ASEAN har haft möte i en vecka i Hua Hin i Thailand. Det gick rätt så smidigt för det tio länderna i ASEAN att diskutera det mesta mellan himmel och jord.
Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.
Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.
Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.
Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.
I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."
Saturday, February 28, 2009
Wednesday, February 25, 2009
Människor är inga sopor
Förra helgen var tung. Jag gjorde två fältbesök och det blev ohyggligt mycket svåra saker att ta in.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Tuesday, February 17, 2009
En historisk dag
Idag började det sista kapitlet i historien om Röda Khmererna (Khmer Rouge) skrivas. Kamrat Duch ställdes i dag inför rätta för de brott mot mänskligheten som han begick som fängelsechef för S-21 under Röda Khmererna 1975-1979. Han är direkt ansvarig för 15000 människors död.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Friday, February 13, 2009
En katolsk präst berättar
Kambodja är fullt av märkliga människoöden. Krigets stormvindar under 1900-talets sista decennier har kastat människor ut i draman som skulle duga för ett oändligt antal episka dramer.
Jag läser i Cambodia Daily's weekendbilaga om Francois Ponchaud (CD Feb 7-8). Ponchaud är en fransk katolsk präst som kom till Kambodja 1965. Landet var i fred och det var ett enkelt liv för de flesta. Kriget i Vietnam hade ännu inte drabbat Kambodja, men den politiska arenan var långt ifrån fridfull. Pol Pot, på denna tid var han mera känd under sitt riktiga namn Saloth Sar, hade flytt ut i djungeln och grundat en liten kommunistisk gerillarörelse som snart skulle döpas till Khmer Rouge av landets ledare Prins Sihanouk. Han upptäckte snabbt att katolicismen var näst intill omöjlig att förklara för buddhoster. Han berättar hur han för några munkar i ett tempel förklarade Gud som var fadern som hade skapat allt, och som hade en relation till alla på jorden. Abboten vände sig till sin yngre kollega och sade: ”Han är väldigt trevlig den här fransmannen, men tycker ni inte han är väldigt naiv som tror på sånt där nonsens.”
Med tiden kom Francois att studera buddhismen och skriva flera böcker om kristen tro och relationen till buddhism i ett försök att förstå båda religionerna.
1970 kom han till församlingen i Kampong Cham uppströms Mekong. USA hade börjat bomba Kambodja i hemlighet, eftersom Nordvietnam använde Kambodja som ett brohuvud för attacker in i Sydvietnam. Prins Sihanouk kunde inte göra mycket åt saken, han hade inte kontroll över de oländiga gränsområdena i Mondulkiri och Rattanakiri. Kissinger och Nixon höll hela operationen hemlig till och med för sina närmaste. Prins Sihanouk blev störtad i en kupp och general Lon Nol tog makten med amerikanernas tysta medgivande. Sihanouk uppmanade folket från sin exil att ansluta sig till motståndet mot Lon Nol, vilket i praktiken innebar att man med tiden tvongades närma sig Khmer Rouge som ännu inte hade radikaliserats till den hänsynslösa gruppering den blev några år senare. Ponchaud minns hur demonstrerande människor strömmade in i Kampong Cham med prinsens porträtt. Stämningen var upphetsad, demonstranterna förstörde allt i sin väg och två besökande parlamentariker som försökte lugna ner demonstranterna slogs ihjäl. När militären kom sköt den hämningslöst in i folkmassan. 80 människor dödades. Lon Nol skyllde på att Vietcong stod bakom, men Ponchaud som var ögonvittne såg inga vietnamesiska soldater. Demonstranterna samlade ihop sig och beslutade sig för att på lastbilar ta sig till Phnom Penh för att försöka få bort Lon Nol. De attackerades med stridsflygplan på vägen och många dog. De som tog sig fram till Japanska bron i norra Phnom Penh blev beskjutna med artillerigranater med ytterligare offer.
Lon Nol var en svårkontrollerad och vidskeplig ledare som till slut valde att bemöta Nordvietnams gränskränkningar med massiva förföljelser mot alla vietnameser i Kambodja. En kampanj av etnisk rensning påbörjades. Armé och polis samlade ihop vietnamesiska män och pojkar över 15 år och sköt ihjäl dem. Resultat av detta, och av amerikanska anfall mot Kambodja blev att vietnamesiska soldater och Khmer Rouge etablerade sig över hela Kambodja. Efter 1972 hade Lon Nol i praktiken bara kontroll över Phnom Penh och några större städer.
Ponchaud och andra katolska präster tog sig före att rädda vietnameser. Flera tusen klarade livet tack vare Ponchaud och hans prästkollegor. Vid ett tillfälle var han nära att bli dödad av vietnamesiska gerillan. I Kambodja verkade de för att få kambodjaner att ansluta sig till gerillan, men de dödade nästan undantagslöst västerlänningar. Han kom mirakulöst undan genom att kräva att de skulle ställa samma krav på honom som på sina kambodjanska följeslagare: att lyssna på Sihanouks uppmaning att ansluta sig i kampen mot Lon Nol och ge ett bidrag till kampen.
Situationen förvärrades i landet. 2 miljoner flyktingar befann sig i Phnom Penh och det gick bara att resa under dagtid på de största vägarna och med militär eskort. Han startade med sina kollegor en hjälpkommitté för att kanalisera humanitär hjälp. Men när USAs regering erbjöd dem ett bidrag 37 gånger större än landets budget för social service tackade de nej.
”Varje natt bombar ni Kambodja och ni vill att vi skall hjälpa de skadade varje morgon. Nej tack!”, blev svaret.
Kambodjas katolska biskopar och präster bojkottade senare kardinal Angelo Rossis besök 1974. Rossi anlände i ett av CIAs flygplan på inbjudan av amerikanska ambassaden.
Ponchaud såg hur Phnom Penh tömdes av Khmer Rouge 17 april 1975 och själv hamnade han på franska ambassaden dit alla utlänningar transporterades för deportation. Han lämnade Kambdja med lastbil till Thailand och såg en nästan helt öde landsbygd. När han anlände till Paris blev han intervjuad i media, men ingen trodde honom när han berättade hur Phnom Penh hade tömts helt på människor. Han började samla på historier från människor som hade flytt och 1977 gav han ut en bok som kom att bli en av de första som skildrade Khmer Rouge: Cambodia Year Zero. Många trodde på honom, men franska regeringen valde att hålla en låg profil mot Khmer Rouge eftersom de hade stöd av Kina, precis som både USA och Storbritannien.
Ponchaud kom att arbeta mycket i flyktinglägren längs thailändska gränsen under 80-talet men 1993 flyttade han tillbaka till Kambodja. Han säger att Kambodja förändrats. Nu är människor hårdare och girigare. Livet är hårdare än på 60-talet. Han undrar hur det skall gå för ett land där man redan i lågstadieåldern lär sig muta sina lärare för att få en examen?
”Jag är väldigt bekymrad för det här landet”, säger Ponchaud.
Jag läser i Cambodia Daily's weekendbilaga om Francois Ponchaud (CD Feb 7-8). Ponchaud är en fransk katolsk präst som kom till Kambodja 1965. Landet var i fred och det var ett enkelt liv för de flesta. Kriget i Vietnam hade ännu inte drabbat Kambodja, men den politiska arenan var långt ifrån fridfull. Pol Pot, på denna tid var han mera känd under sitt riktiga namn Saloth Sar, hade flytt ut i djungeln och grundat en liten kommunistisk gerillarörelse som snart skulle döpas till Khmer Rouge av landets ledare Prins Sihanouk. Han upptäckte snabbt att katolicismen var näst intill omöjlig att förklara för buddhoster. Han berättar hur han för några munkar i ett tempel förklarade Gud som var fadern som hade skapat allt, och som hade en relation till alla på jorden. Abboten vände sig till sin yngre kollega och sade: ”Han är väldigt trevlig den här fransmannen, men tycker ni inte han är väldigt naiv som tror på sånt där nonsens.”
Med tiden kom Francois att studera buddhismen och skriva flera böcker om kristen tro och relationen till buddhism i ett försök att förstå båda religionerna.
1970 kom han till församlingen i Kampong Cham uppströms Mekong. USA hade börjat bomba Kambodja i hemlighet, eftersom Nordvietnam använde Kambodja som ett brohuvud för attacker in i Sydvietnam. Prins Sihanouk kunde inte göra mycket åt saken, han hade inte kontroll över de oländiga gränsområdena i Mondulkiri och Rattanakiri. Kissinger och Nixon höll hela operationen hemlig till och med för sina närmaste. Prins Sihanouk blev störtad i en kupp och general Lon Nol tog makten med amerikanernas tysta medgivande. Sihanouk uppmanade folket från sin exil att ansluta sig till motståndet mot Lon Nol, vilket i praktiken innebar att man med tiden tvongades närma sig Khmer Rouge som ännu inte hade radikaliserats till den hänsynslösa gruppering den blev några år senare. Ponchaud minns hur demonstrerande människor strömmade in i Kampong Cham med prinsens porträtt. Stämningen var upphetsad, demonstranterna förstörde allt i sin väg och två besökande parlamentariker som försökte lugna ner demonstranterna slogs ihjäl. När militären kom sköt den hämningslöst in i folkmassan. 80 människor dödades. Lon Nol skyllde på att Vietcong stod bakom, men Ponchaud som var ögonvittne såg inga vietnamesiska soldater. Demonstranterna samlade ihop sig och beslutade sig för att på lastbilar ta sig till Phnom Penh för att försöka få bort Lon Nol. De attackerades med stridsflygplan på vägen och många dog. De som tog sig fram till Japanska bron i norra Phnom Penh blev beskjutna med artillerigranater med ytterligare offer.
Lon Nol var en svårkontrollerad och vidskeplig ledare som till slut valde att bemöta Nordvietnams gränskränkningar med massiva förföljelser mot alla vietnameser i Kambodja. En kampanj av etnisk rensning påbörjades. Armé och polis samlade ihop vietnamesiska män och pojkar över 15 år och sköt ihjäl dem. Resultat av detta, och av amerikanska anfall mot Kambodja blev att vietnamesiska soldater och Khmer Rouge etablerade sig över hela Kambodja. Efter 1972 hade Lon Nol i praktiken bara kontroll över Phnom Penh och några större städer.
Ponchaud och andra katolska präster tog sig före att rädda vietnameser. Flera tusen klarade livet tack vare Ponchaud och hans prästkollegor. Vid ett tillfälle var han nära att bli dödad av vietnamesiska gerillan. I Kambodja verkade de för att få kambodjaner att ansluta sig till gerillan, men de dödade nästan undantagslöst västerlänningar. Han kom mirakulöst undan genom att kräva att de skulle ställa samma krav på honom som på sina kambodjanska följeslagare: att lyssna på Sihanouks uppmaning att ansluta sig i kampen mot Lon Nol och ge ett bidrag till kampen.
Situationen förvärrades i landet. 2 miljoner flyktingar befann sig i Phnom Penh och det gick bara att resa under dagtid på de största vägarna och med militär eskort. Han startade med sina kollegor en hjälpkommitté för att kanalisera humanitär hjälp. Men när USAs regering erbjöd dem ett bidrag 37 gånger större än landets budget för social service tackade de nej.
”Varje natt bombar ni Kambodja och ni vill att vi skall hjälpa de skadade varje morgon. Nej tack!”, blev svaret.
Kambodjas katolska biskopar och präster bojkottade senare kardinal Angelo Rossis besök 1974. Rossi anlände i ett av CIAs flygplan på inbjudan av amerikanska ambassaden.
Ponchaud såg hur Phnom Penh tömdes av Khmer Rouge 17 april 1975 och själv hamnade han på franska ambassaden dit alla utlänningar transporterades för deportation. Han lämnade Kambdja med lastbil till Thailand och såg en nästan helt öde landsbygd. När han anlände till Paris blev han intervjuad i media, men ingen trodde honom när han berättade hur Phnom Penh hade tömts helt på människor. Han började samla på historier från människor som hade flytt och 1977 gav han ut en bok som kom att bli en av de första som skildrade Khmer Rouge: Cambodia Year Zero. Många trodde på honom, men franska regeringen valde att hålla en låg profil mot Khmer Rouge eftersom de hade stöd av Kina, precis som både USA och Storbritannien.
Ponchaud kom att arbeta mycket i flyktinglägren längs thailändska gränsen under 80-talet men 1993 flyttade han tillbaka till Kambodja. Han säger att Kambodja förändrats. Nu är människor hårdare och girigare. Livet är hårdare än på 60-talet. Han undrar hur det skall gå för ett land där man redan i lågstadieåldern lär sig muta sina lärare för att få en examen?
”Jag är väldigt bekymrad för det här landet”, säger Ponchaud.
Thursday, February 12, 2009
Språkliga frimodigheter
En resa i provinsen ger en alltid något att fundera på. Jag kom hem igår från en tvådagarstur i Svay Rieng och Prey Veng i sydöstra Kambodja. Trots att de två provinserna ligger nära Phnom Penh och huvudvägen till Vietnam går här så är dessa de fattigaste i Kambodja.
På vägen åker man på danska biståndsfärjor över Mekong vid Neak Luong. Neak Luong skildras i inledningen av filmen The Killing Fields. Staden bombades 1973 sönder av amerikanarna av misstag. Den hölls av regeringstrogna trupper stöttade av USA. I filmen skildras hur journalisten Sidney Schanberg och hans tolk och journalistkollega Dith Pran kommer dit direkt efter bombingen.
Staden är numera helt återuppbygd, och jag tänker kort att också min tolk är journalist, och jag själv har också journalisterfarenhet. Istället för bomboffer vimlar det av fattiga försäljare och tiggande barn vid färjeläget. Det är förslummat och skräpigt och ser ändå lite ut som en krigszon. Spinkiga kor går på gatorna och betar på de höga refugerna inne i stan.
Landskapet är vackert, men torrt och lite ödsligt. Risfälten sträcker sig platt till horisonten, avgränsade av låga vallar. Det är märkligt att det är så fattigt för det ser ut som en rik jordbruksbygd. Fiskodlingsdammar ligger överallt. De är inte grävda för hand. De är bombkratrar efter de amerikanska bombningarna. Här släpptes miljoner ton bomber under det amerikanska kriget som det heter här. Många av Khmer Rouges unga barnsoldater hade förlorat sina föräldrar på denna nakna slätt som sträcker sig hela vägen till Vietnam. 250000 civila dog i bombningarna. Vissa säger det dubbla. Henry Kissinger var arkitekten bakom den amerikanska Kambodjapolitiken under denna tid. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med Vietnams utrikesminister. Vietnams utrikesminister vägrade ta emot priset eftersom det fortfarande var krig. Kissinger åkte ensam till Oslo och högtidstalade, samtidigt som Khmer Rouge radikaliserades och fick näring för sin folkmordspolitik genom bombningarna.
Efter två dagar på dammiga kontor och lantlig mat av typen "alla delar på djuret går att äta" och "även beska blad smakar gott" åker vi hem. Jag har lite ont i knävecken efter att ha lett det sista mötet i skräddarställning på kontorsgolvet under en hel dag.
På vägen hem åker vi förbi en lokal organisation som lystrar till namnet Local Organisation of Poor Development (LOPD). När kambodjaner skriver på engelska blir det ofta lustigt. Eller vad sägs om Cambodian Association of Miserable Corpses? När det gäller utbildningsinstitutioner frodas nya engelska språkkonstruktioner friskt. Kan man lita på engelskaundervisningen på FBI-school (Future Bright International) eller Build Bright University? Det finns också CIA (Cambodian International Academy) komplett med en logotyp med stars´n stripes. Man blir lite glad åt dessa språkliga innovationer. Ett land med sådan frimodighet kan ju inte misslyckas.
På vägen åker man på danska biståndsfärjor över Mekong vid Neak Luong. Neak Luong skildras i inledningen av filmen The Killing Fields. Staden bombades 1973 sönder av amerikanarna av misstag. Den hölls av regeringstrogna trupper stöttade av USA. I filmen skildras hur journalisten Sidney Schanberg och hans tolk och journalistkollega Dith Pran kommer dit direkt efter bombingen.
Staden är numera helt återuppbygd, och jag tänker kort att också min tolk är journalist, och jag själv har också journalisterfarenhet. Istället för bomboffer vimlar det av fattiga försäljare och tiggande barn vid färjeläget. Det är förslummat och skräpigt och ser ändå lite ut som en krigszon. Spinkiga kor går på gatorna och betar på de höga refugerna inne i stan.
Landskapet är vackert, men torrt och lite ödsligt. Risfälten sträcker sig platt till horisonten, avgränsade av låga vallar. Det är märkligt att det är så fattigt för det ser ut som en rik jordbruksbygd. Fiskodlingsdammar ligger överallt. De är inte grävda för hand. De är bombkratrar efter de amerikanska bombningarna. Här släpptes miljoner ton bomber under det amerikanska kriget som det heter här. Många av Khmer Rouges unga barnsoldater hade förlorat sina föräldrar på denna nakna slätt som sträcker sig hela vägen till Vietnam. 250000 civila dog i bombningarna. Vissa säger det dubbla. Henry Kissinger var arkitekten bakom den amerikanska Kambodjapolitiken under denna tid. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med Vietnams utrikesminister. Vietnams utrikesminister vägrade ta emot priset eftersom det fortfarande var krig. Kissinger åkte ensam till Oslo och högtidstalade, samtidigt som Khmer Rouge radikaliserades och fick näring för sin folkmordspolitik genom bombningarna.
Efter två dagar på dammiga kontor och lantlig mat av typen "alla delar på djuret går att äta" och "även beska blad smakar gott" åker vi hem. Jag har lite ont i knävecken efter att ha lett det sista mötet i skräddarställning på kontorsgolvet under en hel dag.
På vägen hem åker vi förbi en lokal organisation som lystrar till namnet Local Organisation of Poor Development (LOPD). När kambodjaner skriver på engelska blir det ofta lustigt. Eller vad sägs om Cambodian Association of Miserable Corpses? När det gäller utbildningsinstitutioner frodas nya engelska språkkonstruktioner friskt. Kan man lita på engelskaundervisningen på FBI-school (Future Bright International) eller Build Bright University? Det finns också CIA (Cambodian International Academy) komplett med en logotyp med stars´n stripes. Man blir lite glad åt dessa språkliga innovationer. Ett land med sådan frimodighet kan ju inte misslyckas.
Saturday, February 7, 2009
Ett brott mot mänskliga rättigheter
Natten till den 24e januari blev invånarna i Dey Krahorm borttvingade från sina hem. Ett bolag skickade sina torpeder i samarbete med polis och militärpolis. De kom med bulldozrar, tårgas och gummikulor och för några timmar var detta kvarter i centrala Phnom Penh platsen för en ovanligt våldsam och orättfärdig aktion från ordningsmakten och rivningsarbetarna som även de utövade våld.
Invånarna i Dey Krahorm tilldelades speciella rättigheter 2003 genom en prisad lösning där en privat exploatör skulle tilldelas en del av marken för att utveckla kommersiella fastigheter, samtidigt som man åtog sig att bygga bostäder resterande mark för de boende. Innan avtalet var Dey Krahorm som många andra platser i Phnom Penh och i andra städer i Kambodja en bit mark utan ägare där fattiga människor efter alla krig lyckats hitta en plats att bosätta sig på. Bland annat bodde här ett kollektiv av konstnärer, instrumentmakare och traditionella musiker.
2005 hände något. 36 "representanter" för de boende tecknade ett avtal med ett okänt bolag kallat 7NG som innebar att bolaget skulle få ta över marken i utbyte mot lägenheter 20 kilometer utanför staden. De boende i Dey Krahorm konsulterades aldrig av dessa "representanter" och de vägrade accepterade avtalet. Att flytta 20 km utanför staden är omöjligt för de flesta. Där finns inga möjligheter till inkomster och ingen service och reskostnaderna skulle överstiga deras inkomster.
Genom åren har många boende i Dey Krahorm gett upp. 7NG plockade in gangsters från gatan som bodde precis vid de boende som trakasserade och hotade dem. Några flyttade till de nya lägenheter som erbjöds. Andra fick ersättning i kontanter med ett mycket lägre belopp en vad deras mark var värd. (Hela området värderades till USD 44 miljoner 2007).
12 januari erbjöd 7NG de boende 20000 dollar per familj. Phnom Penh stad krävde att de boende skulle anta erbjudandet, om inte skulle de tvingas bort med våld. De boende fick bara två dagar på sig att bestämma sig. 152 familjer hade mark i Dey Krahorm, men 7NG och staden accepterade bara 91 av dem. Några familjer accepterade erbjudandet medan andra lade ett motbud på individuell basis. Staden tog emot listan och skulle meddela bolaget och återkomma. De återkom med besked den 24 januari och körde bort de boende med våld. Mitt på dagen vid lunchtid var Dey Krahorm jämnat med marken. Många boende hann aldrig rädda sina få ägodelar. De har idag inget hem och bor i ett tältläger på platsen där de skulle fått nytt boende, två mil utanför staden. Eftersom de inte accepterade det senaste budet får de enligt bolaget och staden ingen ersättning alls.
Tillståndet är eländigt för dem. 335 familjer, omfattande 1238 människor bor i det fria. Det är många fler än de som blev offentligt bortkörda, eftersom de var inneboende hos de som hade en bit mark i Dey Krahorm. 639 är kvinnor och 180 är barn under 5 år. 308 barn är i skolåldern och de har nu ingen skola att gå till, eftersom skolorna på det nya stället inte är dimensionerade för så många barn. 16 kvinnor är gravida. Det finns inga skydd mot sol och regn och det saknas myggnät. Det finns nästan inga toaletter. Åtminstone 30 människor lever med HIV/AIDS, men de har inte råd att åka in till Phnom Penh för att skaffa livsnödvändig medicin. Endast de officellt erkända 91 familjerna har nu erbjudits lägenheter på den nya platsen. Kontanterbjudandet finns inte längre kvar. 7NG krävde att de skulle acceptera kompensation i form av lägenheter innan den 31 januari, annars skulle de inte få någonting alls.
200 familjer bodde inte officiellt i Dey Krahorm, men de hade marknadsstånd där. Oftast bodde de i sitt stånd. De har berövats både hem och inkomst. De har erbjudits en ruta på en gånger en meter på en stor betongplan, men självklart går det inte att överleva där. I centrala Phnom Penh fanns det en ständig ström av kunder. På den nya platsen finns bara utfattiga människor utan inkomster som kommer från Dey Krahorm. Flera tusen människor som inte får lägenheter från 7NG kommer troligen att köras bort en gång till till någon annan plats.
Dey Krahorm är ett ovanligt tydligt exempel på hur myndigheter och ansiktslösa företag, ofta i strid mot ingångna avtal och gällande lagstiftning, agerar mot de allra fattigaste. Det saknas fungerande processer för att lösa konflikter och våldsamt maktspråk är sällan den sista utvägen.
Läs mer om Dey Krahorm på följande platser:
http://www.licadho-cambodia.org/pressrelease.php#p-199
(LICADHO)
http://www.cohre.org/
(COHRE, Centre on Housig rights and Evictions)
http://www.amnesty.org/en/for-media/press-releases/cambodia-hundreds-left-homeless-after-forced-eviction-20090126
(Amnesty International)
http://cambodia.ohchr.org
(United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights in Cambodia)
De boende från Dey Krahorm och andra platser behöver hjälp. Vill du hjälpa dem kan du gå in här:
http://www.licadho-cambodia.org/donation.php
Jag går i god för att pengarna når fram!
Kom ihåg att mänskliga rättigheter är universella. Alla har rätt till boende och ett liv med tillräckligt med mat och alla har rätt att få säga sin åsikt. Ibland tror vi att andra kulturer och länder inte har samma syn på mänskliga rättigheter, men det är på platser som som Dey Krahorm som kampen för mänskliga rättigheter och demokrati blir synlig. Gör vad du kan för att hjälpa!
Invånarna i Dey Krahorm tilldelades speciella rättigheter 2003 genom en prisad lösning där en privat exploatör skulle tilldelas en del av marken för att utveckla kommersiella fastigheter, samtidigt som man åtog sig att bygga bostäder resterande mark för de boende. Innan avtalet var Dey Krahorm som många andra platser i Phnom Penh och i andra städer i Kambodja en bit mark utan ägare där fattiga människor efter alla krig lyckats hitta en plats att bosätta sig på. Bland annat bodde här ett kollektiv av konstnärer, instrumentmakare och traditionella musiker.
2005 hände något. 36 "representanter" för de boende tecknade ett avtal med ett okänt bolag kallat 7NG som innebar att bolaget skulle få ta över marken i utbyte mot lägenheter 20 kilometer utanför staden. De boende i Dey Krahorm konsulterades aldrig av dessa "representanter" och de vägrade accepterade avtalet. Att flytta 20 km utanför staden är omöjligt för de flesta. Där finns inga möjligheter till inkomster och ingen service och reskostnaderna skulle överstiga deras inkomster.
Genom åren har många boende i Dey Krahorm gett upp. 7NG plockade in gangsters från gatan som bodde precis vid de boende som trakasserade och hotade dem. Några flyttade till de nya lägenheter som erbjöds. Andra fick ersättning i kontanter med ett mycket lägre belopp en vad deras mark var värd. (Hela området värderades till USD 44 miljoner 2007).
12 januari erbjöd 7NG de boende 20000 dollar per familj. Phnom Penh stad krävde att de boende skulle anta erbjudandet, om inte skulle de tvingas bort med våld. De boende fick bara två dagar på sig att bestämma sig. 152 familjer hade mark i Dey Krahorm, men 7NG och staden accepterade bara 91 av dem. Några familjer accepterade erbjudandet medan andra lade ett motbud på individuell basis. Staden tog emot listan och skulle meddela bolaget och återkomma. De återkom med besked den 24 januari och körde bort de boende med våld. Mitt på dagen vid lunchtid var Dey Krahorm jämnat med marken. Många boende hann aldrig rädda sina få ägodelar. De har idag inget hem och bor i ett tältläger på platsen där de skulle fått nytt boende, två mil utanför staden. Eftersom de inte accepterade det senaste budet får de enligt bolaget och staden ingen ersättning alls.
Tillståndet är eländigt för dem. 335 familjer, omfattande 1238 människor bor i det fria. Det är många fler än de som blev offentligt bortkörda, eftersom de var inneboende hos de som hade en bit mark i Dey Krahorm. 639 är kvinnor och 180 är barn under 5 år. 308 barn är i skolåldern och de har nu ingen skola att gå till, eftersom skolorna på det nya stället inte är dimensionerade för så många barn. 16 kvinnor är gravida. Det finns inga skydd mot sol och regn och det saknas myggnät. Det finns nästan inga toaletter. Åtminstone 30 människor lever med HIV/AIDS, men de har inte råd att åka in till Phnom Penh för att skaffa livsnödvändig medicin. Endast de officellt erkända 91 familjerna har nu erbjudits lägenheter på den nya platsen. Kontanterbjudandet finns inte längre kvar. 7NG krävde att de skulle acceptera kompensation i form av lägenheter innan den 31 januari, annars skulle de inte få någonting alls.
200 familjer bodde inte officiellt i Dey Krahorm, men de hade marknadsstånd där. Oftast bodde de i sitt stånd. De har berövats både hem och inkomst. De har erbjudits en ruta på en gånger en meter på en stor betongplan, men självklart går det inte att överleva där. I centrala Phnom Penh fanns det en ständig ström av kunder. På den nya platsen finns bara utfattiga människor utan inkomster som kommer från Dey Krahorm. Flera tusen människor som inte får lägenheter från 7NG kommer troligen att köras bort en gång till till någon annan plats.
Dey Krahorm är ett ovanligt tydligt exempel på hur myndigheter och ansiktslösa företag, ofta i strid mot ingångna avtal och gällande lagstiftning, agerar mot de allra fattigaste. Det saknas fungerande processer för att lösa konflikter och våldsamt maktspråk är sällan den sista utvägen.
Läs mer om Dey Krahorm på följande platser:
http://www.licadho-cambodia.org/pressrelease.php#p-199
(LICADHO)
http://www.cohre.org/
(COHRE, Centre on Housig rights and Evictions)
http://www.amnesty.org/en/for-media/press-releases/cambodia-hundreds-left-homeless-after-forced-eviction-20090126
(Amnesty International)
http://cambodia.ohchr.org
(United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights in Cambodia)
De boende från Dey Krahorm och andra platser behöver hjälp. Vill du hjälpa dem kan du gå in här:
http://www.licadho-cambodia.org/donation.php
Jag går i god för att pengarna når fram!
Kom ihåg att mänskliga rättigheter är universella. Alla har rätt till boende och ett liv med tillräckligt med mat och alla har rätt att få säga sin åsikt. Ibland tror vi att andra kulturer och länder inte har samma syn på mänskliga rättigheter, men det är på platser som som Dey Krahorm som kampen för mänskliga rättigheter och demokrati blir synlig. Gör vad du kan för att hjälpa!
Thursday, February 5, 2009
Auktoritärt ledarskap och ansvar
Kambodja är ett land där auktoritära makthavare har det lätt - i alla fall på ytan. De fattiga böjer sig lätt för maktspråk. De lyder utan att ifrågasätta.
Men då och då är det någon som höjer rösten. Någon som protesterar. Då låser sig ofta varje försök till nyansering.
När ADHOC, landets äldsta organisation som arbetar för mänskliga rättigheter släppte sin Human Rights Report 2008 i tisdags visade man hur övergreppen hade ökat under året. Framförallt hade militärens landstölder ökat kraftigt jämfört med tidigare år. Likaså pekade man ut högre tjänstemän i Jordbruks- och Skogsministerierna. Regeringens talesman kommenterade:
"Vi vet ju hur NGOer tänker. De bara kritiserar oss och är aldrig nöjda."
Det fanns ingen reflektion att det fanns anledning till kritik.
Under en tid har jag låtit en konsult titta på några av våra Partners med lite mera kritiska ögon än vanligt. Sedan hade vi en två dagars workshop där vi lyfte upp kritiska frågor kring hur de tänker i sitt arbete och följer upp sina resultat. De blev oerhört nervösa och ifrågasatte vår konsult: "Vem står bakom de här frågorna?"
Jag fick kliva in och säga att det var jag, eftersom jag ville ha en mera kritisk inblick i vad de gjorde - mitt syfte var att lyfta fram möjliga problem och diskutera dem förutsättningslöst. De upplevde alltså själva frågorna som provokationer och ett direkt ifrågasättande av dem som ledare för lokala organisationer. "You are blaming us", sade de innan vi ens hade börjat diskutera frågorna, och om det faktiskt fanns problem.
Min 12-åriga son satt i veckan i ett samtal med en lärare som han har problem med. Han lär sig inget säger han, och upplever henne som en som bestämmer och styr i detalj. Hon började mötet med att aggressivt peka på hur han minsann erbjudits olika möjligheter, och att hon gjort allt hon kunnat. Det är inte första gången han mött lärare med den attityden. Gemensamt för dem alla har varit en auktoritär syn på skola och undervisning, där läraren skall stå i centrum för kunskapandet. Hon (och andra lärare som han haft samtal med tidigare ) hade i förväg bestämt sig för att han skyllde på henne.
Auktoritära ledare har helt enkelt svårt att ta ansvar fullt ut. Misslyckanden är ofta andras fel, eller så är kritikerna helt enkelt felinformerade, eller bara neggiga i största allmänhet. Tomma debatter blir resultatet där man talar förbi varandra. Det hela blir lite som en diskussion mellan små barn:
"Det var ditt fel!"
"Nej, det var du som började!"
"Nej, du!"
"Nej, du!" etc
Idag satt jag med skolans kurator och diskuterade min sons situation. Jag lyfte fram vikten av att skolpersonal inte behöver försvara sig utan ofta bara lyssna och försiktigt fråga. Ingen kan kräva omedelbara svar på komplexa problem. Det är okej att inte veta. Jag sade samma sak till våra partners häromveckan. Men det är uppenbarligen svårt att förstå att man inte alltid behöver vinna debatten.
Tyvärr går inte den politiska logiken i västvärlden åt det här hållet. Debatten är hård och media driver på. Förenklade, men förfelade, sanningar vinner mark och färre tar ansvar för lyssnandet. Men jag noterar ändå med glädje att USAs nye president Barack Obama faktiskt representerar något nytt. Hoppas det blir en trend att ansvar blir lika med lyssnande.
Men då och då är det någon som höjer rösten. Någon som protesterar. Då låser sig ofta varje försök till nyansering.
När ADHOC, landets äldsta organisation som arbetar för mänskliga rättigheter släppte sin Human Rights Report 2008 i tisdags visade man hur övergreppen hade ökat under året. Framförallt hade militärens landstölder ökat kraftigt jämfört med tidigare år. Likaså pekade man ut högre tjänstemän i Jordbruks- och Skogsministerierna. Regeringens talesman kommenterade:
"Vi vet ju hur NGOer tänker. De bara kritiserar oss och är aldrig nöjda."
Det fanns ingen reflektion att det fanns anledning till kritik.
Under en tid har jag låtit en konsult titta på några av våra Partners med lite mera kritiska ögon än vanligt. Sedan hade vi en två dagars workshop där vi lyfte upp kritiska frågor kring hur de tänker i sitt arbete och följer upp sina resultat. De blev oerhört nervösa och ifrågasatte vår konsult: "Vem står bakom de här frågorna?"
Jag fick kliva in och säga att det var jag, eftersom jag ville ha en mera kritisk inblick i vad de gjorde - mitt syfte var att lyfta fram möjliga problem och diskutera dem förutsättningslöst. De upplevde alltså själva frågorna som provokationer och ett direkt ifrågasättande av dem som ledare för lokala organisationer. "You are blaming us", sade de innan vi ens hade börjat diskutera frågorna, och om det faktiskt fanns problem.
Min 12-åriga son satt i veckan i ett samtal med en lärare som han har problem med. Han lär sig inget säger han, och upplever henne som en som bestämmer och styr i detalj. Hon började mötet med att aggressivt peka på hur han minsann erbjudits olika möjligheter, och att hon gjort allt hon kunnat. Det är inte första gången han mött lärare med den attityden. Gemensamt för dem alla har varit en auktoritär syn på skola och undervisning, där läraren skall stå i centrum för kunskapandet. Hon (och andra lärare som han haft samtal med tidigare ) hade i förväg bestämt sig för att han skyllde på henne.
Auktoritära ledare har helt enkelt svårt att ta ansvar fullt ut. Misslyckanden är ofta andras fel, eller så är kritikerna helt enkelt felinformerade, eller bara neggiga i största allmänhet. Tomma debatter blir resultatet där man talar förbi varandra. Det hela blir lite som en diskussion mellan små barn:
"Det var ditt fel!"
"Nej, det var du som började!"
"Nej, du!"
"Nej, du!" etc
Idag satt jag med skolans kurator och diskuterade min sons situation. Jag lyfte fram vikten av att skolpersonal inte behöver försvara sig utan ofta bara lyssna och försiktigt fråga. Ingen kan kräva omedelbara svar på komplexa problem. Det är okej att inte veta. Jag sade samma sak till våra partners häromveckan. Men det är uppenbarligen svårt att förstå att man inte alltid behöver vinna debatten.
Tyvärr går inte den politiska logiken i västvärlden åt det här hållet. Debatten är hård och media driver på. Förenklade, men förfelade, sanningar vinner mark och färre tar ansvar för lyssnandet. Men jag noterar ändå med glädje att USAs nye president Barack Obama faktiskt representerar något nytt. Hoppas det blir en trend att ansvar blir lika med lyssnande.
Subscribe to:
Posts (Atom)