Veckor som gått

Det blev vita jeans och svart sidenskjorta, dock ej med glans, med ränder i guld och rött på cocktailpartyt. Och så köpte vi en lampa designad av två konststuderande på den lampauktion som var partyts huvudattraktion. Vi fick den för 90 dollar. Den var gjord av en trädgren från Kiriroms vildmark, hampasnöre, ett litet obearbetat trästycke i form av ett fågelhuvud på toppen på grenen samt en hängande lampskärm med målat antikt papper som använts till en pappersdrake. Rätt läcker faktiskt.

Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.

Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.

Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.

Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.

Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.

Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.

Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.

97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.

Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.

Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.