Lördagsreflektioner

Så i torsdags tog då Dr Bendik en bit av min kropp för att skicka till något laboratorium någonstans. Men det känns i alla fall som kliandet har börjat lugna ner sig och utslagen minskat. Tropiska åkommor kan vara knepiga.

Mitt besök i Bangkok inför min förestående flytt till Chiang Mai var ganska märkligt. Men jag har insett att det finns kambodjaner som delar min erfarenhet när de kommit till välmående västländer. Det kan vara gott att påminnas om att man är ganska priviligerad som vit europé när man rör sig mellan olika länder. Hursomhelst satt jag i två och en halv timma hos säkerhetspolisen och jag fick svara på fem-sex kontrollfrågor. Den sista var "har du varit i bråk med någon?". Ja, vad säger man?

Polisen hade ombetts av Arbetsmarknadsministeriet (Ministry of Labour) att kolla upp mig. Uppenbarligen var detta något ganska nytt även för dem. Det kan ha berott på olika saker: jag arbetar i Kambodja sedan flera år och det är ganska spänt mellan Thailand och Kambodja med återkommande strider längs gränsen. I mitt CV är det ju också omnämnt att jag har en bakgrund inom journalistik. Eller så kan det ha berott på att min arbetsgivare arbetar med politiskt känsliga saker.
Själv tycker jag det är märkligt att utvecklingsorganisationer som ofta är väldigt dialogorienterade, ses som ett problem. Det stöd vi ger till lokala organisationer handlar ju väldigt mycket om att skapa konstruktiva plattformar för dialog med beslutsfattare så att vi inte får våldsamma konflikter.
Det var i alla fall en märlig upplevelse och poliserna var vänliga och korrekta. Ändå kändes det ju som en bortslösad dag: tre timmar i taxi, två och en halv timme i luften och tre timmars väntan på flygplatser och två timmar på ett kafé. Och så två och en halv timme hos polisen.

I Cambodia Daily läser jag att bara 28% av barnen på Kambodjas barnhem har förlorat båda sina föräldrar. Barnhemsverksamhet är business här. Volontärer kommer hit för att jobba några veckor på fejkade barnhem och betalar dyra pengar för det. Det är obegripligt att man går på det. Om inte annat borde man ju fundera på hur lämpligt det är att barn som förmodas vara föräldralösa, möjligen också traumatiserade, möter nya vuxna varannan eller var tredje vecka. Vuxna som inte heller blivit kontrollerade för sin vandel. Tyvärr har pedofiler kommit hit och etablerat barnhem och flera har också blivit dömda när det uppdagats att de begått övergrepp.

Rekryteringsföretag som skickar unga kvinnor till hembiträdesarbeten utomlands, främst till Malaysia, har kommit i blåsväder. Och det med rätta.
Indonesien var länge en exportör av hembiträden till Malaysia, men där har man nu förbjudit företag att rekrytera till Malaysia. Man fann att de malaysiska arbetsgivarna behandlade sina hembiträden extremt dåligt. Övergrepp var vardag, de fick ingen mat och det var arbete 24/7.
Nu har kambodjanska affärsmän hittat denna marknadsöppning och många hoppfulla unga kvinnor vill ta chansen att arbeta utomlands. Men när de kommer till rekryteringsföretagens träningscenter blir de inlåsta och får inte träffa sin familj eller till och med sina barn. De kan inte heller ångra sig och åka hem. Det är med andra ord slavkontrakt som inte på något sätt är förenlig med lagstiftningen. Denna säger givetvis att man inte kan hindra en anställd som vill sluta, från att lämna arbetsplatsen.
Flera kvinnor som åkt iväg har flytt sina arbetsgivare i Malaysia och har under stora svårigheter, med hjälp av olika hjälporganisationer, lyckats ta sig hem igen. Många som åkt har också, med eller utan hjälp av myndigheter och rekryteringsföretag, förfalskat sina ID-handlingar för att se äldre ut än vad de är. Många som åker är tonåringar trots att man måste vara 21 år.
CNN har varit här och gjort ett reportage om detta inom ramen för en serie om trafficking som kallas Freedom Project. Det slutade väldigt dramatiskt och de lämnade landet hals över huvud. Tyvärr kan jag inte i nuläget skriva öppet om vad som hände så jag återkommer när jag vet mera (eller så får ni se det på CNN).

Slutligen, nu lämnar till slut en av FNs toppdiplomater Kambodja. Det handlar om chefen för Office of the High Commissioner of Human Rights (OHCHR), Christophe Peschoux. Han har flera gånger hotats att bli utkastad av landets ledning. Mest uppmärksammat blev det när premiärministern Hun Sen sade detta i samtal med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon förra hösten. Givetvis ser många Peschouxs förflyttning till Geneve som ett resultat av regimens påtryckningar. Samtidigt är det ju frågan om en diplomat som inte har någon dialog med regimen kan utföra sitt jobb?
Peschoux, som jag mött vid några tillfällen, är ändå ganska moderat i sin kritik jämfört med sin företrädare. Han har arbetat med Kambodja sedan 90-talet och är en av de absolut mest kunniga på Kambodjas politik av alla diplomater här. Det är ganska trist att han får lämna så här, och det tolkas brett som ett tecken på att det politiska klimatet faktiskt har hårdnat.

Även FNs Speciella Rapportör (UNSR) Suriya Subedi har rapporterat sin oro för vad han uppfattar som minskad åsiktsfrihet i Kambodja vid sitt senaste besök. Han upprätthåller emellertid fortfarande en dialog med regimen även om det inte verkar helt lätt. Det är ändå positivt att det fortfarande finns dialog därför att det är ytterst svårt att påverka om det inte finns någon som helst kommunikation.

Och i Libyen flygbombar några NATO-länder Ghaddafis arme. Jag följer utvecklingen med blandade känslor. Jag undrar hur världssamfundet kunnat sätta sig i en sådan här situation från första början? Själv tycker jag det är bra att man ingriper mot Ghaddafi, men det hindrar ju inte att jag också inser att det finns olika politiska egenintressen inblandat. Hemma diskuterar vänner på vänsterkanten om det är rätt eller fel, men för mig är det inte så enkelt. Jag är väldigt trött på "anti-imperialistiska" retorik (lika trött som jag är på nyliberalt lättviktstrams).
Kanske beror min trötthet på att jag själv jobbar i en väldigt imperfekt värld med sådant som antas vara absoluta värden?
Kambodja har lärt mig att politisk pragmatism alltid måste gå hand i hand med ideologi. Palme menade att "politik var det möjligas konst" och det är också i slutändan det enda möjliga förhållningsättet om man vill få något vettigt gjort i politiken.

Det kliar på kroppen och det kliar i Nordafrika

Jag är på väg att bli tokig. Det kliar något djävulskt på kroppen. Läkaren trodde jag hade fått en bakteriell hudinfektion och jag fick antibiotika både att äta och smörja in mig md. Det hjälpte inte. Sedan fick jag ett starkare antibiotika och salva. Inte heller nu blev det bättre. Så nu tror inte läkaren längre att det är en bakterie utan en parasit. På ren svenska kallas det för skabb (jag som trodde att det bara var rävar som kunde få skabb). Och hur fräscht är det? Jag var ju i Indien i mitten på januari och bodde på ett ganska enkelt (skabbigt?) ställe så kanske fick jag det där. Det var i alla fall efter det som det började klia. Så nu har jag fått ännu en kräm med det mysiga namnet InfectoScab 5% som jag smort in mig med och som skall sitta på hela natten. Och nu kliar det något vansinnigt. De där små kvalstren vältrar sig kanske i dödsångest in min arma kropp? I panik verkar de gräva sig djupare ner i skinnet för att komma undan de dödande kemikalierna.

I morgon bitti flyger jag till Bangkok över dagen. Där skall jag prata med polisen som vill se vad det är för kuf som skulle vilja bli biträdande regionchef i Chiang Mai nu i Augusti. Sen på kvällen flyger jag hem igen. Jag kunde ju åtminstone stannat en natt, gjort lite roligt och åkt hem nästa dag. Det finns ju massor av svenskar hemma i vårvintern som skulle ge ganska mycket för en natt i Bangkok och jag antar min dagsresa kan vara provocerande.

Civilsamhällets organisationer står inför ett ökande tryck världen över, även i Sverige, där organisationer som Timbro gärna vill rycka undan det offentligas stöd till olika typer av förenings- och organisationsliv. Det är en ganska tragisk utveckling. Nu senast har Alliansen föreslagit att man skall kunna dra av på skatten för välgörenhetsinsatser till organisationer som arbetar med "hjälpverksamhet". Detta betyder att organisationer som samlar in pengar för att hjälpa vid natur- och miljökatastrofer mycket lättare kan få stöd jämfört med dem som arbetar för en bättre miljö.
Det intressanta är att den här typen av regleringar är något som många "mindre demokratiska" stater ägnar sig åt. I det politiskt liberala Sverige använder man ekonomiska incitament för att styra civilsamhället i en viss riktning, i andra länder med en svagare demokratisk förankring använder man lagstiftning som hindrar organisationer som arbetar med påverkan att agera opinionsbildande genom olika sorters lagstiftning som kan hindra registrering eller har krav på regeringsrepresentanter i styrelsen.
Det har ofta slagit mig i Kambodja att mycket av den grundläggande politiska logiken inte skiljer sig speciellt mycket i en hybrid-demokrati som Kambodja och en sedan länge etablerad demokrati som Sverige. Kampen om den politiska makten leder till likartade maktspelsstrategier även om den i en svensk kontext ofta är mera sublim.

I Kambodja är just nu den nya NGO-lagen ett hett diskussionsämne. Nästan alla verkar anse att lagen är till för att kontrollera civilsamhället med olika typer av registrerings- och rapporteringskrav. Ser man till lagtexten känns det också så. Det är mycket krav men ytterst få direkta fördelar.
Men det riktigt intressanta med NGO-lagen är att de en gång så svaga medlemsorganisationerna ute i landsbygden börjat ställa krav på NGOerna som ju är en del av etablissemanget och som är en maktfaktor i biståndet. Det är som en australisk kollega med 20 års erfarenhet av Kambodja säger:
"Givarna kan inte påverka regimen. NGOerna kan inte göra det. Det är bara folket som kan påverka regimen. Därför måste vi börja där även om det kommer att ta tid."

Det kan inte bli tydligare än i Nordafrika nu senast. Dessa länder har till slut drabbats av svår klåda och folket har gått ut på gatorna. Det är bara folket som kan fixa det.

Rapport från fronten

Nu är det över en månad sedan jag skrev senast. Det har hänt en hel del och det har varit mycket så jag har låtit skrivandet vila.
Nu är det lördag morgon och jag följer nyheterna om jordbävningen utanför Japans kust. Det är skrämmande bilder när tsunamin väller in över kustlinjen, men det är också fascinerande att se bilder inifrån kontor och affärer. Allting rör sig men folk verkar ganska lugna trots att hyllor och dataskärmar rasar runt omkring dem.

Igår kom jag hem från en fältresa i Batneay Meanchey. Jag smet iväg från ett möte för att köra en gammal bekant, Sarong, hem till hennes by. Hon hade varit på besök på sjukhuset i Battambang och diagnosticerats med TB (tuberkulos). Det är ett av symtomen man utvecklar på vägen mot AIDS.
Sarong har varit HIV-positiv i fem-sex år. I slutet på 2007 var hon döende. Hon tog inga mediciner och folk skydde henne. De tog inte ens emot hennes pengar på marknaden.

Men på ett stort möte arrangerat av vår partner som arbetar i hennes muslimska by ställde hon sig upp och berättade sin historia och hur det var att vara diskriminerad. Över 1000 människor hörde hennes berättelse och det blev lite av en vändpunkt för Sarong och andra HIV-positiva kvinnor. Hon blev i och med det en också en aktivist för HIV-positivs rättigheter i hembyn. I mars 2008 skrev jag om detta i ett insamlingsbrev som samlade in en hel del pengar i Sverige.

Jag gjorde ett återbesök sent i 2009. Hon var betydligt tunnare och jag upplevde att hennes hälsa hade försämrats. Hon bodde numera ensam, men var gift. Hon var andra hustru till en soldat. Han var för det mesta borta på sin garnison. Giftermålet ansågs ändå som ett gott tecken på att hon var mer accepterade än förut. Jag fick en överväldigande varm kram när jag lämnade henne som gav känslan av att något inte var helt bra.

I onsdags fick jag en kram igen. Men nu var det med en tydlig känsla av desperation. Hon var ensam. Hennes föräldrar verkade ha övergivit henne helt. Hon berättade att de sällan hade tid att prata med henne över telefon. De bor ganska långt i från och har massor med egna problem. De har inga pengar och grälar mycket. Hennes man övergav henne för ett tag sedan när hon blev sämre.

Även om hennes hus, eller snarare koja, var lika påvert som förut hade hon det materiellt bättre. En mindre donation från en privat givare hade gett henne möjlighet att få ett litet stöd att köpa kycklingar och lära sig hur man tar hand om dem. Hon sålde en då och då när hon behövde pengar, framförallt för transporter till sjukhuset. Ibland slaktade hon en för att få mat.

ARV (mediciner som stoppar Aids från att utvecklas) är inte av den sort HIV-positva får i Sverige. I Kambodja är de av en betydligt äldre generation, de är betydigt mindre effektiva och har svåra bieffekter. Ett stort problem är att ta sig till doktorn för undersökningar och fär att hämta medicin. HIV-positiva är helt enkelt så fattiga att de int har råd att transportera sig och av det till synes triviala skälet kan det vara svårt att få tag på medicin.

Men kanske är det inte medicinen som är det stora problement. Tillbaka på hotellet, när jag berättade för min nära kollega som arbetat med HIV/Aids förut så sade han:
"HIV-psotiva dör inte för att de är sjuka. De dör för att de är övergivna av sina närmaste. Det är som om omgivningen vill att de skall dö. Och då blir de sjuka"