Matkrisens osynliga konsekvens

I det tysta håller världens matproduktion att ändra karaktär. Och det är tveksamt om det gynnar de fattiga jordbrukarna i fattiga länder.

Det är kanske inte de medialt uppmärksammade fallen av ”forced evictions” av fattiga stadsbor i Phnom Penh som på sikt kommer att påverka det kambodjanska samhället. Istället är det kanske de stora nyttjanderättsavtal av jordbruksmark som just nu tecknas i hela världen mellan fattiga länder och rika länder med små jordbruksarealer.
För något år sedan var en delegation från Kuwait och Qatar i Kambodja. Besöket resulterade i ett frikostigt lån från Kuwait på 546 miljoner amerikanska dollar för att bygga bevattningsdammar och förbättra vägnätet. Qatar skulle bidra med 200 miljoner för att utveckla jordbruket. (Det totala biståndet till Kambodja är cirka 1 miljard dollar, varav Sverige bidrar med en ytterst liten bråkdel.) Ingen vet vad dessa oljerika Gulfstater får i gengäld - de här överenskommelserna sker bakom stängda dörrar – men de har uttryckt intresse för att få tillgång till jordbruksmark. Men även andra länder försöker tillskansa sig mark i Kambodja. Vietnam har 100000 hektar för gummiplantager. Samma yta har vietnameserna i Laos.

I Filippinerna har man en lång historia av utländskt influerat markägande. Amerikanska bananföretaget Dole får en del av sina bananleveranser från ett filippinskt bolag som sedan 1981 äger en bananplantage på 618 hektar. De som en gång brukade marken förlorade den då utan kompensation. De är idag jordlösa och några av dem jobbar på plantagen. Men resultatet är hjärtskärande. Utöver det faktum att de också förlorat sin mark och ekonomiska självständighet har bruket av farliga bekämpningsmedel gjort lokalbefolkningen sjuk.

Idag är ytorna större och effekterna värre än någonsin. Några andra exempel från Filippinerna: Bahrain har skaffat sig nyttjanderätten till 10000 hektar för kustnära fiskodling. Qatar har skaffat sig rättigheter till 10000 hektar jordbruksmark och ett okänt(!) kinesiskt företag uppges försöka förhandla sig till ofattbara 1 240 000 hektar mark. Eftersom dessa avtal sker i det tysta så har lokalbefolkningen ingen möjlighet att protestera. I värsta fall kommer det bara en dag att stå bulldozers utanför byn redo att med skydd från polis och militär demolera deras hus. I diktaturer som Burma (Myanmar) är givetvis risken ännu större för fattiga jordbrukare. Situationen är densamma i Afrika.

Skälet till all dessa markaffärer, eller jordstölder om man ser det ur fattigböndernas perspektiv, är den stora matkrisen för två år sedan, men också kraven på biobränslen för den växande bilparken i länder som Kina och Indien. Det är helt enkelt så att länder med gott om pengar men dåligt med jordbruksmark säkrar sin egen mat genom dessa avtal. Avtalen kan fungera bra om de innebär att småskaliga jordbrukare kan vara kvar och leverera till dessa marknader och till den lokala marknaden. Här kan Qatars 200 miljoner dollar till Kambodja göra väldig nytta.
Men samma vägar kan ju också användas till att frakta ut maten med lastbilar som inte stannar vid den lokala marknaden.
Den sämre varianten är att stora områden förvandlas till exportorienterade industriplantager och en hel kultur av småskaligt jordbruk kommer att försvinna. Dessa plantager behöver inte på långa vägar lika mycket människor som småskaligt jordbruk. Det är också lätt att inse att tillgången på mat troligen inte kan säkerställas av ett jordbruk baserat på plantage-teknologi och medföljande jordlöshet.

Historiskt har inte plantager varit lösningen på fattiga länders matförsörjning eller utvecklingsproblem. Plantager har aldrig varit till nytta för den stora majoriteten människor i de länder där de förekommer. Deras odlingscykler följer marknaden snarare än behovet av föda. När råvarupriserna är låga ligger mycket plantagemark i träda, oåtkomlig för husbehovsodling. (Och gummiplantager och biobränsleplantager bidrar ju överhuvudtaget inte till matförsörjningen.) Det är svårt att se hur den globala matekvationen skall gå ihop med de här tendenserna. Och på nationell nivå ser vi hur länder med utpräglade plantageekonomier som Filippinerna och Indonesien ligger långt efter sina grannar i utvecklingen.

Å andra sidan har effektiviseringen av småbruken i länder som Japan, Taiwan och Korea varit den stora katapulten för dessa länders formidabla utveckling. När småbrukarna fick äga sin mark samt tillgång till effektiva lokala marknader och matförsörjningen därmed blev säkrad kunde moderna diversifierade samhällen utvecklas.

Globalt funderar jag på om vi ser ett skifte från en positiv utveckling under de senaste decennierna där vi sett allt färre människor svälta ihjäl och allt fler få tillgång till basservice som hälsa och utbildning, till en utveckling där allt fler människor författigas och marginaliseras? Det är också intressant att fundera på om nuvarande negativa utvecklingen går att koppla ihop med den försvagade demokratiska utvecklingen i den mer utvecklade delen av världen? Kriget mot terrorismen, ökade klyftor i vårt egna samhälle, islamofobi och främlingsfientlighet är ju på många sätt illavarslande tecken. Det är ju svårt att vara en rollmodell om man slutar jobbar för att förbättra sitt eget samhälle.