Saturday, May 23, 2009

Man måste lära sig se varthän det blåser

Igår var det partnermöte. Det första i min regi. Mötet innebär att man samlar Partnerorganisationer för att berätta om Diakonia och diskutera gemensamma angelägenheter. Det är stora, och nödvändiga, förändringar i vårt biståndsprogram de kommande tre åren. De är både relaterade till min organisations interna utveckling, men också väldigt mycket till de ökade kraven på kontroll och kvalitet som kommer från Sverige. Ibland tar sig dessa "nya" krav konstiga och även orealistiska uttryck, men i grunden är det bra. Även jag har bidragit till biståndet via min skattsedel genom åren.

Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".

Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.

Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.

Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.

Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.

Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?

Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.

No comments:

Post a Comment

Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.

Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.