Rapport från fronten

Nu är det över en månad sedan jag skrev senast. Det har hänt en hel del och det har varit mycket så jag har låtit skrivandet vila.
Nu är det lördag morgon och jag följer nyheterna om jordbävningen utanför Japans kust. Det är skrämmande bilder när tsunamin väller in över kustlinjen, men det är också fascinerande att se bilder inifrån kontor och affärer. Allting rör sig men folk verkar ganska lugna trots att hyllor och dataskärmar rasar runt omkring dem.

Igår kom jag hem från en fältresa i Batneay Meanchey. Jag smet iväg från ett möte för att köra en gammal bekant, Sarong, hem till hennes by. Hon hade varit på besök på sjukhuset i Battambang och diagnosticerats med TB (tuberkulos). Det är ett av symtomen man utvecklar på vägen mot AIDS.
Sarong har varit HIV-positiv i fem-sex år. I slutet på 2007 var hon döende. Hon tog inga mediciner och folk skydde henne. De tog inte ens emot hennes pengar på marknaden.

Men på ett stort möte arrangerat av vår partner som arbetar i hennes muslimska by ställde hon sig upp och berättade sin historia och hur det var att vara diskriminerad. Över 1000 människor hörde hennes berättelse och det blev lite av en vändpunkt för Sarong och andra HIV-positiva kvinnor. Hon blev i och med det en också en aktivist för HIV-positivs rättigheter i hembyn. I mars 2008 skrev jag om detta i ett insamlingsbrev som samlade in en hel del pengar i Sverige.

Jag gjorde ett återbesök sent i 2009. Hon var betydligt tunnare och jag upplevde att hennes hälsa hade försämrats. Hon bodde numera ensam, men var gift. Hon var andra hustru till en soldat. Han var för det mesta borta på sin garnison. Giftermålet ansågs ändå som ett gott tecken på att hon var mer accepterade än förut. Jag fick en överväldigande varm kram när jag lämnade henne som gav känslan av att något inte var helt bra.

I onsdags fick jag en kram igen. Men nu var det med en tydlig känsla av desperation. Hon var ensam. Hennes föräldrar verkade ha övergivit henne helt. Hon berättade att de sällan hade tid att prata med henne över telefon. De bor ganska långt i från och har massor med egna problem. De har inga pengar och grälar mycket. Hennes man övergav henne för ett tag sedan när hon blev sämre.

Även om hennes hus, eller snarare koja, var lika påvert som förut hade hon det materiellt bättre. En mindre donation från en privat givare hade gett henne möjlighet att få ett litet stöd att köpa kycklingar och lära sig hur man tar hand om dem. Hon sålde en då och då när hon behövde pengar, framförallt för transporter till sjukhuset. Ibland slaktade hon en för att få mat.

ARV (mediciner som stoppar Aids från att utvecklas) är inte av den sort HIV-positva får i Sverige. I Kambodja är de av en betydligt äldre generation, de är betydigt mindre effektiva och har svåra bieffekter. Ett stort problem är att ta sig till doktorn för undersökningar och fär att hämta medicin. HIV-positiva är helt enkelt så fattiga att de int har råd att transportera sig och av det till synes triviala skälet kan det vara svårt att få tag på medicin.

Men kanske är det inte medicinen som är det stora problement. Tillbaka på hotellet, när jag berättade för min nära kollega som arbetat med HIV/Aids förut så sade han:
"HIV-psotiva dör inte för att de är sjuka. De dör för att de är övergivna av sina närmaste. Det är som om omgivningen vill att de skall dö. Och då blir de sjuka"