En dag med People's Action for Change

Den senaste månaden har förslaget till ny NGO-lag debatterats i Kambodja. Lagförslaget är ytterligare ett ganska tydligt exempel på hur regimen försöker beskära elementära demokratiska rättigheter.

Själva debatten har främst handlat om NGO (Non-Governmental Organisations) som i diskussioner med regimen kring lagen också företrätt hela civilsamhället. Samtidigt omfattar lagen också medlemsbaserade gräsrotsorganisationer. Lagtexten gör det enligt dessa nästintill omöjligt att etablerade fungerande gräsrotsorganisationer om man inte har goda administrativa kunskaper. Lagtexten kräver nämligen att alla organisatoner skall registera sig hos myndigheterna innan de kan utöva några aktiviteter, samtidigt som själva registeringsproceduren både är enormt krånglig och ger godtycklig makt till myndigheterna att avspisa registeringen.

Dessa gräsrotsorganisationer har knappt kunnat göra sig hörda eftersom de stora etablerade NGOerna inte riktigt förstår och litar på de mera hårdföra, och mindre diplomatiska gräsrotsorganisationerna. Dessa är ju också är de som mest av allt möter övergrepp och motstånd från myndigheterna i sitt dagliga liv. NGOerna är betydligt mera skyddade där de sitter i Phnom Penh nära utländska givare och med kontakter i regimkretsar. Motsättningen visar ändå hur det kambodjanska civilsamhället faktiskt transformerats de senaste åren, och inte minst visar det att det svenska biståndet till civilsamhället har lyckats. Det har faktiskt skapats kambodjanska folkrörelser med tiotusenstals aktiva medlemmar.
Därför är det ganska tragiskt just nu att många givarländer, inklusive Sverige, vacklar i sin hållning till den nya lagen. Man anser förvisso ganska brett att lagen inte alls är nödvändig, och att den har stora brister, men man anser inte att man kan tala om för ett annat land att lagen inte behövs. Problemet med den hållningen är att vi inte är konsekventa - vi gör det nämligen i andra länder.

Sveriges hållning i utrikespolitiken och biståndet har blivit helt förvirrande och ologisk de senaste 4-5 åren. Själv är jag en stark vän av ovillkorat bistånd just för att det gör det möjligt att ifrågasätta stolligheter, utan att betraktas som en neokolonisatör, och för att det faktiskt är det bästa sättet att hålla mottagarlandet ansvarigt för sin egen utveckling. Nu går vi istället mot mer villkorat projektstöd ("vi skall prioritera sådant som svenska folket vill ha" som biståndsministern säger utan att förstå att det är ett hopp 20 år bakåt i tiden till ett "gammelbistånd" vars misslyckande är ganska väldokumenterat vid det här laget), samtidigt som allt ängsligare utrikesrepresentationer inte kan tala ur skägget för att biståndsprojekt kan rasa eller måste dras in.

Dessa funderingar har upptagit mycket energi de senaste veckorna, och så fick jag då lyckligtvis chansen på fredagen att vara med i ett forum med People's Action for Change (PAC). PAC är ett nätverk av gräsrotsorganisationer, och jag kände under min eftermiddag där att jag äntligen hade hittat hem. Jag såg där ett tydligt rsultat av allt stöd vi gett till civilsamhället via NGOs - de må vara byråkratiska och expertorienterade, men de har varit instrumentella i att stödja framväxten av dessa gräsrotsorganisationer. Samtidigt är det uppenbart att de inte riktigt klarar att släppa rollen som makthavare inom civilsamhället.

PAC-forumet var en miljö där modiga människor pratade rakt ut. De pratade om politik och vad det är, och hur människor kan vara eller inte vara politiska varelser. De kom från fackliga organisationer, nätverk av professionella yrkesarbetare och transgenderorgansationer. De flesta var unga kvinnor, några hade blivit utsatta för godtyckliga arresteringar och berättade om detta. Det var dynamiskt, och man sjöng till och med kampsånger. Och i stort sett alla pratade och debatterade.

På kvällen var det karaoke-party och ytterligare människor dök upp - alla var välkomna. Vi var kanske 40 stycken. Det var sång, karaoke och dans. Kambodjas mest kända kvinna dök upp, parlamentarikern Mu Sochua som verkar för oppositionspartiet Sam Rainsy Party, men som mer än något annat företräder kampen för kvinnors rättigheter. Hon höll en låg profil, men sjöng en sång och alla dansade innan hon åkte vidare till en radiointervju med Voice of America. Andra företrädare från de politiska partierna röra sig aldrig bland folk på det ödmjuka sättet. Inte minst regimföreträdarna håller avståndet till folket med livvakter och lyxbilar. Rör de sig offentligt delar de ut allmosor på teve till de fattiga, eller håller tal till passiva lyssnare.

NGO-lagen ser jag som ett svar på den enormt snabba framväxten av dessa nya aktivistorganisationer. Samtidigt är NGOerna delvis en del av samma maktapparat som regimen och givarna, även flera av de vi stöder genom mitt arbete. Ändå behövs de för de är en reell påverkansaktör och en del av maktbalansen.
Men jag tänker ofta att hade vi inte haft de rent hysteriska kontrollkraven i Sverige på varenda krona vi skickar iväg hade vi med ytterst små medel kunnat ordna ett enormt effektivt stöd till dessa nya folkrörelser (det är nämligen inte kostnadfseffektivt med små stöd eftersom folkrörelsebiståndet lyder under samma kontrollkrav som offentlig förvaltning).
Dessa behöver nämligen inte speciellt mycket pengar - de behöver beskydd, utrymme och uppmärksamhet. Legitimitet har de redan; tiotusentals, hundratusentals gräsrötter över hela Kambodja står bakom dem.

Då har jag varit i Indien. Eller åtminstone i Kerala. Eller åtminstone i Kochi.

Många har varit i Indien och det känns lite märkligt att jag inte lyckats ta mig hit förrän nu. Efter mer än sex år i Asien, tycker man att regionens största kulturland tillsammans med Kina borde ha hamnat i min väg åtminstone någon gång.

Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.

Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.

Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.

Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.

Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.

Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.

PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS

Med smak av Den Store Ledarens Paradis

De vackra servitriserna möter oss i Askungeklänningar i gult, ljusblått och rosa. De har rött läppstift och ett försiktigt leende på läpparna. Alla är lika långa. Deras engelska är begränsad. På väggarna är det naturmålningar: grönska, eldröda solnedgångar, stolta tigrar och väldiga vattenfall. Belysningen är stark och lite kall. Jag befinner mig på Restaurant Pyongyang i Phnom Penh. En del av en växande kedja av statliga nordkoreanska restauranger med ett alldeles unikt, om än bisarrt koncept.

Denna och andra restauranger, främst i Kina, drivs av Byrå 39 med syfte att dra in hårdvaluta till Nordkorea. Vissa hävdar också att de används till att tvätta pengar från landets mindre ärligt intjänade inkomster. Servitriserna är noga utvalda och granskade. På varje restaurang uppges det finnas ett par tre säkerhetspoliser som håller ögonen på dem.

Vi beställer och får in maten. Det är inte stadens bästa koreanska mat. Här finns enormt mycket koreanska restauranger så konkurrensen är stenhård. Men miljön är unik. Vid åtta drar showen igång. Plötsligt står en servitris på scenen och välkomnar oss till restaurangen och kvällens show. Tonläget är lätt överentusiastiskt och ekoeffekten gör att välkomsttalet rullar runt i rummet och det blir nästan ohörbart. Sedan börjar plötsligt fem servitriser med sina Askungeklänningar dansa med exakt koordinerade leenden. I händerna håller de kastanjetter som de slår ihop. Det är lika perfekt koordinerat som leendena och rörelserna. När de slutar applåderar de sydkoreanska(?) männen vilt. En av dem har också börjat dansa vid sitt bord.
Sedan sjunger de Top of the World (The Carpenters) på engelska, samt några kinesiska sånger. Sedan kommer höjdpunkten för oss tre svenskar på plats: Dancing Queen. Det är nästan full sättning: synth, elgitarr och bas. (Trumsetet står tomt. Kanske är hon på ideologisk träning?) De två sångerskorna rör sig precis som Anni-Frid och Agnetha. Det är totalt surrealistisk att se en askungeklädd nordkoreanska slå virtuost på bassträngarna som den värsta studiomusiker. När showen tar slut går presentatören in och tackar oss för att vi kommit till Restaurant Pyongyang denna kväll. Tonen är precis lika entusiastisk som välkomnandet. Hon är lite andfådd och snubblar på tungan i sin iver att visa sin glädje.

Den store ledaren Kim Il-Sung och hans sons, nuvarande presidenten Kim Jong-Ils omnipotenta talanger har uppenbarligen kopierats av dessa nordkoreanska representanter för Nordkorea. Kanske kan servitriserna också spela golf och göra tre till fyra hole-in-ones på en runda som Kim Jong-Il? Hur som helst: de kunde servera, sjunga, dansa och spela alla sorters instrument.

Vi lämnade Restaurant Pyongyang med blandade känslor. Vi noterade att taggtråden uppe på muren var riktad inåt som för att hålla folk inne. Våra dollar hade gått till Kim Jong-Ils styre. Samtidigt, för de unga servitriserna är det kanske ändå bättre att vara i Phnom Penh än i Nordkorea. Men jag är faktiskt långtifrån säker på det. För något år sedan var restauragen stängd ett halvår. Orsaken var, enligt anonyma källor, att en servitris hade fått en efterhängsen kambodjansk man efter sig och det kunde finnas en risk för avhopp. På en restaurang i samma kedja i norra Kina hoppade en servitris av för några år sedan, med resultatet att hela personalgruppen fick åka hem. Även en restaurang kan vara ett fångläger.

Fotnot 1: Kambodjas legendariske förre kung, prins och premiärminister Sihanouk fick asyl hos Kim Il-Sung när han blev avsatt 1971 av general Lon Nol. I Phnom Penh finns också en Kim Il-Sung Boulevard. Sihanouks livvaktstyrka består också av nordkoreansk säkerhetspersonal.

Fotnot 2: Efter sänkningen av det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och granatbeskjutningen av den sydkoreanska ön Yeonpeyong av nordkoreanska militär, har sydkoreaner i Phnom Penh drivit en kampanj för att sydkoreanska researrangörer skall bojkotta Restaurant Pyongyang. Vissa uppger att kampanjen initierats från Sydkoreas ambassad vilket förnekas. I vilket fall ledde detta till att en sydkoreansk restaurangägare i Phnom Penh som öppet stöttade kampanjen, fick besök av vad som misstänks vara sju stycken agenter utsända från nordkoreanska ambassaden. Dessa rev ner posters och hotade restaurangägaren. Detta förnekas givetvis också av nordkoreanska ambassaden. Den sydkoreanske restaurangägaren har fortsatt stötta kampanjen, trots att han är rädd för dessa stadiga män som han sade var "män man inte gärna bråkar med".

En smärtsam fältresa till Oudong

Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.

Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.

De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.

De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.

Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.

Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.

Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.