Thursday, February 12, 2009

Språkliga frimodigheter

En resa i provinsen ger en alltid något att fundera på. Jag kom hem igår från en tvådagarstur i Svay Rieng och Prey Veng i sydöstra Kambodja. Trots att de två provinserna ligger nära Phnom Penh och huvudvägen till Vietnam går här så är dessa de fattigaste i Kambodja.

På vägen åker man på danska biståndsfärjor över Mekong vid Neak Luong. Neak Luong skildras i inledningen av filmen The Killing Fields. Staden bombades 1973 sönder av amerikanarna av misstag. Den hölls av regeringstrogna trupper stöttade av USA. I filmen skildras hur journalisten Sidney Schanberg och hans tolk och journalistkollega Dith Pran kommer dit direkt efter bombingen.
Staden är numera helt återuppbygd, och jag tänker kort att också min tolk är journalist, och jag själv har också journalisterfarenhet. Istället för bomboffer vimlar det av fattiga försäljare och tiggande barn vid färjeläget. Det är förslummat och skräpigt och ser ändå lite ut som en krigszon. Spinkiga kor går på gatorna och betar på de höga refugerna inne i stan.

Landskapet är vackert, men torrt och lite ödsligt. Risfälten sträcker sig platt till horisonten, avgränsade av låga vallar. Det är märkligt att det är så fattigt för det ser ut som en rik jordbruksbygd. Fiskodlingsdammar ligger överallt. De är inte grävda för hand. De är bombkratrar efter de amerikanska bombningarna. Här släpptes miljoner ton bomber under det amerikanska kriget som det heter här. Många av Khmer Rouges unga barnsoldater hade förlorat sina föräldrar på denna nakna slätt som sträcker sig hela vägen till Vietnam. 250000 civila dog i bombningarna. Vissa säger det dubbla. Henry Kissinger var arkitekten bakom den amerikanska Kambodjapolitiken under denna tid. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med Vietnams utrikesminister. Vietnams utrikesminister vägrade ta emot priset eftersom det fortfarande var krig. Kissinger åkte ensam till Oslo och högtidstalade, samtidigt som Khmer Rouge radikaliserades och fick näring för sin folkmordspolitik genom bombningarna.

Efter två dagar på dammiga kontor och lantlig mat av typen "alla delar på djuret går att äta" och "även beska blad smakar gott" åker vi hem. Jag har lite ont i knävecken efter att ha lett det sista mötet i skräddarställning på kontorsgolvet under en hel dag.

På vägen hem åker vi förbi en lokal organisation som lystrar till namnet Local Organisation of Poor Development (LOPD). När kambodjaner skriver på engelska blir det ofta lustigt. Eller vad sägs om Cambodian Association of Miserable Corpses? När det gäller utbildningsinstitutioner frodas nya engelska språkkonstruktioner friskt. Kan man lita på engelskaundervisningen på FBI-school (Future Bright International) eller Build Bright University? Det finns också CIA (Cambodian International Academy) komplett med en logotyp med stars´n stripes. Man blir lite glad åt dessa språkliga innovationer. Ett land med sådan frimodighet kan ju inte misslyckas.

No comments:

Post a Comment

Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.

Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.