Igår kväll stod jag vid hörnet på MaoTseTung Boulevard och Norodom Boulevard. Vår tuctuc hade fått punktering och vi väntade på att den skulle reprareras.
Plötsligt går poliserna som står bredvid oss ut i gatan. Vi undrar vad som står på. De viftar förbi alla fordon, men plötsligt slutar bilarna komma längs med Norodom från stan. Långt borta ser vi blinkande blåljus och vi inser att det är någon höjdare som är på väg.
De kör förbi snabbt. Först ett par polisbilar. Sedan en svart limousine. En svart bil till. Och en polisbil till. Vi ser premiärministern Hun Sens profil i baksätet på den första limousinen. Tätt tätt, nära bilen kör flera polismotorcyklar som en mänsklig mur. Det går fort. Det är givetvis en maktdemonstration. Men det vittnar också om den utsatthet många ledare lever under i länder där våld och terror har präglat den moderna historien.
Jag undrar hur det är att vara premiärminister i ett land som Kambodja? Går han någonsin ut och handlar själv? Borstar han tänderna som alla andra innan han går och lägger sig? Går han någonsin upp på natten för att plocka åt sig något ur kylen för att han inte kan sova?
Jag såg nyligen en dokumentär om Nelson Mandela. Där fick man se några sådana tillfällen. När han valde kläder ur sin garderob och fick hjälp av frun. När han stod i badrummet på sitt hotell och hjorde sig i ordning. Det var faktiskt rätt befriande.
No comments:
Post a Comment
Kommentera gärna. Ge gärna beröm - jag tror på att lyfta det positiva och konstruktiva. Var respektfull och resonera sakligt.
Jag bestämmer enväldigt vad som passar eftersom jag är ansvarig för innehållet.
Jag arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter och vet att jag har full rätt att begränsa yttrandefriheten på min blogg.