Tre barn mördade i veckan

Jag kom hem från vår staff retreat igår kväll. Vi var i Koh Kong vid havet nära gränsen mot Thailand. Vi hade några fina dagar.

Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.

Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.

Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.

Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.

I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.

Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.