Kambodja är ett land där auktoritära makthavare har det lätt - i alla fall på ytan. De fattiga böjer sig lätt för maktspråk. De lyder utan att ifrågasätta.
Men då och då är det någon som höjer rösten. Någon som protesterar. Då låser sig ofta varje försök till nyansering.
När ADHOC, landets äldsta organisation som arbetar för mänskliga rättigheter släppte sin Human Rights Report 2008 i tisdags visade man hur övergreppen hade ökat under året. Framförallt hade militärens landstölder ökat kraftigt jämfört med tidigare år. Likaså pekade man ut högre tjänstemän i Jordbruks- och Skogsministerierna. Regeringens talesman kommenterade:
"Vi vet ju hur NGOer tänker. De bara kritiserar oss och är aldrig nöjda."
Det fanns ingen reflektion att det fanns anledning till kritik.
Under en tid har jag låtit en konsult titta på några av våra Partners med lite mera kritiska ögon än vanligt. Sedan hade vi en två dagars workshop där vi lyfte upp kritiska frågor kring hur de tänker i sitt arbete och följer upp sina resultat. De blev oerhört nervösa och ifrågasatte vår konsult: "Vem står bakom de här frågorna?"
Jag fick kliva in och säga att det var jag, eftersom jag ville ha en mera kritisk inblick i vad de gjorde - mitt syfte var att lyfta fram möjliga problem och diskutera dem förutsättningslöst. De upplevde alltså själva frågorna som provokationer och ett direkt ifrågasättande av dem som ledare för lokala organisationer. "You are blaming us", sade de innan vi ens hade börjat diskutera frågorna, och om det faktiskt fanns problem.
Min 12-åriga son satt i veckan i ett samtal med en lärare som han har problem med. Han lär sig inget säger han, och upplever henne som en som bestämmer och styr i detalj. Hon började mötet med att aggressivt peka på hur han minsann erbjudits olika möjligheter, och att hon gjort allt hon kunnat. Det är inte första gången han mött lärare med den attityden. Gemensamt för dem alla har varit en auktoritär syn på skola och undervisning, där läraren skall stå i centrum för kunskapandet. Hon (och andra lärare som han haft samtal med tidigare ) hade i förväg bestämt sig för att han skyllde på henne.
Auktoritära ledare har helt enkelt svårt att ta ansvar fullt ut. Misslyckanden är ofta andras fel, eller så är kritikerna helt enkelt felinformerade, eller bara neggiga i största allmänhet. Tomma debatter blir resultatet där man talar förbi varandra. Det hela blir lite som en diskussion mellan små barn:
"Det var ditt fel!"
"Nej, det var du som började!"
"Nej, du!"
"Nej, du!" etc
Idag satt jag med skolans kurator och diskuterade min sons situation. Jag lyfte fram vikten av att skolpersonal inte behöver försvara sig utan ofta bara lyssna och försiktigt fråga. Ingen kan kräva omedelbara svar på komplexa problem. Det är okej att inte veta. Jag sade samma sak till våra partners häromveckan. Men det är uppenbarligen svårt att förstå att man inte alltid behöver vinna debatten.
Tyvärr går inte den politiska logiken i västvärlden åt det här hållet. Debatten är hård och media driver på. Förenklade, men förfelade, sanningar vinner mark och färre tar ansvar för lyssnandet. Men jag noterar ändå med glädje att USAs nye president Barack Obama faktiskt representerar något nytt. Hoppas det blir en trend att ansvar blir lika med lyssnande.
No comments:
Post a Comment
Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.
Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.