Sorgedagar i Phnom Penh

Ännu en flygplats. Sitter i inrikesterminalen på Chiang Mais flygplats. Om två timmar går mitt flyg till Bangkok. I morgon bitti flyger jag vidare till ett Phnom Penh i sorg.

Mina kambodjanska vänner på Facebook kommenterar katastrofen. Under Vattenfestivalens sista timmar klämdes minst 350 människor ihjäl på bron ut till Diamond Island. Varenda nyhetsmedia i världen toppar sina löpsedlar och kommunikéer med denna händelse.

Jag var uppe sent igår kväll och strax efter midnatt kom första nyhetsflashen på BBC News. Då pratade man om 19 döda. Jag skakade på huvudet och lade mig ganska illa till mods. När jag slog på teven hade antalet vuxit till 339 och jag hoppade över frukosten. Jag insåg att även vänner, deras släktingar och vänners vänner kunde ha drabbats.

Min egen personal visste jag var ute i provinsen så jag väntade till efter lunch med att ringa dem över Skype och fråga om de hade familjemedlemmar som hade drabbats. Allt var väl med deras familjer. Sedan skickade jag en mejl till personalchefen hemma i Sverige att allt var okej. Och sedan skickade jag ett mejl till alla kollegor i regionen att allt var okej med deras kambodjanska kollegor.

Dödstalet kommer troligen att stiga. Över 700 är skadade och Kambodjas allmänna hälsovård hör till en av världens sämsta. De flesta som är skadade är fattiga landsbygdsbor som inte har råd med vård. Den kambodjanska staten saknar kapacitet att organisera ordnad hjälp. Sjukvården klarar helt enkelt inte av att ta emot 100-tals allvarligt skadade på en gång - ännu mindre klarar man av att hantera allvarliga skador.

I morgon åker jag direkt från flyget till ett lunchmöte med två kollegor från två andra internationella organisationer. Samtalsämnet är givet. Men vi skall nog försöka få ordning på agendan ändå.