Människor är inga sopor

Förra helgen var tung. Jag gjorde två fältbesök och det blev ohyggligt mycket svåra saker att ta in.

Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?

Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.

Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.

Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.

Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.

Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.

Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.