The Bad Samaritans

Igår var jag på housewarming party hos Thomas och Pia. Gott om folk och varm glögg som gjorde att svetten rann. Vid det här laget har jag lärt mig att när det vankas tropisk glögg skall man välja den tunnaste skjortan man har och den får inte heller visa blötan på ryggen. Det var hursomhelst både gott och trevligt. De väldigt svensksmakande hemmabakade pepparkakorna gjorde alla gäster extra snälla och trevliga.

Det var en hel del nya ansikten där. Jag var nog den på plats som varit längst i Kambodja.
Ett världsledande svenskt företag som gör mobilapplikationer som heter Golden Gecko har etablerat sig i Phnom Penh och de har ett tiotal svenskar på plats. Det känns som en märklig etablering (den har sin naturliga förkaring), men den är också ett tecken på nya globaliserade tider i världen. Det visar hur nya kommunikationstekniker fysiskt påverkar hur mänskligheten organiserar sig. Det är fantastiskt att att den här typen av svenska företag etablerar sig och erbjuder goda exempel för det ganska primitiva lokala näringslivet dominerat av kortsiktighet, utsugning och på lite högre nivå politisering. Det är också ett tecken på att Kambodja börjat lämna sin mörka historia bakom sig. Det känns riktigt bra.

Som vanligt läser jag mycket böcker nu när jag bor ensam och inte går på glöggpartyn. Jag bollar med tre böcker: The Elephant Vanishes av Haruki Murakami (igen), Identity & Violence av den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen samt Bad Samaritans - the Guilty Secrets of Rich Nations & the Threat to Global Prosperity av den koreanske nationalekonomen Ha-Joon Chang.

Ha-Joon Chang, som är verksam i Cambridge i England är en kritiker av de rådande nyliberala globaliseringsparadigmen och dess förespårkande av avreglering och frihandel. I sin bok använder han effektivt historiska exempel från europeiskt 1800-tal för att visa hur handelshinder effektivt användes för att skapa möjligheter att bygga en effektiv kvalificerad industri. Han pekar på hur Östasien från 50-talet fram till 90-talet gjorde precis samma sak.
Han visar hur tillväxten i många afrikanska länder under tiden direkt efter självständigheten på 60- och 70-talen faktiskt hade högre tillväxt och mer välståndsökning, än under de följande decennierna då Världsbanken och IMF krävde öppna gränser samt avreglering och privatisering av offentligt driven verksamhet.
Han lyfter också fram kulturens roll för ekonomisk utveckling, och i ett dråpligt exempel citerar han hur en australisk fabrikschef i ett asiatiskt land tycker att arbetarna är hopplösa, lata och ointresserade av att göra något med kvalitet. Det var inte konstigt enligt hans mening att landet i fråga var fattigt, med endast en fjärdedel av Australiens BNP. Australiern var inte ensam om sin åsikt. Även etablerade Japanexperter vid den här tiden delade dessa åsikter. Året var 1915. Landet var... Japan.

50 år senare var Japan en högeffektiv ekonomi, med erkänt hög arbetsetik, som börjat en resa mot att bli världens ledande teknologicentrum och världens näst största ekonomi. Detta tål att tänkas på för alla som idag tror på återuppväckta(?) rasistiska tankegångar.

Alla mina tre böcker som jag läser just nu är skrivna av asiatiska författare. När jag ser mig om i regionen, ser jag en dynamisk omvärld med stora utmaningar, men det är utmaningar som behandlas ganska konstruktivt för det mesta (kanske dock inte Kinas respons på Lin Xiabaos fredspris vilket borde ge anledning till allvarlig reflektion bland de kinesiska ledarna).
Det är ett uppvaknande kulturliv, och en politisk debatt utanför de grälande korrupta parlamenten, som antyder att om några decennier kommer den här delen av världen att vara dominerande i den globala kulturen. Demokratin är i kläm, det är den ju faktiskt Väst också, men det finns också tydliga tendenser som pekar mot en ny typ av demokrati som vi ännu inte riktigt vet hur den kommer att se ut.

Europas och USA stagnerande identitetspolitik, implicita rasism och hycklande kring mänskliga rättigheter (ex "kriget mot terrorismen")framstår i jämförelse som ganska unken och inskränkt. Det är kanske dags att vända blicken mot öster och söder med lite mer ödmjukhet?

Från det lilla till det stora

Idag är det nationell sorgedag. Egentligen borde jag gå ner till Independence Monument med alla andra, men min kropp är inte med mig. En kraftig förkylning och en släng av Jayavarmans hämnd gör mig matt och dåsig. Men jag jobbar ändå - hemifrån.
Några dokument och kontrakt har i alla fall blivit skapade. Det är väl ungefär det mitt jobb går ut på. Så känner jag ibland i mina mest modfällda stunder. Bistånd går hand i hand med byråkrati - hade vi haft svenska förvaltningsvanor att hålla oss till hade det varit mycket lättare. Men mutskandalen i Göteborg visar ju hur det kan gå då.

Den officiella dödssiffran från trängseln på bron är nu 347. I morse var den uppe i 456. Antalet spelar ingen roll. Det är lika hemskt vilket som. I Phnom Penh Post läste jag om en kvinna som förlorade två av sin halvvuxna döttrar. Hur sätter man det i perspektiv till antalet dödade?

Det är uppenbart att polisen inte tänkt rätt, och att man saknat förberedelser för den här typen av händelser. Det har informationsministern Khieu Kannarith medgett. Detta är ju hursomhelst uppenbart för vem som helst (andra uppenbara saker är de mindre angelägna att erkänna).

En insatt person sade till mig igår att man kan ha släppt in fler människor än avsett på Diamond Island för att kunna tjäna en extra hacka vid sidan om. Hursomhelst är risken nu att man kommer att leta syndabockar istället för att ta lärdom. Krav har ställts på att borgmästaren och polischefen i Phnom Penh måste gå. Samtidigt pågår en diskussion om huruvida det företag som driver anläggningen på Diamond Island, och som arrangerade konserten har något ansvar. Pajkastningen har börjat i lite blygsam skala.
Diamond Island har några år varit ett populärt ställe att arrangera bröllopsfester på. Men vidskepliga khmerer lär inte vilja inleda sitt äktenskapliga liv på en plats som nu kommer att domineras av olycka och osaliga andar.

Den här dagen är viktig också av ett helt annat skäl. Idag är det International Day for Elimination of Violence Against Women. Runt om i världen manifesteras denna dag med demonstrationer och aktiviteter. Men jag ser inget av detta i Sverige? Men, jag höll på att glömma... vi har ju ingen korruption. Kanske finns inte heller våld mot kvinnor?

Till skillnad från den dramatiska brokatstrofen är detta en tyst katastrof som pågår år efter år. I Kambodja likväl som i Sverige. Fast i Sverige vet vi ju att det är "sjuka" män som ägnar sig åt sånt. Här är det en del av "kulturen"...

Det är ibland svårt att sluta raljera. Jag är ju ändå hemma, lite bitter och grinig med täppt näsa och en mage som gör uppror. Men vem skulle inte vara bitter och grinig när 60 000 000 unga flickor och kvinnor "försvinner" varje år på grund av dålig omvårdnad och trafficking. Jag har skrivit en del om folkmord på den här bloggen, och frågan är om inte detta borde klassas som folkmord?

Så låt oss komma ihåg det här blogginlägget för dess slutkläm mer än inledning. Vad är en förkylning i ett par dagar, jämfört med 60 000 000 försvunna kvinnor och flickor varje år?

Sorgedagar i Phnom Penh

Ännu en flygplats. Sitter i inrikesterminalen på Chiang Mais flygplats. Om två timmar går mitt flyg till Bangkok. I morgon bitti flyger jag vidare till ett Phnom Penh i sorg.

Mina kambodjanska vänner på Facebook kommenterar katastrofen. Under Vattenfestivalens sista timmar klämdes minst 350 människor ihjäl på bron ut till Diamond Island. Varenda nyhetsmedia i världen toppar sina löpsedlar och kommunikéer med denna händelse.

Jag var uppe sent igår kväll och strax efter midnatt kom första nyhetsflashen på BBC News. Då pratade man om 19 döda. Jag skakade på huvudet och lade mig ganska illa till mods. När jag slog på teven hade antalet vuxit till 339 och jag hoppade över frukosten. Jag insåg att även vänner, deras släktingar och vänners vänner kunde ha drabbats.

Min egen personal visste jag var ute i provinsen så jag väntade till efter lunch med att ringa dem över Skype och fråga om de hade familjemedlemmar som hade drabbats. Allt var väl med deras familjer. Sedan skickade jag en mejl till personalchefen hemma i Sverige att allt var okej. Och sedan skickade jag ett mejl till alla kollegor i regionen att allt var okej med deras kambodjanska kollegor.

Dödstalet kommer troligen att stiga. Över 700 är skadade och Kambodjas allmänna hälsovård hör till en av världens sämsta. De flesta som är skadade är fattiga landsbygdsbor som inte har råd med vård. Den kambodjanska staten saknar kapacitet att organisera ordnad hjälp. Sjukvården klarar helt enkelt inte av att ta emot 100-tals allvarligt skadade på en gång - ännu mindre klarar man av att hantera allvarliga skador.

I morgon åker jag direkt från flyget till ett lunchmöte med två kollegor från två andra internationella organisationer. Samtalsämnet är givet. Men vi skall nog försöka få ordning på agendan ändå.

Reflektioner under min hemresa till Phnom Penh

Jag lämnar Colombo sent på kvällen. När jag åker igenom staden står det soldater ungefär var hundrade meter, i kamouflageuniform och fullt beväpnade med automatkarbiner. Ungefär var 500 meter har de en checkpoint där tar in misstänkta fordon. Militariseringen är uppenbar trots att det varit fred i ett och ett halvt år. Trafikpoliserna står lika tätt och stoppar väldigt många bilar. Även min taxi blir stoppad och de lyser med ficklampa in i bilen. Ovanför deras huvuden finns jättelika porträtt på den evigt leende presidenten - det ser ut som man försöker bygga upp en personkult. Turisterna har ändå börjat komma tillbaka. Jag hoppas inte de vänjer sig med alla dessa bistra unga män med AK-47 och M16 i varje gatuhörn. Ändå säger många att det är mycket bättre än för bara ett halvår sedan.

Dagen har varit lång. Under morgonen var jag och lyssnade på en diskussion med människorättsaktivister. De diskuterade globaliseringens effekter på mänskliga rättighetsfronten i allt från daglig försörjning till våld mot kvinnor.

Det är lärorikt och jag hittar flera ingångar att fundera på för mitt arbete i Kambodja. I flera länder pågår ett arbete för att göra den nationella budgeten mera transparent. Det låter otroligt, men i väldigt många länder berättar inte regimen hur landets budget ser ut. Det är ju givetvis viktigt när man börjar bygga upp nationella skattesystem.

En annan fråga som också rests i Kambodja är effekterna av EUs tillbakadragande av handelshinder för de fattigaste länderna så de kan exportera jordbruksprodukter. I Kambodja såväl som i Sri Lanka, har detta ökat trycket att omvandla småjordbruk till plantager som skall förse EU med socker och andra cash crops.
Resultatet är småbrukare som drivs bort från sina jordbruk utan kompensation. Ibland sker det med grovt våld när polis och militär börjar skjuta. Samtidigt blir också plantageägarna enormt rika och högnivåkorruptionen ökar. Fattiga länder blir på så sätt kvar i fattigdomsfällan. I Kambodja finns det tycoons som äger upp mot 100 000 hektar mark som ofta står obrukad medan bortdrivna fattiga småbrukare i värsta fall bor under plastskynken i vägkanten.

Migration är en annan globaliseringsfråga med oväntade sidoeffekter. Våld i familjer och sexuella övergrepp är mycket vanligare i splittrade familjer, där en förälder arbetar antingen i storstaden eller utomlands. Inte minst bland plantagearbetarna är detta oerhört mycket vanligare än bland självägande bönder. Det bådar inte gott för kvinnor och barn med tanke på den hänsynslösa utvecklingen mot en plantageekonomi i Kambodja. Men också i familjer med hemvändade soldater sker svåra tragedier när krigets trauman spelas upp på nytt i familjen då kvinnor och barn utsätts för svåra övergrepp.

Landlagarna i Sri Lanka är inte heller genusneutrala. Nästan alltid räknas mannen som ägare eftersom mark inte kan ägas gemensamt. Nu spelar det inte alltid så stor roll om lagen är genusneutrala eftersom kvinnor sällan kan sätta sin signatur på lagfarten eftersom de aldrig tillfrågas. Konsekvenerna för en ensam kvinna vars man migrerat, kanske försvunnit helt, eller kanske hittat en ny kvinna kan bli katastrofala.

I Sri Lanka har man skapat High Security Zones (HZS). Dessa zoner riskerar nu med en tilltagande militarisering, i kombination med pacifiering, av det lankesiska samhället, att bli omvandlade till militärkontrollerade Special Economic Zones (SEZ). I en SEZ kan oftast inte arbetares rättigheter upprätthållas, och vanliga nationella arbetsrättsliga lagar gäller inte. Militarisering av samhället och dess ekonomiska liv är överhuvudtaget en obehaglig tendens i stora deler av Öst- och Sydasien. Kambodja är inget undantag, men också Thailand, och givetvis Burma har militär med egna stora ekonomiska intressen.

Slutligen kom vi in på en kort diskussion som kanske inte hade så mycket med globalisering att göra utan med de metoder vi använder i biståndet. Det alltmer utbredda bruket av mikrokrediter i biståndet verkar tränga ut andra former av organisering. Med andra ord, bysolidariteten försvinner när pengarna kommer in. Problemet med mikrokrediter är att de inte når de allra fattigaste. Man måste ha en viss egen drivkraft och vara någotsånär frisk för att kunna ta ett mikrolån, eller för den delen spara. Med automatik kommer därför de allra fattigaste att bli ännu mera utestängda från byorganisering eftersom mer tonvikt läggs på inkomstgenerering bland de som har lite mer än ingenting.

Det som diskuterades visade på komplexiteten i utvecklingsfrågorna. Konflikt, militarisering, migration och global handel påverkar på olika sätt. Freden kom till Sri Lanka i april 2009. Men militariseringen är uppenbar. Presidenten har skapat en klanbaserad administration med flera nära familjemedlemmar på ledande poster, inte minst inom militären.
I Kambodja har högsta ledningen genom att gifta bort varandras barn med varandra skapat starka band som mest liknar en medeltida europeisk aristokrati. Och så ser det ut i flera länder i regionen, och kanske mest av allt i Burma. Samtidigt går den ekonomisak utvecklingen ändå framåt. Kina är en ekonomisk motor och de flesta kan acceptera situationen så länge regimerna levererar fred och ökande välstånd.

På flyget slår det mig annars att jag är otroligt irriterad på de många manliga kinesiska flygresenärerna. De är hopplösa och okänsliga för andras behov. Kinesiska män är helt hopplösa. De rosslar, rasslar ocgh rapar, tränger sig i köer och de kan inte stänga av mobiltelefonen när flygvärdinonorna säger till. Det bekymrar mig lite att de har ambitonen att leda världen - men de kanske lär sig med tiden?

Solnedgång i Colombo och en glad nyhet

(Observera att jag lagt in två blogginlägg idag, detta är det andra.)
Mitt finger vandrade på världskartan och fastnade på Colombo. Huvudstaden i det som då hette Ceylon, men som kanske just i det ögonblick som fingret stannade bytte namn till Sri Lanka. Jag var kanske tio år. På teve gick varje fredagkväll deckaren Columbo och jag hade svårt att skilja de två åt.

Så idag kom jag hit. Colombo är en ganska stökig stad med 3 miljoner invånare, som saknar omedelbara attraktioner. Men de som varit här ett längre tag säger att det är helt okej. Jag promenerade längs Galle Road som var extra dammig eftersom presidenten vill att gatan skall upprustas. Jag gick också ner till havet vid Bambalapitya järnvägsstation och fick se solen sjunka under horisonten i väster i Indiska oceanen. Det var ganska magiskt att se. Som en krydda passerade överfulla tåg med pendlare som hängde utanför. Det kändes precis så exotiskt som jag trodde den där gången då fingret fastnade vid Colombo. Det var som att vara med i en dokumentärfilm från National Geographic.

På BBC följs en intervju av nyss frisläppta Aung Sun Suu Kuyi, av ett reportage om Sarah Palin´s medverkan i en realityshow. Världen är bra konstig, eller i alla fall konstigare än vad jag en gång trodde då jag såg världskartan.
Men jag är helt fascinerad, och fantastiskt glad, av hur självklart Aung Sun Suu Kuyi fyller sin roll trots tjugo år i husarrest. BBCs seniorkorrespondent John Simpson påpekar hur modest och stark hon verkar. Det framkommer också att hon inte vet hur en mobiltelefon fungerar eller har erfarenhet av Internet, oundvikliga moderna verktyg för politisk påverkan. Men hon sitter där ändå, ganska späd i sin gestalt, men med enorm pondus i sitt uttryck och tal. Hon får Burmas militärer att se ut som illa designade trädgårdstomtar i betong. Läs gärna hennes bok Freedom From Fear.

I morgon natt åker jag hem. Jag skall vara med på en liten workshop på morgonen för att lära om hur civilsamhället i Sri Lanka arbetar med internationella handelsvillkor och på eftermiddagen skall jag köpa lite julklappar. Det känns avlägset med jul när svetten lackar. Men om något är säkert så är det att julen kommer som planerat varje år i december.

Batticoloa – världens kosmopolitiska ände

Det här jobbet kan ta en till märkliga platser. Igår kom jag tillbaka från en weekend-tripp till Batticoloa på Sri Lankas östkust. Batticoloa var en gång en utpost i först det portugisiska koloinialväldet, sedan i det holländska. När engelsmännen sedan upprättade sitt imperium sjönk Batticoloa i glömska. Staden blev en avlägsen avkrok, medan engelsmännen upprättade sin koloniala administritation i Colombo. För kultur, rekreation och svalare luft åkte de till Kandy i det centrala höglandet.

Resultatet är att Batticoloa känns både märkligt kosmopolitiskt och som världens ände på samma gång. Här har tiden stått lite stilla. Portugisiska namn finns överallt i gatubilden på många skyltar. Det finns fortfarande en liten grupp som pratar (antikverad) portugisiska. På Sri Lanka kallas dessa, tillsammans med ättlingarna till holländarna, burghers. Det är en ganska liten grupp om några tiotusentals individer. Denna grupp halverades efter självständigheten från britterna för 60 år sedan då många flydde Sri Lankas nyvaknade nationalism, som inte riktigt accepterade dessa avlägsna ättlingar till de första kolonisatörerna.

Mem Batticoloa har i modern tid drabbats hårt av både natur- och mänskliga katastrofer. Den stora supercyklonen 1971 jämnade staden med marken. Skadegörelsen var enorm och många omkom. Annadag jul 2004 kom den stora tsunamin och sköljde en halv kilometer in i staden med många döda som resultat. Och under de senastre decennierna har Batticloa varit en stad mitt i frontlinjen i en av världens mest hänsynslösa och grymma inbördeskrig mellan regimen och de Tamilska Tigrarna (LTTE). Inte minst de Tamilska Tigrarna har använt extremt våld, det var de som skapade den moderna självmordsbombaren som smäller av sitt bombbälte i civila folkmassor. De har också regelmässigt rekryterat barnsoldater – jag träffade några unga kvinnor som hade varit soldater. Men när den singalesiska regeringen 2008 beslutade sig att en gång för alla göra slut på LTTE visade de sig inte vara mycket sämre. Den tamilska civilbefolkningen i norr led oerhört och vittnesmålen om övergrepp och dödligt våld är otaliga. Än idag är människor försvunna och regeringen tillåter inte ens Röda Korset att besöka de fångar som idag sitter i läger. Krigt slutade i april 2009 med en total seger för regeringens trupper. Alldeles oavsett LTTEs förfärliga val av taktik, så kan man konstatera att grundorsakerna till konflikten mellan tamiler och singhaleser kvar.

Idag är det nästan omöjligt att prata politik i Sri Lanka. Människor är rädda. Presidenten har fängslat segergeneralen från kriget på ganska oklara grunder. Generalen ställde upp som motkandidat i det senaste presidentvalet och i under valupplösningen så fängslades han helt plötsligt.
Presidenten finns överallt på planscher. Han står brett leende, i filmstjärnestil, i vit traditionell klädsel. Han är säkert charmig på många sätt, men problemet är att han placerat sina bröder på olika ministerposter och det är ganska uppenbart att han har dynastiska ambitioner. Det visar att det politiska livet i Sri Lanka är i svår kris – om man känner att man behöver dela makten med sina bröder, visar ju det att man inte har något förtroende ens för sitt eget folk, eller ens att man förväntar sig detta.
Samtidigt är Sri Lanka ett samhälle med en välutbildad och välinformerad elit som inte så lätt kommer att acceptera detta. Universiteten är levande platser för diskussion och åsiktsutbyten. Det finns fog att tro att den politiska instabiliteten kommer att fortsätta – mot den hjälper inga filmstjärneleenden i världen, eller för den delen nepotistiska tendenser.

I går morse när jag gick en morgonpromenad i Batticoloa mötte jag fyra tungt beväpnade soldater på patrull mellan villaträdgårdarna. De log försiktigt mot mig. Efter ett tag, när vi passerat varandra vände jag mig om. Då såg jag att befälet tittade efter mig också, kanske orolig att jag skulle ta en bild. Freden är tydligen bräcklig, trots regimens försök att lägga locket på.

Vad gör jag här?

När jag var yngre kunde jag inte ana att jag skulle vara mera hemma på Bangkoks internationella flygplats än på någon annan flygplats i världen. Men igår satt jag där igen och väntade på mitt flyg till Sri Lanka.

Jag reste ganska lite när jag var ung. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Nästan varje sommar åkte jag däremot till mina släktingar i Finland. Jag visste varenda skrymsle i varenda Finlandsfärja på den tiden, eftersom jag ensam gick runt och utforskade på båten alldeles på egen hand, ibland ända in på nattimmarna.

Suvannaphumi som Bangkoks nya flygplats heter, är inte så mycket att utforska. Den är enorm, eller man kanske skulle säga ”lång”. Man går och går, och det ser ungefär likadant ut överallt. Det är mycket glas och naken kantig betong. Flygplatsen andas industri och effektivitet. Men trots den sterila miljön finns där mycket liv om man tittar lite närmare. En vän som arbetat på Arlanda illustrerade detta med hur han såg resenärerna nästan gå igenom olika livsfaser på väg från incheckning till ombordstigning: stressen i incheckningskön. Är passet med? Biljetterna. Pengar. Barnen gråter. Sedan säkerhetskontrollen och passpolisen, där stressen ökas lite ytterligare när man fumlar med vätskor och laptops, och när man är igenom allt detta slappnar resenärerna av och börjar le och se förväntansfulla ut. Innan ombordstigning kan man se adrenalinet komma tillbaka och barnen blir återigen oroliga och griniga. Just på flygplatsen i Bangkok förstärks detta mönster av blandningen av människor, kläder och beteenden - alla delar utrymme, oro och förväntningar.

Det är ett privilegium att få resa i arbetet. När jag var liten kunde jag bara drömma. Jag hade mina kartböcker och reste med pekfingret till fantastiska platser med fantasieggande namn som Shanghai, Dar es Salaam, Kuala Lumpur, Katmandu, Tokyo, Ulan-Bator, Kunming, Rangoon och Bangkok. Desto längre bort, desto lättare var det att fantisera.
Redan när jag var i tioårsåldern hade jag en tydlig bild av Sydostasien framför mig. Det konstiga är att jag nu inte längre riktigt kommer ihåg hur den bilden var. Men Buddhor i guld och glittrande tempel fanns med i mina fantasier – det minns jag. Det var en sagovärld där jag var som Biggles på nya äventyr bland exotiska folk med konstiga vanor.
Sedan fick jag en bok i julklapp som hette Världens olösta mysterier (utgiven av Det Bästa). Atlantis var presenterat. Pyramiderna i Gizeh och inkastaden Macchu Picchu. Och Angkor som på den tiden inte var tillgängligt på grund av krigen och Röda khermerna gjorde mig eld och lågor. Det kolorerade mittuppslaget med en karta i perspektiv bredde ut sig med tempel och risfält. Jag satt i timmar och studerade den. Det var första gången jag fick upp ögonen för Kambodja. Jag var tio år. Med åren dök Kambodja upp igen i olika sammanhang, och jag hade redan då, som tonåring, en vag idé om att jag ville arbeta med bistånd i Asien när jag blev äldre. I en kurs i U-landskunskap på Tekniska Högskolan (KTH) gjorde jag ett projekt om Kambodja. Intresset hade förskjutits från Biggles och Indiana Jones värld, till den unga studentens engagemang i politik och samhälle. Historien om Röda khemernas misslyckade försök att omdana samhället kändes väldigt lockande att försöka förstå.

2006 fick jag till slut chansen att komma till Kambodja. Jag hade redan prövat på ett långtidskontrakt på Filippinerna, som dock ledde till att jag hoppade av min ingenjörskarriär. Men jag hade ändå upptäckt att jag tyckte om att arbeta utomlands, och att jag fungerade ganska bra med människor från andra kulturer.

Det blev faktiskt kärlek till livet här, och även till arbetet med en .gång. Ändå tog det två år innan jag kände mig trygg. Då fick jag ett nytt jobb och nytt kontrakt. Sedan tog det två år till, och jag visste plötsligt att jag hade landat rätt i arbetslivet efter att ha irrat rejält mycket utan någonsin känt mig nöjd med något av mina yrkesval genom åren.

Det kommer att bli fem år i Kambodja. Nästa år kommer jag att flytta till Chiang Mai för en ny tjänst och ytterligare två år. Jag har svårt att se mig arbeta hemma i Sverige. Man blir lätt fånge i det här livet. Arbetet är på många sätt hårdare än hemma och arbetsuppgifterna är långt mer komplexa än någon kan ana. Men det är konkret och påtagligt. Varje dag känner jag glädjen att få se människor bygga hopp och framtid från ingenting och jag vet att jag är en del av det.

I skrivande stund befinner jag mig på Hotel Suisse i Kandy, Sri Lanka. Att bo på Hotel Suisse är som en tidsresa. Inget verkar ha hänt sedan 1943 då Lord Mountbatten ledde de allierades försvar av Asien härifrån. Mörkt trä, vitmålade väggar, livréklädda portierer och servitörer som tyst passar upp. Det är ganska nedgånget och det förhöjer den charmiga känslan. Buffén, inspirerad av det kinesiska köket(!), är riklig och ganska bra. Jag är ensam ikväll. Jag dricker ett glas rött vin till maten och skriver vykort hem. Långsamt. Ute i baren sjunger en ung singalesisk man, pop- och jazzstandards till enkla syntackompanjemang. Det låter bättre än väntat, men jag kan inte låta bli att le när Love Me Tender, I Am Sailing och Wonderful World kommer på raken i muzakarrangemang. Turister och smekmånadspar kommer och går och det sorlas i baren bredvid matsalen. Jag lyssnar noga efter stundens själ; klirret från glas och bestick, sorlet, musiken, luftdraget från servitörerna som passerar, cikadorna utomhus som hörs genom de höga öppna glasdörrarna, stadshotellsbelysningen, alla språken. Det är en stilla kakafoni. Jag minns inte när jag senast kunde lyssna så stilla och noga? Jag kan i varje fall aldrig minnas att det någonsin hänt i Sverige.

Dags att ompröva uppdraget

I veckan föll JO:s dom över Forum för Levande Historias (FFLH) utställning från 2009 ”På middag med Pol Pot”. I utställningen används fyra svenskars resa i Kambodja 1978 som en illustration av ”ideologisk blindhet”. En av de fyra, Hedwig Ekerwald, anmälde FFLH till JO eftersom hon inte gett sitt medgivande till att medverka i utställningen. Hon ansåg också att hon orättvist hängdes ut för något hon gjorde för mer än 30 år sedan. Även Gunnar Bergström som ganska snabbt efter resan gjorde upp med sin övertygelse var upprörd. Han är den enda av de fyra som återvänt till Kambodja och berättat för kambodjanerna om sin resa. 2008 gjorde han en uppmärksammad rundtur och var intervjuad här i Kambodja av lokala media. Det var uppenbart att det var en stark känslomässig upplevelse både för Gunnar Bergström och för de som lyssnade på honom.
Förhoppningsvis kommer domen att tvinga FFLH att se över sitt uppdrag, och kanske behöver också regering och Riksdag modifiera direktiven till myndigheten.

Jag är väldigt tveksam till att man ger en myndighet uppdrag att informera om specifika ideologiers brott. Ser man till ansvarsfrågan innebär det att vissa brott mot mänskligheten inte kommer att kunna studeras av myndigheten. De flesta gamla (och kommande) folkmord har ju faktiskt inte begåtts inom ramen för de specifika ideologiska inriktningar som angetts – nazism och kommunism. Det blir också skevt när dessa eurocentriska ideologier tolkas på samma sätt ute i världen som i Europa. Röda Khmererna var inte bara kommunister utan också rasistiska extremister och ultranationalister. De verkade i ett socialt och kulturellt skilt samhällsssystem jämfört med Europa, men Kambodja hade också en kolonial erfarenhet.

Ett annat problem är att det faktiskt lyfter bort ansvaret från de individer som begår brotten, samtidigt som vi uppvärderar de som av naivitet och ideologiska skäl ger moraliskt stöd till folkmördarna. Det är i allra högsta grad eurocentriskt att göra de högst verkliga offren för folkmord till fond för en trivial peka-finger-övning i ett av världens mest välmående länder och demokratiska länder.
Jan Myrdal, som ju fortfarande inte riktigt förstår poängen med kritiken mot honom (kritiken är ju inte ideologisk utan en vädjan till medkänsla), var ju inte själv en folkmördare och ges en alltför stor betydelse. Istället borde FFLH titta på de mekanismer som ledde till folkmordet i det givna sammanhanget. Det hade alltså varit mera relevant att studera europeisk medelklass stöd till nazister under 1930-talet om man vill förstå varför dessa samhällets stöttepelare stöttade nazismen. Eller kanske Stalinkultens roll för stödet till Stalins excesser under samma tid.
Eller som i Kambodjas fall, försöka förstå hur västliga ideologiska idéer transformeras i nya kulturella kontexter och hur det amerikanska krigets våld och kalla krigets manipulationer förstörde den sociala väven i samhället.

Folkmord kan bara förstås om man kastar bort sina ideologiska glasögon och ser människorna bakom. Då finner vi att väldigt många vanliga människor kan mörda utan att riktigt veta varför. Ännu fler är kapabla att vända ryggen till och fortsätta med sin liv som ingenting händer.
Det finns ett annat intressant exempel på detta i Indonesien 1965. Troligen blev över en halv miljon människor mördade under en kort period 1965. Detta är ett av de minst kända folkmorden i världens moderna historia och man vet faktiskt inte hur många som dog. Det finns vissa som påstår att det var upp till ofattbara 2 miljoner offer. Ingen har ställts inför rätta för dessa illdåd.
Regimen vid denna tid var ledd av Nationalistpartiet (PNI). De stod i praktiken bakom massakrerna med västligt stöd. Offren var de som antogs vara ”kommunistsympatisörer” (PKI-medlemmar). I realiteten kom offren i själva verket från alla grupper.
Men mönstret var detsamma som i andra folkmord. Vanliga människor engagerades för att dela ut dödsdomar till de som ansågs som fiender.
När australiske utbildningsforskaren Kenneth Orr studerade det indonesiska skolsystemet snubblade han över historier från denna tid. En skollärare som plötsligt satt i en kommitté som skulle besluta vilka kollegor som skulle dödas. Motivet att sitta med var att förhindra en fullständigt okontrollerad mobbslakt. Där fanns historien om en entreprenör som gjorde stora pengar på att sälja falska medemskort i rätt parti. Orr noterade också att skolsystemet led av en enorm lärarbrist åren efter massmorden. Och det är antagligen först nu som Indonesien som alltmer stabil demokrati börjat ta sig ur skuggan av denna svåra tid.

FFLH har alltså ett inbyggt systemfel. Ideologin är endast en komponent av många för förståelse. Dess betydelse är överskattad för att förstå förloppet. Man måste göra skillnad mellan folkmord och politisk förtryck.

Med tanke på FFLH:s uppdrag, är fallet Indonesien intressant eftersom det i tystnad stöttades av de liberala västliga demokratierna. Och Rwandas folkmord hade sitt ursprung i den koloniala rasistiska ordningen. Skall vi någonsin lära oss var detta vansinne kommer ifrån måste vi titta både på den specifika sitiationen, men också på det som faktiskt är gemensamt i alla folkmord: möjligheten att få vanliga människor begå grymma handlingar mot sin närmaste omgivning. Och oviljan att säga stopp.

Ett annat problem med FFLH är dess utgångpunkt i Förintelsen. Vi måste fundera på om Förintelsen är rätt glasögon för att studera andra brott mot mänskligheten? Ett bekymmer med Förintelsen som utgångspunkt är att dess särställning delvis är grundad i en avsky över att européer mördar andra européer. Den raljanta reklamfilm som gjordes inför FFLH:s utställning om Kambodja, där autentiskt (inte ens det lyckades man med fullt ut som Peter Fröberg Idling förtjänstfullt anmärkte på i DN) filmmaterial klipptes ihop med en skämtsam hallåman, skulle troligen aldrig kunnat göras om Förintelsen.

Slutligen, Jag gillar idén med FFLH. Jag tycker det är bra att upplysa kring brott mot mänskligheten. Dödskallarna, massgravarna och dokumenten är otvetydiga bevis för att ett brott har skett. Så vad jag väntar på nu är om FFLH skall granska västvärldens koloniala rasistiska historia av folkmord. Men det kanske är för magstarkt för vår upplysta världsdel?