Påskvila och svensk kulturpolitik

Det är Långfredag och jag har tagit ledigt idag. Inte för att det är helgdag (i Sverige) utan för att min son är på besök och vi skall åka och handla. Han åker hem i morgon efter att ha firat Khmernyåret här förra veckan. Vi gjorde fyra dagar på stranden. Vi var tre pappor och sju 15-16-åriga killar som representerade 10 olika nationaliteter från hela världen. Jag hälsar därmed till alla rassar därhemma och säger "välkommen till världen".

Jag behöver vila nu. Treårsrapportering, NGO-lagsdiskussioner och en massa annat har sänkt min kapacitet de senaste månaderna. Jag börjar också inse att min tid i Phnom Penh närmar sig sitt slut så min motivation har börjat dala. Första veckan i augusti flyttar jag till Chiang Mai i Thailand för ett nytt jobb. När jag kom till Kambodja 2006 var det för tvåårskontrakt. Dessa år har nu blivit fem och nu lägger jag till två år till i Thailand. Konstigt nog längtar jag inte hem - kanske har jag mentalt lämnat det stadiet?

Igår besökte jag Youth Star Cambodia (YSC). Det var en ganska märklig upplevelse. Det är den första NGOn i Kambodja jag varit på där de har skinnfåtöljer i mötesrummet. De får 40% av sina intäkter från rika kambodjaner och i styrelsen sitter premiärministerns son.
En kritisk kollega påpekade att de har politiska kopplingar som inte borde accepteras. Samma människor som med ena handen ägnar sig åt korruption och utsugning, hjälper med andra handen de fattiga, menade denne.
När jag såg skinnstolarna och det stora mahognybordet funderade jag på hur regimens företrädare kan klaga på lokala korrupta NGOer som försnillar pengar? Jag tänkte på alla dessa halvtrasiga kulörta monobloc-plaststolar som jag suttit på i deras mötesrum. I bästa fall har man enkla tygklädda stolar för 10-15 dollar och hopfällbara bord med skiva av Perstorpsmodell. Jag tänkte också på hur jag lite demonstrativt kom till YSC på en Honda Cub 50cc utlånad av min personal, istället för att jag kom i vår vita Toyota Landcruiser i bästa FN-stil, som vi normal har när vi åker ut i fält.

YSC behöver för den sakens skull inte göra dåliga aktiviteter. Tvärtom. De skickar ut unga universitetsstudenter som volontärer att arbeta i byarna. Det är bra grejor och bra målsättningar. Grundaren Eva Mysliwiec har varit i Kambodja sedan tidigt 80-tal och är personlig vän med premiärministern. En legendarisk person här. Som många andra som varit här väldigt länge så är hon ganska sansad inför företeelser som NGO-lagar - det hon såg tidigt 1980 när hon anlände, var en massiv humanitär katastrof och västvärlden blockerade nödvändigt humanitärt bistånd. Med den bakgrunden är det inte svårt att vara lite cynisk över dagens välvilja. De som var här på 80-talet har sett både fram- och baksidan med inflödet av bistånd från 90-talet och framåt.
Innan jag lämnade YSC nämnde jag att röran kring NGO-lgen hindrade oss från att förnya vår registrering. Därmed tydliggjorde jag att NGO-lagen faktiskt också drabbar mera regimvänliga NGOer som då inte kan få finansiering. De behöver nämligen backning från sådana som oss för att ha någorlunda trovärdighet.

I Sverige verkar det rulla på. Jag tittar storögt på den svenska politiken och försöker förstå alla underligheter. Skillnaderna är mindre än man tror med Kambodja just nu. Det är samma typ av kortsiktighet och i viss mån fulspel, även om motiven är lite olika.
Håkan Juholt, (s) nya ordförande, har i alla fall beslutat sig för att driva kulturfrågor. Äntligen säger jag (som aldrig röstat (s)). Alltför få verkar förstå att kulturpolitik inte handlar om inträdesavgifter på museer och subventioner till konstnärer. Det handlar om den livsluft vi lever och våra drömmar för framtiden. Även man inte nyttjar kultur i form av museer och teater, lever vi alla i ett kulturklimat och vi påverkas av det. Om det klimatet är vänligt inställt till experiment, provokation och nyskapande smittar det av sig på våra drömmar om framtiden, och det gynnar även kreativt företagande.

En del menar att statssubventionerad kultur är styrd av staten, men jag förstår inte det argumentet av flera skäl:
1) För det första är vitt spridd statssubventionerad kultur bätte än ingen kultur alls, eller kultur som bara de välbeställda kan ta del av.
2) För det andra har progressiva statsbildningar historiskt alltid stöttat kultur på olika sätt, även om det förr skedde genom stöd från kungligheter och andra blåblodiga mecenater.
3) För det tredje är det ju statsmaktens val att utnyttja sin makt eller inte. Man kan ju inte lasta kulturarbetarna för att staten tvingar på dem sin censur. Kloka politiker censurerar inte. Att Alliansrepresentanter tror detta, säger mer om dem än om kulturarbetarna.

Om (s) förmår driva och fördjupa den här debatten tänker i alla fall jag lyfta på hatten för Juholt. Det skall bli spännande att se om han lyckas.