Lördagsreflektioner

Så i torsdags tog då Dr Bendik en bit av min kropp för att skicka till något laboratorium någonstans. Men det känns i alla fall som kliandet har börjat lugna ner sig och utslagen minskat. Tropiska åkommor kan vara knepiga.

Mitt besök i Bangkok inför min förestående flytt till Chiang Mai var ganska märkligt. Men jag har insett att det finns kambodjaner som delar min erfarenhet när de kommit till välmående västländer. Det kan vara gott att påminnas om att man är ganska priviligerad som vit europé när man rör sig mellan olika länder. Hursomhelst satt jag i två och en halv timma hos säkerhetspolisen och jag fick svara på fem-sex kontrollfrågor. Den sista var "har du varit i bråk med någon?". Ja, vad säger man?

Polisen hade ombetts av Arbetsmarknadsministeriet (Ministry of Labour) att kolla upp mig. Uppenbarligen var detta något ganska nytt även för dem. Det kan ha berott på olika saker: jag arbetar i Kambodja sedan flera år och det är ganska spänt mellan Thailand och Kambodja med återkommande strider längs gränsen. I mitt CV är det ju också omnämnt att jag har en bakgrund inom journalistik. Eller så kan det ha berott på att min arbetsgivare arbetar med politiskt känsliga saker.
Själv tycker jag det är märkligt att utvecklingsorganisationer som ofta är väldigt dialogorienterade, ses som ett problem. Det stöd vi ger till lokala organisationer handlar ju väldigt mycket om att skapa konstruktiva plattformar för dialog med beslutsfattare så att vi inte får våldsamma konflikter.
Det var i alla fall en märlig upplevelse och poliserna var vänliga och korrekta. Ändå kändes det ju som en bortslösad dag: tre timmar i taxi, två och en halv timme i luften och tre timmars väntan på flygplatser och två timmar på ett kafé. Och så två och en halv timme hos polisen.

I Cambodia Daily läser jag att bara 28% av barnen på Kambodjas barnhem har förlorat båda sina föräldrar. Barnhemsverksamhet är business här. Volontärer kommer hit för att jobba några veckor på fejkade barnhem och betalar dyra pengar för det. Det är obegripligt att man går på det. Om inte annat borde man ju fundera på hur lämpligt det är att barn som förmodas vara föräldralösa, möjligen också traumatiserade, möter nya vuxna varannan eller var tredje vecka. Vuxna som inte heller blivit kontrollerade för sin vandel. Tyvärr har pedofiler kommit hit och etablerat barnhem och flera har också blivit dömda när det uppdagats att de begått övergrepp.

Rekryteringsföretag som skickar unga kvinnor till hembiträdesarbeten utomlands, främst till Malaysia, har kommit i blåsväder. Och det med rätta.
Indonesien var länge en exportör av hembiträden till Malaysia, men där har man nu förbjudit företag att rekrytera till Malaysia. Man fann att de malaysiska arbetsgivarna behandlade sina hembiträden extremt dåligt. Övergrepp var vardag, de fick ingen mat och det var arbete 24/7.
Nu har kambodjanska affärsmän hittat denna marknadsöppning och många hoppfulla unga kvinnor vill ta chansen att arbeta utomlands. Men när de kommer till rekryteringsföretagens träningscenter blir de inlåsta och får inte träffa sin familj eller till och med sina barn. De kan inte heller ångra sig och åka hem. Det är med andra ord slavkontrakt som inte på något sätt är förenlig med lagstiftningen. Denna säger givetvis att man inte kan hindra en anställd som vill sluta, från att lämna arbetsplatsen.
Flera kvinnor som åkt iväg har flytt sina arbetsgivare i Malaysia och har under stora svårigheter, med hjälp av olika hjälporganisationer, lyckats ta sig hem igen. Många som åkt har också, med eller utan hjälp av myndigheter och rekryteringsföretag, förfalskat sina ID-handlingar för att se äldre ut än vad de är. Många som åker är tonåringar trots att man måste vara 21 år.
CNN har varit här och gjort ett reportage om detta inom ramen för en serie om trafficking som kallas Freedom Project. Det slutade väldigt dramatiskt och de lämnade landet hals över huvud. Tyvärr kan jag inte i nuläget skriva öppet om vad som hände så jag återkommer när jag vet mera (eller så får ni se det på CNN).

Slutligen, nu lämnar till slut en av FNs toppdiplomater Kambodja. Det handlar om chefen för Office of the High Commissioner of Human Rights (OHCHR), Christophe Peschoux. Han har flera gånger hotats att bli utkastad av landets ledning. Mest uppmärksammat blev det när premiärministern Hun Sen sade detta i samtal med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon förra hösten. Givetvis ser många Peschouxs förflyttning till Geneve som ett resultat av regimens påtryckningar. Samtidigt är det ju frågan om en diplomat som inte har någon dialog med regimen kan utföra sitt jobb?
Peschoux, som jag mött vid några tillfällen, är ändå ganska moderat i sin kritik jämfört med sin företrädare. Han har arbetat med Kambodja sedan 90-talet och är en av de absolut mest kunniga på Kambodjas politik av alla diplomater här. Det är ganska trist att han får lämna så här, och det tolkas brett som ett tecken på att det politiska klimatet faktiskt har hårdnat.

Även FNs Speciella Rapportör (UNSR) Suriya Subedi har rapporterat sin oro för vad han uppfattar som minskad åsiktsfrihet i Kambodja vid sitt senaste besök. Han upprätthåller emellertid fortfarande en dialog med regimen även om det inte verkar helt lätt. Det är ändå positivt att det fortfarande finns dialog därför att det är ytterst svårt att påverka om det inte finns någon som helst kommunikation.

Och i Libyen flygbombar några NATO-länder Ghaddafis arme. Jag följer utvecklingen med blandade känslor. Jag undrar hur världssamfundet kunnat sätta sig i en sådan här situation från första början? Själv tycker jag det är bra att man ingriper mot Ghaddafi, men det hindrar ju inte att jag också inser att det finns olika politiska egenintressen inblandat. Hemma diskuterar vänner på vänsterkanten om det är rätt eller fel, men för mig är det inte så enkelt. Jag är väldigt trött på "anti-imperialistiska" retorik (lika trött som jag är på nyliberalt lättviktstrams).
Kanske beror min trötthet på att jag själv jobbar i en väldigt imperfekt värld med sådant som antas vara absoluta värden?
Kambodja har lärt mig att politisk pragmatism alltid måste gå hand i hand med ideologi. Palme menade att "politik var det möjligas konst" och det är också i slutändan det enda möjliga förhållningsättet om man vill få något vettigt gjort i politiken.