Saturday, January 1, 2011

En smärtsam fältresa till Oudong

Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.

Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.

De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.

De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.

Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.

Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.

Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.

No comments:

Post a Comment

Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.

Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.