Då har jag varit i Indien. Eller åtminstone i Kerala. Eller åtminstone i Kochi.

Många har varit i Indien och det känns lite märkligt att jag inte lyckats ta mig hit förrän nu. Efter mer än sex år i Asien, tycker man att regionens största kulturland tillsammans med Kina borde ha hamnat i min väg åtminstone någon gång.

Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.

Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.

Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.

Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.

Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.

Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.

PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS