Det kliar på kroppen och det kliar i Nordafrika

Jag är på väg att bli tokig. Det kliar något djävulskt på kroppen. Läkaren trodde jag hade fått en bakteriell hudinfektion och jag fick antibiotika både att äta och smörja in mig md. Det hjälpte inte. Sedan fick jag ett starkare antibiotika och salva. Inte heller nu blev det bättre. Så nu tror inte läkaren längre att det är en bakterie utan en parasit. På ren svenska kallas det för skabb (jag som trodde att det bara var rävar som kunde få skabb). Och hur fräscht är det? Jag var ju i Indien i mitten på januari och bodde på ett ganska enkelt (skabbigt?) ställe så kanske fick jag det där. Det var i alla fall efter det som det började klia. Så nu har jag fått ännu en kräm med det mysiga namnet InfectoScab 5% som jag smort in mig med och som skall sitta på hela natten. Och nu kliar det något vansinnigt. De där små kvalstren vältrar sig kanske i dödsångest in min arma kropp? I panik verkar de gräva sig djupare ner i skinnet för att komma undan de dödande kemikalierna.

I morgon bitti flyger jag till Bangkok över dagen. Där skall jag prata med polisen som vill se vad det är för kuf som skulle vilja bli biträdande regionchef i Chiang Mai nu i Augusti. Sen på kvällen flyger jag hem igen. Jag kunde ju åtminstone stannat en natt, gjort lite roligt och åkt hem nästa dag. Det finns ju massor av svenskar hemma i vårvintern som skulle ge ganska mycket för en natt i Bangkok och jag antar min dagsresa kan vara provocerande.

Civilsamhällets organisationer står inför ett ökande tryck världen över, även i Sverige, där organisationer som Timbro gärna vill rycka undan det offentligas stöd till olika typer av förenings- och organisationsliv. Det är en ganska tragisk utveckling. Nu senast har Alliansen föreslagit att man skall kunna dra av på skatten för välgörenhetsinsatser till organisationer som arbetar med "hjälpverksamhet". Detta betyder att organisationer som samlar in pengar för att hjälpa vid natur- och miljökatastrofer mycket lättare kan få stöd jämfört med dem som arbetar för en bättre miljö.
Det intressanta är att den här typen av regleringar är något som många "mindre demokratiska" stater ägnar sig åt. I det politiskt liberala Sverige använder man ekonomiska incitament för att styra civilsamhället i en viss riktning, i andra länder med en svagare demokratisk förankring använder man lagstiftning som hindrar organisationer som arbetar med påverkan att agera opinionsbildande genom olika sorters lagstiftning som kan hindra registrering eller har krav på regeringsrepresentanter i styrelsen.
Det har ofta slagit mig i Kambodja att mycket av den grundläggande politiska logiken inte skiljer sig speciellt mycket i en hybrid-demokrati som Kambodja och en sedan länge etablerad demokrati som Sverige. Kampen om den politiska makten leder till likartade maktspelsstrategier även om den i en svensk kontext ofta är mera sublim.

I Kambodja är just nu den nya NGO-lagen ett hett diskussionsämne. Nästan alla verkar anse att lagen är till för att kontrollera civilsamhället med olika typer av registrerings- och rapporteringskrav. Ser man till lagtexten känns det också så. Det är mycket krav men ytterst få direkta fördelar.
Men det riktigt intressanta med NGO-lagen är att de en gång så svaga medlemsorganisationerna ute i landsbygden börjat ställa krav på NGOerna som ju är en del av etablissemanget och som är en maktfaktor i biståndet. Det är som en australisk kollega med 20 års erfarenhet av Kambodja säger:
"Givarna kan inte påverka regimen. NGOerna kan inte göra det. Det är bara folket som kan påverka regimen. Därför måste vi börja där även om det kommer att ta tid."

Det kan inte bli tydligare än i Nordafrika nu senast. Dessa länder har till slut drabbats av svår klåda och folket har gått ut på gatorna. Det är bara folket som kan fixa det.