En dag med People's Action for Change

Den senaste månaden har förslaget till ny NGO-lag debatterats i Kambodja. Lagförslaget är ytterligare ett ganska tydligt exempel på hur regimen försöker beskära elementära demokratiska rättigheter.

Själva debatten har främst handlat om NGO (Non-Governmental Organisations) som i diskussioner med regimen kring lagen också företrätt hela civilsamhället. Samtidigt omfattar lagen också medlemsbaserade gräsrotsorganisationer. Lagtexten gör det enligt dessa nästintill omöjligt att etablerade fungerande gräsrotsorganisationer om man inte har goda administrativa kunskaper. Lagtexten kräver nämligen att alla organisatoner skall registera sig hos myndigheterna innan de kan utöva några aktiviteter, samtidigt som själva registeringsproceduren både är enormt krånglig och ger godtycklig makt till myndigheterna att avspisa registeringen.

Dessa gräsrotsorganisationer har knappt kunnat göra sig hörda eftersom de stora etablerade NGOerna inte riktigt förstår och litar på de mera hårdföra, och mindre diplomatiska gräsrotsorganisationerna. Dessa är ju också är de som mest av allt möter övergrepp och motstånd från myndigheterna i sitt dagliga liv. NGOerna är betydligt mera skyddade där de sitter i Phnom Penh nära utländska givare och med kontakter i regimkretsar. Motsättningen visar ändå hur det kambodjanska civilsamhället faktiskt transformerats de senaste åren, och inte minst visar det att det svenska biståndet till civilsamhället har lyckats. Det har faktiskt skapats kambodjanska folkrörelser med tiotusenstals aktiva medlemmar.
Därför är det ganska tragiskt just nu att många givarländer, inklusive Sverige, vacklar i sin hållning till den nya lagen. Man anser förvisso ganska brett att lagen inte alls är nödvändig, och att den har stora brister, men man anser inte att man kan tala om för ett annat land att lagen inte behövs. Problemet med den hållningen är att vi inte är konsekventa - vi gör det nämligen i andra länder.

Sveriges hållning i utrikespolitiken och biståndet har blivit helt förvirrande och ologisk de senaste 4-5 åren. Själv är jag en stark vän av ovillkorat bistånd just för att det gör det möjligt att ifrågasätta stolligheter, utan att betraktas som en neokolonisatör, och för att det faktiskt är det bästa sättet att hålla mottagarlandet ansvarigt för sin egen utveckling. Nu går vi istället mot mer villkorat projektstöd ("vi skall prioritera sådant som svenska folket vill ha" som biståndsministern säger utan att förstå att det är ett hopp 20 år bakåt i tiden till ett "gammelbistånd" vars misslyckande är ganska väldokumenterat vid det här laget), samtidigt som allt ängsligare utrikesrepresentationer inte kan tala ur skägget för att biståndsprojekt kan rasa eller måste dras in.

Dessa funderingar har upptagit mycket energi de senaste veckorna, och så fick jag då lyckligtvis chansen på fredagen att vara med i ett forum med People's Action for Change (PAC). PAC är ett nätverk av gräsrotsorganisationer, och jag kände under min eftermiddag där att jag äntligen hade hittat hem. Jag såg där ett tydligt rsultat av allt stöd vi gett till civilsamhället via NGOs - de må vara byråkratiska och expertorienterade, men de har varit instrumentella i att stödja framväxten av dessa gräsrotsorganisationer. Samtidigt är det uppenbart att de inte riktigt klarar att släppa rollen som makthavare inom civilsamhället.

PAC-forumet var en miljö där modiga människor pratade rakt ut. De pratade om politik och vad det är, och hur människor kan vara eller inte vara politiska varelser. De kom från fackliga organisationer, nätverk av professionella yrkesarbetare och transgenderorgansationer. De flesta var unga kvinnor, några hade blivit utsatta för godtyckliga arresteringar och berättade om detta. Det var dynamiskt, och man sjöng till och med kampsånger. Och i stort sett alla pratade och debatterade.

På kvällen var det karaoke-party och ytterligare människor dök upp - alla var välkomna. Vi var kanske 40 stycken. Det var sång, karaoke och dans. Kambodjas mest kända kvinna dök upp, parlamentarikern Mu Sochua som verkar för oppositionspartiet Sam Rainsy Party, men som mer än något annat företräder kampen för kvinnors rättigheter. Hon höll en låg profil, men sjöng en sång och alla dansade innan hon åkte vidare till en radiointervju med Voice of America. Andra företrädare från de politiska partierna röra sig aldrig bland folk på det ödmjuka sättet. Inte minst regimföreträdarna håller avståndet till folket med livvakter och lyxbilar. Rör de sig offentligt delar de ut allmosor på teve till de fattiga, eller håller tal till passiva lyssnare.

NGO-lagen ser jag som ett svar på den enormt snabba framväxten av dessa nya aktivistorganisationer. Samtidigt är NGOerna delvis en del av samma maktapparat som regimen och givarna, även flera av de vi stöder genom mitt arbete. Ändå behövs de för de är en reell påverkansaktör och en del av maktbalansen.
Men jag tänker ofta att hade vi inte haft de rent hysteriska kontrollkraven i Sverige på varenda krona vi skickar iväg hade vi med ytterst små medel kunnat ordna ett enormt effektivt stöd till dessa nya folkrörelser (det är nämligen inte kostnadfseffektivt med små stöd eftersom folkrörelsebiståndet lyder under samma kontrollkrav som offentlig förvaltning).
Dessa behöver nämligen inte speciellt mycket pengar - de behöver beskydd, utrymme och uppmärksamhet. Legitimitet har de redan; tiotusentals, hundratusentals gräsrötter över hela Kambodja står bakom dem.