60 år från kommunism till kommunism

1989 i juli stod jag på Himmelska Fridens torg i Beijing. Det var en och en halv månad sedan protesterna och den våldsamma upplösningen på Tian An Men. Mitt ressällskap hade fått specialtillstånd att komma in på torget. På marken såg man fortfarande spåren efter Folkets Befrielsearmés stridsvagnar. De mäktiga lyktstolparna var omgivna av byggnadsställningar. Det var stort, tomt och lite skrämmande. Några hundra meter längre ner marscherade stramt en pluton soldater över torget. Beijing var tomt på utlänningar, men det kände som hela stande var inne i en djup depression. Äldre män bar likadana Maokostymer och det var märkligt tyst överallt. Vid de stora gatukorsningarna stod beväpnade soldater vakt. Väggtidningarna visade efterlysningar på demonstranter. På teven visade man mödrar som sörjde sina döda soldatsöner. 1989 var det 40 år sedan revolutionen. Den 26 september samma år drog sig Vietnams armé ut ur Kambodja och några månader senare föll muren i Europa.

1 oktober 2009 ser jag på kinesisk teve här i Phnom Penh hur Tian An Men är fyllt av hundratusen människor i färgglada dräkter i ett mäktigt koordinerat skådespel med musik, fyrverkeri och de kommunistiska Kinas ledare sittande på balustraden över jätteporträttet på Mao. Torget är fullt men på flygbilderna ser jag hur Tian An Men Avenue är helt tom på bilar. Beijing är åter avstängt. Många stadsbor har rest till provinsen för det är åtta dagar helg. De hundratusen inne på Tian An Men är speciellt utvalda.
Det slår mig när jag ser tevebilderna att de som står nere på torget och uppträder måste vara många fler än åskådarna på plats, och att ingen egentligen ser speciellt mycket av de rörelser och färglada mönster som skapas med olika tekniker. Det är som en fotbollsmatch där spelarna tittar på publiken och inte tvärtom. Endast flygfotografen som sitter i sin helikopter ser hela spektaklet. Det hela är föreställning för världen, men helt utan det kinesiska folket. Premiärminister Hu Jintao och hans helmanliga toppskikt sitter och tittar på och dricker te ur sina kinesiska muggar med lock.
1989 var det svårt att tro Kina skulle vara där det är idag. Jag minns vårt besök på det nybyggda Hotel Sheraton där vi köpte flygbiljetter till Yunnan. Det var en föraning om vad som komma skulle. Men fortfarande flög man dit med en gammal rysk jet med det numera insomnade statliga flygbolaget CAAC.

I väst hävdar vi att demokratin är en förutsättning för marknadsekonomin och vice versa. Jag har alltid varit tveksam till detta. Det känns konstigt att mänskliga rättigheter och medbestämmande skall vara knuten till ekonomisk nytta och endast det. Och otaliga är bevisen att marknadsekonomins krafter har använts för att förtrycka människor. För mig har mänskliga rättigheter och demokrati ett egenvärde och det är en naturlig del av ett mänskligt samhälle. Kina är bekräftelsen att jag har rätt. Deras tillväxt för 2009 är beräknad till 9% och de erövrar välstånd snabbare än något annat stort utvecklingsland i världen. Jag tycker Kina är en knäpp på näsan åt alla som villkorat demokrati med marknadsekonomi.

Det är en rätt obehaglig sanning att en i många avseenden hänsynslös diktatur som varit skuld till miljoner människors död också samtidigt på några decennier lyckades bryta gamla feodala mönster och orättvisor och ge nya grupper människor tillgång till utbildning och hälsa. Många säger att kommunismen är död. Men man glömmer att den kommunistiska revolutionen, trots sina brott, lagt grunden för ett helt nytt samhälle i både Kina och Vietnam. Jag säger inte att det är rätt - det är snarare obehagligt. Men mest är det en påminnelse att demokrati och mänskiga rättigheter har ett egenvärde oavsett politisk ideologi. För ingen tycker väl det är rätt att någon skall behöva offras i ideologins namn?