcykeltaxi vid röd ljuset i korsningen mellan Kim Il-Sung Avenue (javisst, det finns en sådan här) och Russian Boulevard. Alldeles bredvid mig står en svart Honda Nighthawk utan skyltar. En man sitter därbak på bönpallen. Han är storväxt och atletiskt byggd och har en svart uniform utan märkning på. Det är en typisk livvakt till någon av de högsta politikerna i landet. Kanske är det försvarsministerns män, han har sitt brackiga, smaklösa palats alldeles nära. Den svarta motorcykelns förare är framme vid en ensam motorcyklist som stannat ensam mitt i korsningen, knappt tio meter framför mig. Han är lika svartklädd som sin kollega. Tre poliser står några meter vid sidan om och tittar ut i tomma luften. Plötsligt riktar han ett hårt slag mot motorcykelförarens huvud. Han har hjälm men man ser att huvudet viker sig, men han sitter kvar. Sedan kommer ett slag till och sedan flera sparkar mot benen och kroppen. Killen på motorcykeln sitter stelt kvar, men det gör säkert väldigt ont.
Poliserna fortsätter och titta åt ett annat håll. Från alla håll i korsningen ser folk vad som pågår. Det är hundratals människor. När misshandeln är slut och den svartklädda sätter sig på motorcykeln, börjar alla köra. Den slagna mannen sitter kvar i mitten och han försvinner bakom mig i myllret.
Det finns inga andra man är så rädd för i Kambodja som dessa livvakter. Det finns otaliga historier om det gangstervälde de utövar. Bland det farligaste man kan göra är att köra på deras fordon även om det är de som oftast kör som galningar. De rusar ut med dragna osäkrade vapen och kräver tusentals dollar i kompensation även från fattiga människor. Jag har hört två oberoende historier om hur människor råkat ut för just detta. Ökänd är en histora från 2006 om hur två av premiärministerns livvakter skjuter en barflicka i foten för att hon inte serverar tillräckligt snabbt. De arresterades förvänansvärt nog av polisen, men släpptes utan rättegång på order av sitt befäl (inte polisens befäl märk väl). Flickan fick enligt en representant för livvaktsstyrkan 500 dollar i kompensation.
Premiärministerns livvakt består av 1000 män. Hur många de andra höjdarna har, vet ingen något om. Men de utgör en slags maffia vid sidan om ordningsmakten. I ett normalt land är det ju polisen har ansvaret att skydda landets ledning inom lagens råmärken.
Dessa livvaktsstyrkor är i grund och botten dåligt disciplinerade bärsärkar, men samtidgt ytterst vältränade och farliga. Kanske är det dessa livvaktsstyrkor som är den tydligaste indikatorn på att Kambodja inte är som andra länder, och att man fortfarande, trots de seanste årens framsteg, har ytterst långt till ett normalt fungerande samhälle fritt från våldets barbari.
Idag stod jag fast med min motorcykeltaxi vid röd ljuset i korsningen mellan Kim Il-Sung Avenue (javisst, det finns en sådan här) och Russian Boulevard. Alldeles bredvid mig står en svart Honda Nighthawk utan skyltar. En man sitter därbak på bönpallen. Han är storväxt och atletiskt byggd och har en svart uniform utan märkning på. Det är en typisk livvakt till någon av de högsta politikerna i landet. Kanske är det försvarsministerns män, han har sitt brackiga, smaklösa palats alldeles nära. Den svarta motorcykelns förare är framme vid en ensam motorcyklist som stannat ensam mitt i korsningen, knappt tio meter framför mig. Han är lika svartklädd som sin kollega. Tre poliser står några meter vid sidan om och tittar ut i tomma luften. Plötsligt riktar han ett hårt slag mot motorcykelförarens huvud. Han har hjälm men man ser att huvudet viker sig, men han sitter kvar. Sedan kommer ett slag till och sedan flera sparkar mot benen och kroppen. Killen på motorcykeln sitter stelt kvar, men det gör säkert väldigt ont.
Poliserna fortsätter och titta åt ett annat håll. Från alla håll i korsningen ser folk vad som pågår. Det är hundratals människor. När misshandeln är slut och den svartklädda sätter sig på motorcykeln, börjar alla köra. Den slagna mannen sitter kvar i mitten och han försvinner bakom mig i myllret.
Det finns inga andra man är så rädd för i Kambodja som dessa livvakter. Det finns otaliga historier om det gangstervälde de utövar. Bland det farligaste man kan göra är att köra på deras fordon även om det är de som oftast kör som galningar. De rusar ut med dragna osäkrade vapen och kräver tusentals dollar i kompensation även från fattiga människor. Jag har hört två oberoende historier om hur människor råkat ut för just detta. Ökänd är en histora från 2006 om hur två av premiärministerns livvakter skjuter en barflicka i foten för att hon inte serverar tillräckligt snabbt. De arresterades förvänansvärt nog av polisen, men släpptes utan rättegång på order av sitt befäl (inte polisens befäl märk väl). Flickan fick enligt en representant för livvaktsstyrkan 500 dollar i kompensation.
Premiärministerns livvakt består av 1000 män. Hur många de andra höjdarna har, vet ingen något om. Men de utgör en slags maffia vid sidan om ordningsmakten. I ett normalt land är det ju polisen har ansvaret att skydda landets ledning inom lagens råmärken.
Dessa livvaktsstyrkor är i grund och botten dåligt disciplinerade bärsärkar, men samtidgt ytterst vältränade och farliga. Kanske är det dessa livvaktsstyrkor som är den tydligaste indikatorn på att Kambodja inte är som andra länder, och att man fortfarande, trots de seanste årens framsteg, har ytterst långt till ett normalt fungerande samhälle fritt från våldets barbari.
Saturday, May 23, 2009
Man måste lära sig se varthän det blåser
Igår var det partnermöte. Det första i min regi. Mötet innebär att man samlar Partnerorganisationer för att berätta om Diakonia och diskutera gemensamma angelägenheter. Det är stora, och nödvändiga, förändringar i vårt biståndsprogram de kommande tre åren. De är både relaterade till min organisations interna utveckling, men också väldigt mycket till de ökade kraven på kontroll och kvalitet som kommer från Sverige. Ibland tar sig dessa "nya" krav konstiga och även orealistiska uttryck, men i grunden är det bra. Även jag har bidragit till biståndet via min skattsedel genom åren.
Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".
Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.
Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.
Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.
Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.
Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?
Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.
Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".
Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.
Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.
Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.
Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.
Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?
Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.
Thursday, May 21, 2009
Tre barn mördade i veckan
Jag kom hem från vår staff retreat igår kväll. Vi var i Koh Kong vid havet nära gränsen mot Thailand. Vi hade några fina dagar.
Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.
Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.
Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.
Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.
I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.
Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.
Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.
Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.
Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.
Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.
I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.
Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.
Wednesday, May 13, 2009
Kungen fyller år. Grattis!
Kambodjas kung Sihamoni blev kung 2004. Han efterträde sin far Kung Sihanouk (som under tre decennier var prins, för det var bara som prins han kunde blanda sig i politiken).
När Sihanouk abdikerade gav antagligen rådet till sin son att hålla sig undan från politiken. Det har kung Sihamoni gjort till skillnad från några av sina bröder. Men egentligen var det nog så att Sihanouk gjorde honom till kung därför att han noterat Sihamoni var ointresserad av politisk makt.
När man ser kungen rör sig på teve ger han ett väldigt sympatiskt intryck. Han håller sig förvisso till protokollet och människor knäböjer och tittar inte upp på honom, men hans sätt att närma sig fattiga människor och lyssna på dem skiljer sig oerhört från när andra maktmänniskor i det här landet (och hans mycket stelare kollega i Thailand) gör samma sak.
När man ser kambodjanska röda korset (vilket visas på teve mycket mer än kungen) med premiärministerns fru Bun Rany i spetsen ge gåvor till de fattiga känns det nästan obehagligt. Men Sihamoni lyssnar och ler vänligt, ibland håller han med värme om den han pratar med, han viskar något i örat och båda ler eller skrattar. Det är uppenbart att han är väldigt lugn och trygg i sin roll.
Sihamoni blir imorgon 56 år. Under Röda Khmererna bodde han med pappa Sihanouk och mamma Monique i husarrest i Phnom Penh. När han blev kung, med viss motvilja, levde han i Paris i en liten lägenhet. Han har levt för konsten och utgör antagligen en inte oansenlig andel av Kambodjas finkulturella kapital. Han har dansat balett och har studerat konst på hög nivå. Han var under 80-talet ledare för flera olika kulturinstitutioner. Han har också varit Kambodjas representant i FN 1992-1993 så han är inte helt grön inom politiken.
När man frågar kambodjaner om hans familjeförhållanden fnissar de lite. Inte ovänligt, snarare med viss respekt, men kanske lite generat. Det ryktas att kungen lever med en annan man vilket inte nödvändigtvis behöver vara stigmatiserande i den här delen av världen, men det är allt lite märkvärdigt.
Hur som helst, jag blir glad när jag ser kungen på teve för han skiljer så starkt från andra människor med makt och inflytande i Kambodja. Jag hoppas hans sätt att vara kan smitta av sig.
När Sihanouk abdikerade gav antagligen rådet till sin son att hålla sig undan från politiken. Det har kung Sihamoni gjort till skillnad från några av sina bröder. Men egentligen var det nog så att Sihanouk gjorde honom till kung därför att han noterat Sihamoni var ointresserad av politisk makt.
När man ser kungen rör sig på teve ger han ett väldigt sympatiskt intryck. Han håller sig förvisso till protokollet och människor knäböjer och tittar inte upp på honom, men hans sätt att närma sig fattiga människor och lyssna på dem skiljer sig oerhört från när andra maktmänniskor i det här landet (och hans mycket stelare kollega i Thailand) gör samma sak.
När man ser kambodjanska röda korset (vilket visas på teve mycket mer än kungen) med premiärministerns fru Bun Rany i spetsen ge gåvor till de fattiga känns det nästan obehagligt. Men Sihamoni lyssnar och ler vänligt, ibland håller han med värme om den han pratar med, han viskar något i örat och båda ler eller skrattar. Det är uppenbart att han är väldigt lugn och trygg i sin roll.
Sihamoni blir imorgon 56 år. Under Röda Khmererna bodde han med pappa Sihanouk och mamma Monique i husarrest i Phnom Penh. När han blev kung, med viss motvilja, levde han i Paris i en liten lägenhet. Han har levt för konsten och utgör antagligen en inte oansenlig andel av Kambodjas finkulturella kapital. Han har dansat balett och har studerat konst på hög nivå. Han var under 80-talet ledare för flera olika kulturinstitutioner. Han har också varit Kambodjas representant i FN 1992-1993 så han är inte helt grön inom politiken.
När man frågar kambodjaner om hans familjeförhållanden fnissar de lite. Inte ovänligt, snarare med viss respekt, men kanske lite generat. Det ryktas att kungen lever med en annan man vilket inte nödvändigtvis behöver vara stigmatiserande i den här delen av världen, men det är allt lite märkvärdigt.
Hur som helst, jag blir glad när jag ser kungen på teve för han skiljer så starkt från andra människor med makt och inflytande i Kambodja. Jag hoppas hans sätt att vara kan smitta av sig.
Subscribe to:
Posts (Atom)