Vilken lista har jag hamnat på?

Häromdagen fick jag en formell inbjudan till en morgonkonversation på Raffles Le Royal på morgonen den 4 september. Med premiärministern! Jag har blivit inbjuden som en av 40 lokala "ledare" att diskutera samarbetet mellan Kambodia och Australien(!) i något som kallas 2010 Asialink Conversations. Premiärministern skall hålla inledningstalet.
Jag vet ju inte riktigt om det där är min typ av forum, men så tänkte jag det kunde jag vara kul att få sätta på sig mörka kostymen, fina slipsen och mina handgjorda skor och lyssna på vad PM Hun Sen har att säga. Normalt så brukar han hålla långa tal med massor av utvikningar så det blir nog inte så mycket konversation ändå i slutändan. Men jag undrar på vilken lista jag hamnat egentligen? Det känns som någon slags lokal Bilderberggrupp. Men det lockar att få veta mer om Australiens roll i regionen. De är väldigt synliga i hela Sydoastasien både med affärsintressen och bistånd, och har enorma påverkansmöjligheter.

Jag kommer att behöva ett gott sittfläsk nästa vecka. EU-kommissionen skall hålla ett två-dagars möte med ledande experter inom Mänskliga Rättigheter och jag har anmält mig. Och på fredag har jag ett par timmars presentation på UNDP. Jag blev intervjuad av en utvärderare från Italien för några veckor sedan. UNDP tycker tydligen de behöver lägga om sin strategi och de har nog en poäng i detta.

Vissa veckor är sådana här. Man lyssnar och lyssnar och kanske pratar lite och så minglar man i kaffepausen och när det blir lite ointressant smiter man ut och skickar mejl. Men blir det för mycket är det viktigt att åka ut i fält. Det är när jag träffar människor där ute i verkligheten som jag känner att jag gör nytta.

Nu är det helg. I morgon kväll blir det middag hos bekanta, men annars tar jag det nog piano. På söndagar spelar jag också innebandy med svenska vänner. Det är skönt med helg hursomhelst.

Hallandsåsen halvfärdig - nu är bara resten kvar. Kosta vad det kosta vill.

Läser i svenska nyheter att Hallandsåsens ena tunnelrör är färdigborrat. Jag tycker envisheten är beundransvärd. Det är ett tufft arbete att borra tunnel, och Hallandsåsen är en av de mest utmanande. En gång i tiden, då jag var ingenjör, gjorde jag en del mätningsppdrag i olika tunnlar och jag lärde mig att tunnelborrare var ett speciellt släkte. Det var blött och kallt och inte ofarligt, men jag gillade tunneluppdragen - man blev en invigd i en hemlig underjordisk värld. Inte vet jag om tunneln är lönsam, men jag kan ofta känna att vissa projekt måste göras, kosta vad det kosta vill. Att ge upp vore som att ge upp sin själ.

Svenska tidningar fylls nu med valfläsk. Jag vet inte om det spelar någon större roll, för jag tror vi har större problem än låga studiebidrag och potentiella burkabärare i skolan. Svensk politik känns andefattig och visionslös. I retoriken är de billiga utspelen vanligare än förändringsförslag som pekar mot en bättre framtid. Alltför många politiker flörtar med de främlingsfientliga och det verkar som xenofobin blir alltmer normaliserad. Så här några veckor innan valet är det givetvis löftestider, men under ytan har också en annan obehaglig strömning blivit väldigt tydligt.

Idag jagar man de som avviker från den föreställda normen. Skolelever skall tuktas, invandrare anpassas, bidragstagare jagas, sjuka tvingas i arbete, flyktingbarn sparkas ut. Jag undrar ofta: var det verkligen så man byggde välfärden? Genom misstro och misstänkliggöranden - genom att betrakta alla som potentiella polisärenden?

För (sd) och systerpartier i Europa är den slutgiltiga lösningen på alla problem förknippad med invandrarna. Hela Västvärlden verkar ha blivit inkrökt och intolerant. Det är så skilt från den värld jag lever i; mitt i misären finns massor av framtidstro och hopp. Ingen skyller här på muslimerna eller på kvinnor som kämpar för lika rättigheter.
Det finns många som tror att ett stopp på invandringen är lösningen på många problem, inte minst de ekonomiska. Själv tror jag det är en ekonomisk katastrof. Det finns faktiskt ett land som kan tjäna som avskräckande exempel och det är Japan.

Japan har gått ekonomisk kräftgång i snart två decennier. Samtidigt har man en åldrande befolkning och allt färre arbetar som drar in pengar till statskassan. Landet tar i princip inte emot några invandrare alls. Man håller så hårt på sin kultur att det är ett uppenbart hinder för social och ekonomisk utveckling.

Ett intressant exempel är Japans försök att få in mera sjuksköterskor i vården eftersom antalet gamla är så stort, och det finns inte tillräckligt med japanska sjuksköterskor. 2007 började man bjuda in filippinska och indonesiska sjuksköterskor att jobba i sjukvården. De fick tre år på sig att lära sig japanska, både vårdvokabulär och språket i allmänhet. För att få stanna längre än så var de tvungna att göra ett språktest.
När nu första omgången med 254 sköterskor gjort testet visade det sig att endadst tre(!) klarade det. 251 sjuksköterskor får skickas hem igen. Till på köpet har de behandlats nedlåtande av japansk sjukvårdspersonal som betraktat dem som andra rangens människor. Samtidigt, i olika undersökningar har det visat sig att 90 procent av vårdtagarna är nöjda med sina sköterskor. (Och det är ju precis som här: 90 procent av svenskarna tycker att de flesta invandrare de känner är helt okej.)
Det har också visat sig att språktestet visat sig vara så svårt att många japaner också skulle misslyckas med det. Hela försöket med de utländska sjuksköterskorna har nu dragit ett löjets skimmer över sig.

Jag tror aldrig Sverige skulle klarat sig så bra genom 70- och 90-talets krisår utan vår kraftiga invandring. Sverige har i absoluta tal aldrig varit så rikt som idag - det ser man i vilket snabbköp eller hem-elektronikbutik som helst. Dagens (och gårdagens) mest framgångsrika länder är också utpräglat multikulturella. Vi glömmer också lätt att Japans tekniska och ekonomiska framgångar började när man öppnade sig för omvärlden vid Meiji-restorationen i mitten på 1800-talet. Det finns alltså inget som talar för att man skall isolera sig, eller införa några restriktioner på kulturell eller religiös grund.

Jag är lite orolig för Sverige. Vi är i mycket en konsensuskultur till skillnad från andra europeiska länder. Det finns etnologer som kallat Sverige för Europas Japan.
Men jag tycker nog vi skall titta på det moderna Japan med ett kritiskt öga. Japan visar tydligt hur ett framgångsrikt land och samhällssystem kan stagnera när det klamrar sig fast vid sin kultur och xenofobi.

Sedan förstår jag inte heller varför vi skall ge upp vårt välkomnande välfärdssamhälle - det är ju åtminstone ett tunnelrör till kvar att borra. Det får lov att kosta för vi vill väl att människor i vår omgivning skall ha ett bra liv - eller har jag fel i det?

Översvämming i staden

Idag regnade det. Det tog mig över en timme att ta mig hem med tuc-tuc. Allt var blött och på gatorna stod vattnet upp till halvmeterdjup på sina ställen - även på de stora boulevarderna. Det känns som det blivit värre de senaste åren. Häromveckan fick jag ju lämna bilen på stan en natt efter ett restaurangbesök. Den är fortfarande blöt inuti och luktar avloppsvatten.

För några år sedan bestod Phnom Penh av öppna vattendrag och stora våtmarker. När regnen kom slukade dessa överskottsvattnet. Ända tills för några år sedan var också de flesta gator obelagda. Gatorna var i princip leriga breda kostigar. När nu ytorna hårdgjorts så har inte vattnet någonstans att ta vägen. De få avloppsbrunnarna som finns täpps också snabbt igen av skräp som ligger på gatorna.

Men frågan är om det inte är förlusten av sjöarna och våtmarkerna som är den stora boven. Den senaste sjön att fyllas igen är Boeng Kak. Den som besökt Phnom Penh som ryggsäcksturist har säkert någon gång tittat ut över sjön och solnedgången med något att dricka i handen.
Ett anonymt företag, Shukau Inc., med dolda ägare har fått uppdraget att fylla igen sjön för att bygga en ny stadsdel. Många menar att det också finns kopplingar till den politiska toppen i landet.

Man fyller inte bara igen sjön utan man kör också bort de som bor där idag. Detta händer hela tiden i Phnom Penh, och det är en ytterst trist utveckling. Boeng Kak var en oas i staden och den okänsliga utvecklingen av Phnom Penh har i Boeng Kak tagit rent groteska former. Området hade en enorm potential som rekreationsområde och turistattraktion. Man kommer att ångra det här om ett decennium då staden kommer att börja bli lika opersonlig som vilken asiatisk tvåmiljonerstad som helst. Man verkarp å något sät sakna strolthet över sin stad och dess historia.

Så var det då det här med vattnet. När Boeng Kak har fyllts igen har Shukaku absolut ingen koll på vattenflödena. Detta innebär att stadsdelar flera kilometer från sjön plötsligt ör översvämmade dagar i sträck. De som bor nära har det ännu värre. Det stillastående vattnet som aldrig rinner bort luktar och man får utslag på kroppen. Det är ju regnvaten utan bräddavloppen som övesvämmas - människor bor i en sjö av avloppsvatten i och under husen.
Oberoende utländska konsulter varnade för detta tidigt, men ingen ville lyssna eftersom Shukaku hade beskydd från högsta ort. Det viftades bort; australiensare kan ju inte veta hur kambodjanskt vatten rinner. En undermålig miljökonsekvensbeskrivning gjordes för att kunna genonmföra projektet så fort som möjligt.
Fast personligen tror jag man får lägga projektet på is några år. Den globala finansiella krisen har knäckt fastighetsmarknaden. Alla som har byggt lägenhetskomplex står med outhyrda lägenheter och halvfärdiga lägenheter finns överallt runt staden och skräpar ner stadsbilden. När jag ser detta känner jag mig rätt så glad för att vi har vår bygglagstiftning i Sverige.

Så nu sitter man ofta fast i trafiken i regnet och det är rätt trist. Jag skyller på Shukaku. När jag kommer hem sätter jag mig på balkongen och tittar på den koreanska frun i huset tvärs över gatan, som gjort om sin balkong till en driving range(!). Jag lyssnar till det ihåliga ljudet av en golfboll som träffas av en Driver. Om och om igen.

Nytt hem i Phnom Penh

I torsdags flyttade jag till en ny lägenhet. Den ligger nära Ryska marknaden. Min fru och mina barn åkte hem till Sverige för en vecka sedan så det är lite tomt. Själv blir jag kvar ett år till, därefter får Kambodja klara sig utan mig. Som tur är lägenheten väldigt fin och jag har utsikt över takåsarna. Från sovrummet ser jag flygplanen starta och landa på Pochentong.
Jag inser att det plötsligt blir mycket tid över framöver, och det skall bli lite skönt. Jag skall börja träna lite mera regelbundet, skriva lite mera, fotografera och sitta mera på kaféer och läsa böcker.
Jag tog med vår hemhjälp från gamla huset. Hon är "old school" kan bara franska och khmer. Min franska är något bättre än min khmer så jag kan nog prata rätt bra franska om något år. Det skall bli kul.
Det har varit intensiva veckor och jag känner mig rätt så trött. Nu skall jag ta en dusch och sedan en stadig frukost på Garden Center Cafés nya filial with Ryska marknaden. Kanske den bästa frukosten i stan.

Män med smutsiga själar

I SvD har en svensk man, dömd för pedofili i Kambodja låtit sig intervjuas. Han har skrutit om att han lyckats muta domarna via en polischef med 11000 amerikanska dollar för att säkerställa sitt frisläppande nu på fredag då hans överklagande tas upp i rätten. Lokala organisationer tror han kan bli frisläppt, inte bara på grund av mutan, men också för att offren tagit tillbaka sina anklagelser eftersom de är ekonomiskt beroende av mannen.

Sexturismen är utbredd i Kambodja och förutom den exploatering som sker av kvinnor och barn, smutsar det ner landets rykte. Det är väldigt många rätt sluskiga ensamma män som kommer hit. På senare år har man försökt skärpa kampen speciellt mot pedofilerna med viss framgång. En NGO, Action Pour Les Enfants (APLE), jagar pedofiler i samarbete med polisen. Det är rätt så typiskt för Kambodja: det är inte staten som skyddar människor utan NGOs. (Det finns anledning att komma tillbaka till denna märklighet i en senare bloggpost som till stor del har sitt ursprung i hur biståndet till Kambodja har organiserats mer än något annat.)

Samtidigt som APLE har visat sig vara väldigt effektiva, så har de också blivit utsatta för kritik. För några månader sedan uttryckte en advokat som försvarat flera pedofiler i rätten att APLE provocerar fram barnsexbrott genom att använda lockbeten. Han påstod att samma barn har dykt upp i flera rättsfall med olika pedofiler som fångats in av APLE. APLEs direktör nekade självfallet, och svarade med att stämma advokaten för förtal och i skrivande stund väntar man på domstolsförhandlingarna. Jag kan nog tycka det är synd att APLE valde den rättsliga vägen. Att anmäla för förtal istället för att grundligt förklara hur man jobbar hade varit mer konstruktivt och skrämt pedofiler mer än något annat. Tyvärr är man ofta väldigt snabb med att anmäla för förtal i Kambodja.

För ett par år sedan hamnade vi själva i en pedofilutredning. Vi hade precis flyttat in i ett nytt hus i Tuol Kork i Phnom Penh när säkerhetschefen på USAs ambassad ringde upp mig och ville besöka huset eftersom det begåtts ett allvarligt brott i huset. Ett brott som snart skulle upp i domstol i Kalifornien. Tre dagar senare kom den amerikanska delegationen: Kaliforniens statsåklagare, en polisofficer, säkerhetschefen, en kambodjansk civilklädd polis och en brottplatsfotograf.
Vi gick igenom huset rum för rum och de diskuterade vad de hört i vittnesmålen. I vår sovrumsgarderob hade man förvarat rep och redskap för sexuell tortyr. I ett annat sovrum hade den amerikanske mannen som bott i huset före oss låtit sina vänner utnyttja "hans barn". En bild av ett riktigt skräckhus målades upp, sakligt och detaljerat. Efter en timme var de klara och de tackade och sade att detta var väldigt viktigt för domstolsförhandlingarna. De undrade också om jag tyckte det var jobbigt och.., ja vad skall man svara?

Så gör amerikanarna. De lyfter ut pedofilen ur landet och dömer honom hemma. De gör en grundlig undersökning på plats och tar också över brottsoffer och vittnen till USA. Jag skulle vilja att Sverige gjorde samma sak med just pedofiler. Har de väl en gång sparkats ut ur landet är det svårt att komma tillbaka. Fängsla dem hemma direkt, och ta passet ifrån dem. Det kan inte vara meningen att Kambodja skall ta hand om "våra" pedofiler.

På senare tid har jag också noterat att man äntligen börjat fånga även asiatiska pedofiler: japaner, koreaner, taiwaneser och även khmerer. Det finns troligen fler pedofiler från dessa länder. Efterom det saknas en kritisk opinion som granskar sexturismen som företeelse och i ett jämställdhetsperspektiv blir dessa inte lika påpassade. Men vi vet ju alla att män med smutsiga själar finns överallt.

(Alla) mänskliga rättigheter hjälper fattigas kamp

På vägen till Otres Beach i Sihanoukville finns en liten länga av slumkåkar i trä, blå plastpresenningar och kartong. De som bor där är offer för en jordstöld av en rik och maktfullkomlig affärsman med politiska kontakter.
Rent juridiskt är det förstås ingen jordstöld. Affärsmannen har lagfart för den markbit där dessa fattiga en gång bodde. Problemet är att lagfarten står i strid med Jordlagen från 2001 som garanterar dessa människor rätt till marken de bodde på och brukade. Men Kambodjas trasiga och korrupta rättssystem skyddar bara de rika och mäktiga.
När de fattiga som redan bodde där gjorde motstånd anlitades polis och militär som med våld och vapen körde bort dem. Deras hem blev bulldozrade och deras få tillhörigheter förstördes. Det är obegripligt för mig att man kan vara så okänslig som många ”investerare” verkar vara i Kambodja.
Det är nu mer än två år sedan de tvingades lämna sitt land och de lever där i yttersta fattidom, vid vägkanten på väg till vår favoritstrand. Ingen verkar bry sig. Allra minst de lokala myndigheterna.

På Newsmill argumenterar debattören Fredrik Segerfelt för att vatten inte är någon mänsklig rättighet. Han hänvisar till att FNs deklaration för mänskliga rättigheter var en kompromiss mellan ”Josef Stalin” och den demokratiska världen. Denna deklaration är nämligen uppdelad i två delar utifrån den första världens och den andra världens politiska värderingar. Den första världen (Väst) betonade liberala rättigheter och demokrati. Den andra världen (Sovjetunionen med allierade samt också den alliansfria rörelsen) betonade materiella rättigheter som vatten, mat, hälsa, utbildning och rätt till en utkomst.
FNs deklaration är ett av världens viktigaste politiska dokument. Det har använts otaliga gånger gentemot länder och ledare för att säkra mänskliga rättigheter, och i Kambodja är kunskapen idag om att man har specifika rättigheter väl spridd. Många gånger hjälper inte denna kunskap mot makthavarna, men när folk väljer att göra motstånd mot jordstölder och övergrepp gör de detta för att de har kunskap om sina mänskliga rättigheter. De vet att det får säga vad de tycker, de vet att de har rätt till sin mark och en utkomst. Utan kunskap om sina rättigheter hade makthavarna kunnat göra precis vad de vill.

Jag upphör aldrig att förvånas av hur idag främst liberala skribenter verkar sitta på sin kammare och försöker göra om verkligheten efter sin karta. Stalin var förfärlig, men fattiga människor utan vatten, mat och hälsa kan inte kräva sina demokratiska rättigheter. De mänskliga rättigheter som FN listat som universella stödjer varandra och kan inte existera utan varandra. Segerfelt hävdar att som det ser ut nu, så ses dessa rättigheter som ett smörgåsbord som kan användas politiskt, och pekar på att den senaste FN- resolutionen initierats av den radikale presidenten Evo Morales i Bolivia. Det är då jag undrar om Segerfelt suttit för länge i den stillastående luften i sin tankesmedja?
FNs deklaration för mänskliga rättigheter föddes i skärningen mellan olika politiska system, de lever och används idag i olika politiska system och de kommer att utnyttjas politiskt därför att de finns och är relevanta för olika politiska vägval. Mänskliga rättigheter är helt enkelt politik, alldeles oavsett hur mycket vi hävdar deras universalitet.

Men det hindrar ändå inte att fattiga människor kan lära sig om sina rättigheter och användade dessa i sin kamp för sina rättigheter. Detta är självklart ytterst också en politisk kamp för rätten att ha en åsikt och rätten att ha kontroll över sitt eget liv. Morales råkar vara en företrädare för att göra vatten till en mänsklig rättighet – nu hoppas vi han gör det för att han vet att det är en grundförutsättning för att säkra de allra fattigaste människornas politiska rättigheter. Tiden får visa hur ärlig han är - och även om han är det - vilket politiskt utrymme han har att vara fullt ut genuin.

När vi åker tillbaka från stranden har det regnat häftigt. Människor tittar skyggt ut från sina läckande kåkar på vår vita Toyota Landcruiser. På andra sidan vägen spelar en stor grupp unga pojkar fotboll i pölarna och de har väldigt kul. Rätten att leka är också en mänsklig rättighet att värna.

Det goda samhället skapas genom mänskliga kompromisser

Dagens andra text!
Jan Björklund har en alldeles speciell plats i mitt politiska skräckkabinett. Han står staty mitt i salen för Arroganta Populister.

I Sverige bär i stort sett ingen kvinna burka - den afghanska klädedräkten med galler för ansiktet. Några hundra bär niqab, den ansiktstäckande variant som finns i Mellanöstern. Av dessa arbetar, låt säga, färre än 20 i svenska skolor. En av dessa kvinnor skapade för något år sedan ett riktigt rabalder när hon ansåg sig diskriminerad på sin barnskötarutbildning och gick till DO. Hon var förbjuden att fortsätta om hon inte tog av sig sin niqab.

Under fyra år bodde och arbetade jag i Hammarkullen som folkhögskolelärare och i min grupp mötte jag många djupt troende muslimer. Vi arbetade hårt på att skapa en anda där dialog var det viktigaste verktyget för att skapa ömsesidig förståelse. Det funkade alldeles utmärkt. Min erfarenhet är att hur troende någon än är, så går det i nio fall av tio att lösa problemen. Den sista tiondelen får man kanske betrakta som rättshaverister.

Jag återvänder till "internetklippen" från den debatt som var kring DO-anmälan och ur undertexten förstår man att den unga kvinnan troligen blivit bemött kompromisslöst och hårt. Själv skriver hon i Expressen (20/9-2009) "det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.".

Ord och inga visor från skolans sida, men knappast konstruktivt. Men det är så här vårt samhälle utvecklas just nu. Jan Björklund och några andra kollegor i främst (fp) och (m) går i bräschen gång på gång för enkla lösningar som utestänger allt fler människor från värdighet och valfrihet.

I det enskilda fallet skulle givetvis rektorn och ansvarig lärare diskuterat med den unga kvinnan om en lösning (hon erbjöd också kompromisslösningar själv). Sedan är det ju upp till den blivande arbetsgivaren att ställa villkor på lämplig arbetsklädsel vilket de har rätt till enligt beslut av Skolverket 2003. Det behövs alltså ingen lagstiftning för detta. Och skall vi verkligen lagstifta för de få fall där det havererar trots professionellt hanterande av skolledningen? Är det så vi skall ha det så kan jag se ett lavinartat behov av nya lagar.

Jag ser paralleller mellan den nyauktoritära politiska kulturen i Sverige och här i Kambodja. Också här hänger man sig åt lagen för att kompensera för sin oförmåga att nå kompromisser i både det stora och det lilla. Det är kanske ett av de största utvecklingshindren som finns. Tilltron till lagtexter, frånvarotimmar i betygen, paragrafrytteriet som gör 14-åriga gravida flyktingflickor till "testfall" för avvisningsbeslut visar på ett samhälle i kris där det saknas en vision om vad man vill med samhället.

Jan Björklunds förslag är rasistiskt. Själv är han nog inte mer rasistisk än någon annan; han är bara cynisk. Han driver egentligen ingen egen politik - därför finns allt mindre liberalism i (fp). Han lyssnar på vad folk säger i stunden på fikapusen och gör det till sin politik. Men ingen organisation kan utvecklas enbart genom fikapauslösningar, ännu mindre kan man utveckla ett samhälle. Det är kanske dags att genomskåda bluffen? Han vet faktiskt inte vad han vill. Men hans framgångar visar kanske också på ett förvirrat folk som inte vet hur livet kan bli bättre. Det är då man vänder ryggen till de svaga.

Bloggstart igen!

Det är dags att göra ett nytt försök att komma igång med min blogg. Jag tänkte att lite ny personlig design skulle göra det lite mera inspirerande att blogga. Nu är jag ju lite av datornörd, men det där med webb- och bloggdesign har jag aldrig lyckats lära mig. Jag blev väldigt glad när Blogger skapat helt nya mallar och designverktyg.

Jag ville byta bakgrundsbilden på min valda mall och chansade runt lite utan att lyckas. Bilden bara försvann.
Då hittade jag något som hette "CSS-snippets". På ett annat ställe hittade jag en instruktion hur man kunde använd använda CSS för att byta bakgrund. Jag lyckades hitta en snippet som bytte bakgrundsbild, laddade upp min bild i Photobucket och så editerade jag lite i CSS-koden, lade in länken från photobucket, och simsalabim så var bilden där.

Lite mera plockande med textfärger blev det sedan, men jag lyckades aldrig få in någon personlig presentation av mig själv. Men den kommer snart. För nya läsare som kanske hittar hit så kan jag presentera mig så här:

Mitt namn är Jens Rosbäck. Jag är en knappt medelålders man som arbetar och bor i Kambodja. Just nu väntar ett år i relativ ensamhet eftersom resten av familjen flyttar hem efter fyra år i Phnom Penh.
Själv är jag kvar eftersom jag gillar mitt jobb och har ett uppdrag som är ytterst meningsfullt. Uppriktigt sagt mår jag kanske också bäst av att vara här ute i världen, i alla fall just nu. Jag älskar Sverige, men det känns ofta lite ödsligt. Vi får se hur det blir nu när familjen flyttar hem, men det finns också möjligheter med att få leva särboliv ett tag framöver.. Men jag kommer att sakna att få stå vid sidlinjen när mina tonåringar skall återevröra Sverige.

Häng med på min bloggnystart. Jag kommer att blanda åsikter om det jag upplever här i Kambodja, det jag upplever av Sverige genom svenska media på internet och så blir det säkert en och annan text om biståndets villkor. Det kan kännas rätt så frustrerande när exempelvis vår biståndsminister Gunilla Carlsson leker utspelspolitiker utan att tänka på konsekvenserna.

Så här på avstånd har jag insett att Sverige är världens mest extrema och utopiska samhälle. Det är ett samhällsbygge jag härifrån, ett av världens fattigaste länder, upplever behandlas ytterst styvmoderligt av både ansvariga och medborgare. Vi borde vara mer rädda om vad vi har och vårda de värden som skapat det goda samhälle vi har.