Tillbaka i Phnom Penh

Det var länge sedan jag producerade något för DestinationPNH. Sista månaderna innan jag åkte på semester i början på juni var fullständigt vansinniga. Och produktiva, men här har jag inte orkat skriva något.

Sverige är ett fantastiskt land. Allt är så smidigt och enkelt. Svenskar av alla ursprung och i alla situationer skall vara stolta. Låt er inte tryckas ner av neggiga rasistiska hatande gubbar på nätet, kravbajsare som tror att alla måste lida för att några fuskar eller Göran Hägglund, som i brist på annat uppfunnit en ny politisk motståndare i ”kulturvänstern”. Men det är faktiskt jobbigt att se hur välutbildade människor med alla förutsättningar att ta kontroll över sitt eget liv anstränger sig så ohyggligt med att ordinera lösningar för alla som inte är som dem.

Det är konstigt att när allt funkar så bra och så många gör sitt jobb med förnöjsamhet, till och med glädje, så är det ändå så många som skriker ”Nej, NI kan inte” och som syftar på alla som inte faller in normalitetsmönstret. Sverige skulle behöva en Obamapolitker som säger ”Ja, vi kan!” och som verkligen vill inkludera människor i en utveckling som är mer visionär än att ställa krav på alla som inte passar in i vårt bleka nordiska lebensraum.

På morgonen innan jag steg på planet läste jag en krönika på GPs liberala ledarsida (GP 17 juli) om Aung Sun Suu Kuyi. Aung Sun Suu Kuyi säger inte att makt korrumperar, utan det är rädslan att förlora makten som korrumperar. Och när rädslan för maktens plågoris sprider sig bland folket blir också de korrumperade, och alla gräsrötter förlorar känslan för vad som är rätt och fel.

Så när vi hör om politiker som verkar styra med rädsla som vapen, eller som öppet eller i hemlighet med maktens olika plågoris, försöker eliminera alla hot mot sitt maktinnehav, kan vi vara ganska säkra på att det finns korrpution av alla slag i närheten. Ofta är det samma ledare som sorterar ut de andra som skyldiga för icke önskvärda fenomen och säger ”nej, ni kan inte”.

Jag såg det i Sverige, och tycker Sverige allt mer präglas av en rädslans politik. Där många ser uppfriskande politisk inkorrekthet, ser jag utpekande och förnekande av gemensamma ansvar och destruktiva korruptiva handlingsmönster.

I Kambodja ser jag en extrem ändpunkt i detta resonemang. Med den stora skillnaden är att det här samhället rör sig i motsatt riktning. Det sker med stort motstånd från stora delar av makteliten, som på samma sätt som Göran Hägglund ställer olika grupper mot varandra och framhäver sin egen förträfflighet på andras bekostnad – som säger att vi företräder folket. Men sakta men säkert eroderar deras auktoritet. Det sker i takt med att framförallt unga får bättre utbildning och nya framtidsmöjligheter. Medvetenheten om att jämställdhet mellan könen, mänskliga rättigheter och demokrati sprider sig i folkets medvetande trycket på förändring växer underifrån.

Ändå när jag läser skörden av kambodjanska tidningar från månaden som gått skakar jag på huvudet åt många av de ofta osannolika försöken att undertrycka längtan efter frihet och en utveckling på mänskliga villkor. Jag får se min begränsning och förstå att jag är en liten bricka i ett stort spel, Jag kan bara ta ett litet steg i taget, men jag kan i alla fall välja vilken riktning jag vill gå i. Jag ser många kambodjaner göra det och det ger mig glädje och energi. Jag skulle vilja att fler svenskar gjorde det.