Batticoloa – världens kosmopolitiska ände

Det här jobbet kan ta en till märkliga platser. Igår kom jag tillbaka från en weekend-tripp till Batticoloa på Sri Lankas östkust. Batticoloa var en gång en utpost i först det portugisiska koloinialväldet, sedan i det holländska. När engelsmännen sedan upprättade sitt imperium sjönk Batticoloa i glömska. Staden blev en avlägsen avkrok, medan engelsmännen upprättade sin koloniala administritation i Colombo. För kultur, rekreation och svalare luft åkte de till Kandy i det centrala höglandet.

Resultatet är att Batticoloa känns både märkligt kosmopolitiskt och som världens ände på samma gång. Här har tiden stått lite stilla. Portugisiska namn finns överallt i gatubilden på många skyltar. Det finns fortfarande en liten grupp som pratar (antikverad) portugisiska. På Sri Lanka kallas dessa, tillsammans med ättlingarna till holländarna, burghers. Det är en ganska liten grupp om några tiotusentals individer. Denna grupp halverades efter självständigheten från britterna för 60 år sedan då många flydde Sri Lankas nyvaknade nationalism, som inte riktigt accepterade dessa avlägsna ättlingar till de första kolonisatörerna.

Mem Batticoloa har i modern tid drabbats hårt av både natur- och mänskliga katastrofer. Den stora supercyklonen 1971 jämnade staden med marken. Skadegörelsen var enorm och många omkom. Annadag jul 2004 kom den stora tsunamin och sköljde en halv kilometer in i staden med många döda som resultat. Och under de senastre decennierna har Batticloa varit en stad mitt i frontlinjen i en av världens mest hänsynslösa och grymma inbördeskrig mellan regimen och de Tamilska Tigrarna (LTTE). Inte minst de Tamilska Tigrarna har använt extremt våld, det var de som skapade den moderna självmordsbombaren som smäller av sitt bombbälte i civila folkmassor. De har också regelmässigt rekryterat barnsoldater – jag träffade några unga kvinnor som hade varit soldater. Men när den singalesiska regeringen 2008 beslutade sig att en gång för alla göra slut på LTTE visade de sig inte vara mycket sämre. Den tamilska civilbefolkningen i norr led oerhört och vittnesmålen om övergrepp och dödligt våld är otaliga. Än idag är människor försvunna och regeringen tillåter inte ens Röda Korset att besöka de fångar som idag sitter i läger. Krigt slutade i april 2009 med en total seger för regeringens trupper. Alldeles oavsett LTTEs förfärliga val av taktik, så kan man konstatera att grundorsakerna till konflikten mellan tamiler och singhaleser kvar.

Idag är det nästan omöjligt att prata politik i Sri Lanka. Människor är rädda. Presidenten har fängslat segergeneralen från kriget på ganska oklara grunder. Generalen ställde upp som motkandidat i det senaste presidentvalet och i under valupplösningen så fängslades han helt plötsligt.
Presidenten finns överallt på planscher. Han står brett leende, i filmstjärnestil, i vit traditionell klädsel. Han är säkert charmig på många sätt, men problemet är att han placerat sina bröder på olika ministerposter och det är ganska uppenbart att han har dynastiska ambitioner. Det visar att det politiska livet i Sri Lanka är i svår kris – om man känner att man behöver dela makten med sina bröder, visar ju det att man inte har något förtroende ens för sitt eget folk, eller ens att man förväntar sig detta.
Samtidigt är Sri Lanka ett samhälle med en välutbildad och välinformerad elit som inte så lätt kommer att acceptera detta. Universiteten är levande platser för diskussion och åsiktsutbyten. Det finns fog att tro att den politiska instabiliteten kommer att fortsätta – mot den hjälper inga filmstjärneleenden i världen, eller för den delen nepotistiska tendenser.

I går morse när jag gick en morgonpromenad i Batticoloa mötte jag fyra tungt beväpnade soldater på patrull mellan villaträdgårdarna. De log försiktigt mot mig. Efter ett tag, när vi passerat varandra vände jag mig om. Då såg jag att befälet tittade efter mig också, kanske orolig att jag skulle ta en bild. Freden är tydligen bräcklig, trots regimens försök att lägga locket på.