Mein Kampf som självhjälpslitteratur

När jag var på bokhandeln i går på Sihanouk Boulevard kan man få en liten inblick i i hur människor som läser tänker. Det finns i stort sett inga stora romaner till salu, varken på khmer eller engelska. Däremot massor av blandad men inkomplett amerikansk college-litteratur i management, IT och administration. Sedan finns det ett antal hyllmeter med obskyr självhjälpslitteratur som antagligen inte går att sälja någon annanstans. Titlar som "Tio steg till bättre ledarskap", "Fem steg till fördubblad försäljning", "Det kreativa ledarskapet", "Det tänkande ledarskapet", "Det själfulla ledarskapet".

Och så då: mitt ibland alla självförbättrarböcker: två kopior på engelska av Adolf Hitlers "Mein Kampf". Vi får hoppas ingen följer hans "förbättringstips". Men det är uppenbart att det trauma Europa upplevde med Förintelsen och andra världskriget inte har samma dignitet här.

Jag tycker det skänker en dimension till vår egen eurocentrism. Hur ser vi på, och förstår folkmord i andra delar av världen? Alla vet om Kambodja och Rwanda, men antagligen har vi glömt många andra episoder i modern tid.
Hur många vet exempelvis om att över en halv miljon människor brutalt mördades i Indonesien i mitten på 60-talet när Suharto tog makten med västs godkännande. Ända ser man inte Suharto som en massmördare utan som en diktator vem som helst, eller till och med positivt som en utpost mot kommunismen under det kalla kriget.

Annars: jag har krockat med motorcyklar två gånger den här veckan och fått betala för det. Första gången gjorde jag en högersväng från vänsterfil med bilen vilket ju var väldigt dumt. Jag fick betala den stackars fattiga kvinnan på plats och en väldigt juste polis hjälpte oss lösa situationen på ett smidigt sätt.
Igår körde jag ut i en vänstersväng från skolans idrottsfält efter lite motion och blev påkörd bakifrån av en ung kille på motorcykel med flickvännen bakpå. Det blev lite skrapsår på oss båda och skador på motorcykeln, men efter lite diskussion litade han på att jag skulle ringa för att sedan träffas idag. Eftersom jag gjorde mest fel (han körde nog lite för fort) men också "hade mest pengar" betalde jag honom 30 dollar för att täcka läkarundersökning och reparationer. Jag var generös för i det här landet så struntar maktpersoner att göra rätt för sig. Och jag är en maktperson i deras ögon. Då är det viktigt att visa på gott exempel. Speciellt som regeringen numera jobbar intensivt med att kritisera oss utlänningar i biståndsbranschen. Hörde bland annat att man betalat teatergrupper för att göra satir över oss ute i byarna.

Det är uppenbart att det politiska klimatet har hårdnat. Man slår omkring sig: mot opposition och mot kritiker i största allmänhet. Dock har den diplomatiska kåren och FN-organ börjar reagera unisont mot hur man kör bort fattiga människor från attraktiv stadsmark. Man kräver ett moratorium på flyttningarna av de fattiga, så man kan utveckla en legal procedur som säkrar deras rättigheter till kompensation. Human Rights Watch och Amnesty har också höjt rösten.
I detta perspektiv är det försämrade klimatet inte oväntat. Detaljerad kritik möts tyvärr ofta med verbala oprecisa rallarsvingar som skapar en känsla av hot och rädsla hos många, snarare än demokratisk debatt.