Från det lilla till det stora

Idag är det nationell sorgedag. Egentligen borde jag gå ner till Independence Monument med alla andra, men min kropp är inte med mig. En kraftig förkylning och en släng av Jayavarmans hämnd gör mig matt och dåsig. Men jag jobbar ändå - hemifrån.
Några dokument och kontrakt har i alla fall blivit skapade. Det är väl ungefär det mitt jobb går ut på. Så känner jag ibland i mina mest modfällda stunder. Bistånd går hand i hand med byråkrati - hade vi haft svenska förvaltningsvanor att hålla oss till hade det varit mycket lättare. Men mutskandalen i Göteborg visar ju hur det kan gå då.

Den officiella dödssiffran från trängseln på bron är nu 347. I morse var den uppe i 456. Antalet spelar ingen roll. Det är lika hemskt vilket som. I Phnom Penh Post läste jag om en kvinna som förlorade två av sin halvvuxna döttrar. Hur sätter man det i perspektiv till antalet dödade?

Det är uppenbart att polisen inte tänkt rätt, och att man saknat förberedelser för den här typen av händelser. Det har informationsministern Khieu Kannarith medgett. Detta är ju hursomhelst uppenbart för vem som helst (andra uppenbara saker är de mindre angelägna att erkänna).

En insatt person sade till mig igår att man kan ha släppt in fler människor än avsett på Diamond Island för att kunna tjäna en extra hacka vid sidan om. Hursomhelst är risken nu att man kommer att leta syndabockar istället för att ta lärdom. Krav har ställts på att borgmästaren och polischefen i Phnom Penh måste gå. Samtidigt pågår en diskussion om huruvida det företag som driver anläggningen på Diamond Island, och som arrangerade konserten har något ansvar. Pajkastningen har börjat i lite blygsam skala.
Diamond Island har några år varit ett populärt ställe att arrangera bröllopsfester på. Men vidskepliga khmerer lär inte vilja inleda sitt äktenskapliga liv på en plats som nu kommer att domineras av olycka och osaliga andar.

Den här dagen är viktig också av ett helt annat skäl. Idag är det International Day for Elimination of Violence Against Women. Runt om i världen manifesteras denna dag med demonstrationer och aktiviteter. Men jag ser inget av detta i Sverige? Men, jag höll på att glömma... vi har ju ingen korruption. Kanske finns inte heller våld mot kvinnor?

Till skillnad från den dramatiska brokatstrofen är detta en tyst katastrof som pågår år efter år. I Kambodja likväl som i Sverige. Fast i Sverige vet vi ju att det är "sjuka" män som ägnar sig åt sånt. Här är det en del av "kulturen"...

Det är ibland svårt att sluta raljera. Jag är ju ändå hemma, lite bitter och grinig med täppt näsa och en mage som gör uppror. Men vem skulle inte vara bitter och grinig när 60 000 000 unga flickor och kvinnor "försvinner" varje år på grund av dålig omvårdnad och trafficking. Jag har skrivit en del om folkmord på den här bloggen, och frågan är om inte detta borde klassas som folkmord?

Så låt oss komma ihåg det här blogginlägget för dess slutkläm mer än inledning. Vad är en förkylning i ett par dagar, jämfört med 60 000 000 försvunna kvinnor och flickor varje år?