Fågeln som vrider upp världen

Efter flera månaders helgläsning nådde jag slutet på Haruki Murakamis bok The Wind-Up Bird Chronicle (på svenska: Fågeln som vrider upp världen). Det är en drygt 600 sidor lång vindlande färd i en alldeles sannolik parallell värld. Murakami berättar historien om Toru Okada som lever ett alldeles planlöst liv efter att ha slutat sitt arbete på en advokatbyrå som jurist på absolut lägsta nivå. Hans fru Kumiko tjänar hyggligt på sitt arbete som magasinsredaktör så de kan överleva - åtminstone ett tag.
Då försvinner deras katt, Noboru Wataya, och Toru Okadas liv tar en ny vändning. Sedan försvinner också hans hustru spårlöst och Okada glider in i en surrealistisk värld där dröm och verklighet glider samman. Det är en värld där också Japans imperialistiska ambitioner under 30-talet i Manchuriet. Man anar att Murakami vill säga något om arvet från den tiden. Det är en värld där två systrar vid namn Malta och Creta Kano dyker upp, och där Toru Okadas närmaste vän i ensamheten blir en ganska så morbid tonårig grannflicka som heter May Kasahara. Noboru Wataya är inte bara en katt utan också namnet på hustruns äldre broder – en arrogant teknokrat och politisk karriärist som Toru Okada hatar över allt annat.
Det är en bisarr histora och som så ofta när Murakami skriver så är det många trådar som dyker upp och sedan försvinner obesvarade. Hela historien är en labyrint där nya symboler(?) dyker upp på varje sida. Huvudpersoner i början tappas bort två tredjedelar in i boken och nya dyker upp. Och försvinner.
Det är ingen lätt bok, men alltigenom fascinerande, och det är helt upp till läsaren att skapa tolkningar. Murakamis böcker är vindlande och vinner inte på att tolkas i detalj.

Toru Okadas liv gör flera vändningar i boken och när den slutar är hans öde fortfarande helt öppet. Och kanske är det så Murakami ser livet – livet är lite bisarrt och planlöst och hans parallella universum är lika naturligt som något annat. Och så är det. Toru Okadas öde känns allt igenom trovärdigt, trots att hans drömmar sätter fysiska spår i hans verklighet.

Löjtnant Mamiya som levt ett ensamt glädjelöst liv sedan kriget representerar en äldre krigsskadad generation som aldrig någonsin återhämtade sig från krigets grymheter. På olika sätt knyts hans öde i Manchukuo ihop med Toru Okadas liv, med Noboru Watayas moderna arrogans och med alla de kvinnor som Okada möter i boken. Kvinnorna lever alla ensamma, en gång utsatta för övergrepp och svek, men nu med särskilda helande eller synska gåvor. Även Okadas fru lämnar honom och väljer att leva ensam, och även hon har en historia av (subtila) övergrepp från sin bror Noboru Wataya. Ja, till och med unga May Kasahara verkar leva ensam. Hennes föräldrar är helt frånvarande i boken och omnämns nedlåtande och i förbigående av May.

Det här är den femte bok jag läst av Murakami på mindre än ett år. Han är en av de mest fascinerande författare jag läst. Han slog igenom med Norwegian Wood i Japan i slutet på 1980-talet. Boken är den kanske mest lättillgängliga av Murakamis romaner och gjorde honom till megakändis i Japan. Han fick kritik för att han inte skrev tillräckligt "japanskt" men den yngre generationen älskade honom. Men han är en ganska skygg figur så han flydde celebritetslivet i Japan några år.
Norwegian Wood har precis blivit film med premiär i i Japan i december 2010. Filmen är regisserad av vietnamesen Anh Hung Tran, skaparen av filmerna Doften av grön papaya och När solen står som högst, och det borgar garanterat för en visuellt vacker film.

Gunilla Carlsson och Global Fund

Egentligen hade jag ju denna gång tänkt skriva om något helt annat. Något betydligt mera kulturellt.

Men vår biståndsminister Gunilla Carlsson har än en gång lyckats göra något mycket märkligt och jag kan inte undgå att kommentera det från mitt inifrånperspektiv, speciellt när jag precis haft Riksrevisonsverket på besök.

Som enda land har Sverige beslutat sig för att dra in allt stöd till Global Fund - en multilateral fond som arbetar mot HIV/Aids, TBC och malaria i över 130 länder världen över. Orsaken är att i fyra(4) av dessa 130 länder har man hittat korruptionsfall.

Sverige är en av Global Funds största givare och konsekvensen av avhoppet kommer att bli hundratusentals människor som inte kommer att få medicinsk hjälp. Även om de inte bor i något av länderna där det upptäckts korruption. Lite klämkäckt säger hon:
– Det här var ett första bra tillfälle att visa hur viktig vi tycker att frågan är. Andra länder orkar inte ta fighten men jag tar den åt dem, även Norge, säger hon.
Norge är ett av många länder som ökat sitt bidrag med 20%. Det är inte utan att jag tycker det vilar någon slags empatistörning i det uttalandet.

Samtidigt har Gunilla Carlsson gjort liknanade stolligheter förut. När hon för några månader sedan skarvade rejält med sanningen och antydde att drygt 50 "svenska" biståndsmiljoner hade försvunnit i ett hälsoprojekt i Zambia så var inte bara siffran kraftigt överdriven. Korruptionen hade upptäckts nästan ett halvår tidigare innan av de lokala antikorruptionsmyndigheterna (uppbyggda av biståndspengar). Men tydligen tyckte inte Gunilla Carlsson att fallet uppmärksammats i media tillräckligt utan ansåg att man inte hade tagit "krafttag". Givetvis specificerade hon inte vad hon menade med det. Hon kanske tycker man skall skjuta mutkolvarna på stående fot? Mest tror jag hon är så mediakåt att hon inte brur sig om konsekvenserna. Det är ganska så mycket Jan Björklund över henne när han var som värst i skolpolitiken. Men när svenska elever fick det lite jobbigare i skolan på grund av Major Jan, så skapar Gunilla Carlssons märkliga utspel mänskliga katastrofer. Människor dör när hon klämkäckt och ensidigt skall visa politisk handlingskraft. Empatistörning var det ja.

För några år sedan gjorde en numera ökänd riksrevisor, Staffan Ivarsson, nationell mediadebut. Han var för övrigt Gunillas moderatpolare. Jag berättade om det i förra bloggen. Nästan allt han "upptäckte" i Afrika i den revision han gjorde kunde effektivt vederläggas.
Efter ytterligare en mera djuplodande undersökande revision av de nämnda projekten (till en kostnad av ytterligare många miljoner) visade det sig att beloppet förlorade biståndsmedel var runt 20000 kronor. Alltså en bråkdel av kostnaden för att skicka revisorer två gånger om till andra sidan jordklotet. Gunilla Carlsson gjorde hårda utfall mot biståndet, men vägrade ta tillbaka någonting när det visade sig att Ivarssons påståenden var grovt felaktiga och tendentiösa. Empatistörning igen. Är detta såna politiker vi vill ha?

Jag har under mina år här skaffat mig massor av erfarenhet om korruptionsarbete. Jag jobbar ändå i ett av världens mest korrupta länder. En viktig förutsättning för effektiv korruptionsbekäpmning är att få whistle blowers att träda fram. Detta är nästan omöjligt om den organisation denne arbetar i kommer att kollapsa på grund av dennes avslöjande. Och kollapsa kan den göra om givare med automatik drar sig ur vid avslöjandet.

Det vill säga, om en anställd vid Global Fund eller någon partner till Global Fund, vet med sig att konsekvensen av ett korruptionsavslöjande innebär att man i princip bestraffas genom att förlora jobbet, och att många oskyldiga kollegor kommer att gå samma väg, och att tusentals människor inte kommer att få den hjälp de behöver, så kommer de inte att "blåsa i pipan". De kommer istället hålla tyst, troligtvis gör de ändå sitt jobb på bästa sätt, men också vända blicken någon annanstans när de anar koruption. Det är en fråga om en ganska enkel cost-benefit analys - man kan acceptera att några procent av totalen försvinner, medan resten gör nytta.

Följden för en givare är hopplös. Det enda man kan göra är att följa upp i revisionen (som till sin natur är ett stickprov) samt göra fältbesök. Men är det ett avsiktligt bedrägeri (ett ganska bra ord för att visa vad det faktisk är), snarare än vanskötsel på grund av till exempel alkoholism, så är det väldigt svårt att upptäcka.

När jag jobbar med våra lokala partners är relationsbyggande A och O om man vill bekämpa korruption. Man måste bygga positiva relationer med alla nivåer i mottagarorganisationen. Samtidigt måste man påminna om korruption, använda själva ordet och diskutera vad det innebär i den miljö man verkar. En tredje viktig åtgärd är att vara med och vara informerad då lokala partners utvecklar sina finansiella kontrollsystem. Ännu bättre är det om man är aktiv i det arbetet själv och kan analysera utmaningarna, som inte bara ligger i svaga tekniska system utan också i organisationskultur och kompetens.

När en whistleblower kommer med information verifierar man informationen på ett sådant sätt att denna person inte drabbas negativt. Kan informationen verifieras ber man mottagarens styrelse om en förklaring. I detta läge betalar man inga pengar. Oftast finns det faktiskt en naturlig förklaring (jämför Ivarssons revison ovan där han drog väldigt vida slutsatser utan att ha på fötterna).

Ibland har det gjorts fel, och då kan man gå vidare med en mera omfattande utredning eller göra en oberoende revision. Finner man då att någon anställd har begått oegentligheter så är det ledningen som bör begära återbetalning från denne av förskingrade medel och eventuellt polisanmäla.
Man bör också förstå att människor i fattiga länder inte begår bedrägliga handlingar för att "toleransen" är större. Bedrägeri sker av ungefär samma skäl som en svensk tjänsteman fuskar: missbruksproblem, familjeproblem, sjukhusräkningar etc.
Det viktiga i hela utredningsprocessen är att organisationen äger problemet så långt som möjligt för att kunna bli bättre, men där vi som givare också noga granskar vad de gör. Detta gäller även i skedet efter, då man måste analysera kontrollsystemen och se om man följt sina riktlinjer eller om riktlinjerna måste ändras.
Ledningen för en organisation som agerar som ovan kommer också med viss naturlighet att ta sitt ansvar, och betala tillbaka medel som använts felaktigt.

Men ibland vill inte ledningen vidta åtgärder (de kan ju vara inblandade själva) och då begär man som givare tillbaka pengarna. Kommer de inte tillbaka polisanmäler man. Då finns det ingen återvändo. Men även detta är en ganska lång process av lirkande och förhandlande, tills man har tillräckligt med bevismaterial för att kunna påvisa bristen på samarbetsvilja.

Lite mera handfast vill jag peka på att korruption (bedrägeri) i biståndet i sak inte skiljer sig så mycket från vilken bedrägerihärva som helst.
Kassören i bostadsrättsföreningen som fixar falska fakturor, kommunikationschefen i en större hjälporganisation förskingrar miljoner i flera år, läraren som har hand om klasskassan som tar små handlån är alla lite triviala och tragiska fall. Men om detta sker faller inte bostadsrättföreningen ihop - folk slutar inte betala sin månadsavgift. Man polisanmäler kassören och hittar en ny bättre kassör. Kommunikationschefen som använder sin charm för att blåsa ledningen och makt för att blåsa underordnade. Man polisanmäler; men de offentliga aktivitetsbidragen fortsätter, för man gör ju det man skall göra: anmäler, utreder och förbättrar. Läraren som nallar ur klasskassan får gå till rektorn och uppmanas betala tillbaka om han inte vill bli polisanmäld, och sedan tar en förälder kassaskrinet från läraren.

Därför är Gunilla Carlssons korståg mot korruption faktiskt skadligt för korruptionsbekämpningen. Vi behöver inga korstågsriddare - vi behöver handfasta, enkla riktlinjer och processer förankrade i verkligheten som lägger ansvaret för korruptionsbekämpningen där det hör hemma - hos de som fått förtroendet att använda pengarna för sitt lands utveckling på bästa sätt.

Jag menar att diskussionen kring korruption i biståndet också bär starka drag av rasism; svenskar är ärliga och det är enstaka manliga chefer kring 50 som skapar korruption. I fattiga länder däremot, är toleransen hög och alla är potentiellt korrupta.
Resultatet av denna rasism är att i Göteborg fortsätter Idrotts- och Fritidsförvaltningen att förses med skattemedel för att ge 12-åriga grabbar möjlighet att spela boll, medan Global Fund förlorar en av sina största givare med konsekvenser för miljoner människor som inte får vård.

En förmiddag med Riksrevisionen

I förmiddags kom då Riksrevisionsverket till vårt kontor. De är här för att granska Sida-representationens (numera ambassadens) projekt i Kambodja. ”Mitt” biståndsprogram var ett av dessa.

På senare har det varit ett oerhört starkt fokus på revisoner i biståndet. Det har varit positivt på många sätt och många med mig i biståndsbranschen har lärt sig att det är ett viktigt kontrollverktyg. Vissa suckar, det är lite hokuspokus över revisionsspråket, det är en värld där man inte riktigt känner igen sig. Själv tycker jag det är ganska roligt – det (nästan) standardiserade formatet för den finansiella redovisningen gör det lätt för mig att förstå våra partners ekonomiska situation och den medföljande kontrollrapporten ger en god bild av hur man kan hjälpa parternorganisationer att utvecklas vidare.

Tyvärr fick sig revisionsverktyget, och även Riksrevisonsverket, en rejäl smäll, när en man vid namn Staffan Ivarsson hade bestämt sig i förväg för att det fuskades i organisationsbiståndet. Han blev lite legendarisk (inte på ett positivt sätt kanske) när han satt på presskonferensen och berättade hur han i sex månader i "khaki och myggolja" varit ända längst ute i fält och sett ”fusket” med egna ögon. En ny mera detaljerad revision gick till botten med det hela och det mesta hade sin alldeles naturliga förklaring. Riksrevisionen fick backa flera steg, även om biståndsministern var ganska ovillig att backa från sina uttalanden efter presskonferensen.

Det blev ju sedan inte bättre av att han betraktade sig som kompis med biståndsministern Gunilla Carlsson. Ivarsson har sedan än en gång utmärkt sig som revisionsnämndens ordförande i Simrishamn där han hade återkrav på 636000 kronor som han ansåg sig ha rätt till för inkomstbortfall när han inte var på Riksrevisionen. Problemet var att han inte hade något inkomstbortfall eftersom han ändå inte uppbar någon lön från Riksrevisionen för den tid han var nämndens ordförande.

Nåväl, det må vara hänt att det finns individer som saknar integritet och skrupler lite överallt i samhället. Men tyvärr har nog ett resultat av det spektaklet blivit att stora darren kommer till dem som utsätts för Riksrevisionens granskningar, och det gör faktiskt inte deras arbete lättare, och det blir svårare att utvärdera var skatepengarna går.

När vi pratar om revision med våra partner försöker vi peka på att det är ett utmärkt tillfälle att lära om den egna organisationen och få tydliga anvisningar hur den kan bli bättre. På samma sätt ser jag när vårt eget kontor blir reviderat en gång per år.
Revisorerna kommer lågmält in på vårt kontor och går igenom våra dokument och räkenskaper. Jag lägger mig inte i utan jobbar vidare med mitt. När de samlat ihop all dokumentation sitter vi några timmar och de ställer en hel del knepiga frågor. Ibland frågar jag tillbaka. "Varför är detta viktigt?" "Hur skall det se ut tycker du" kan jag fråga?
När revisionsrapporten kommer lämnar jag ett svar på de punkter där de har anmärkningar. Sedan vet jag vad som måste ordnas och vi försöker genomföra det så gott vi kan. Vissa saker är väldigt svårt: hur betalar man skatt på mina extra förmåner när inte den lokala skattemyndigheten har någon fungerande process för detta? Men eftersom det står i lagen kommer revisorn att slå ner på det.
Andra saker tar vi tag i direkt. När vårt huvudkontor hade svårigheter att producera en detaljerad manual för hantering av pengar (det är inte helt lätt att samordna över 20 länders behov) gjorde vi helt enkelt en själva. Den kan användas av andra landkontor också med viss anpassning och vi använder den också i vårt samarbete med partners som också behöver förbättra sina policies.

När Riksrevisionsverket resultat uppmärksammas för mycket i media blir det alltså mer problem än nytta med det. Revisorn är ingen polis – han eller hon är till för att hjälpa organisationen att bli mer effektiv, men det går inte att ge goda råd om den som granskas riskerar att bli hudflängd i media av ett eller annat skäl. Ett annat sätt att se på det är att revisorerna faktiskt får det svårare att lyfta vissa frågor på ett tydligt sätt; konsekvenserna kan bli väldigt stora om man gör en missbedömning som Staffan Ivarsson gjorde (eller så var det kanske valet av honom för just detta uppdrag som var den stora missen). Staffan Ivarssons fortsatta vandel visar ju också att även revisorer kan ha problem med integriteten.

Vi, jag och min ekonomiansvarige, hade en rätt bra förmiddag med revisorn. Vi gör nog rätt bra ifrån oss på det stora hela. En missbedömning jag gjort, och som rapporterats till Sida diskuterades. Det handlar ju också om att förmedla lärdomar så att rekommendationerna blir verklighetsförankrade. Ytterst få revisorer har ju egen fälterfarenhet som biståndsarbetare. Revision ger ju en bild av verksamheten men verkligheten är större än så.

Samtidgt är det ju inte primärt vi som blir granskade, utan Sida i Phnom Penh. Jag kan tycka det måste vara ganska svårt för Sida att hålla ihop organisationen och systemen. Det finns få myndigheter som varit så tafsade på, så ofta omorganiserade, så mobbade. Det känns som inte en enda omorgansation på Sida har fått genomföras och utvärderas på ett vettigt sätt på bra länge. Och då talar vi om en organisation som redan från början har speciella utmaningar då man har kontor över hela världen. Just nu skall 20 procent sägas upp. Det vore kanske mera befogat att satsa revisionsresurser på Utrikesdepartementet (UD) och se hur de styr sig själva och Sida?

I en väldigt intressant rapport från Center for Global Development och på deras webbsida kan vi också läsa hur effektiva olika hjälporgan är och jämföra dem. Där kan man jämföra UD (som ju själva tar hand om nästan hälften av biståndsbudgeten) och Sida. Sida går vinnande ut ur den jämförelsen. Ändå är det UD som får allt mer pengar, och alltmer kontroll över Sida.
Samtidigt är det tydligt i granskningen att svenskt bistånd har problem just nu – vi är inte så effektiva som vi tror. Men så har vi också haft 4 år av en ganska navelskådande och okunnig biståndspolitik.

Det stora språnget och andra folkmord

En supertyfon har dragit in över Filippinerna. Det har varit ovanligt få kraftiga tyfoner i år, men de kanske kommer nu så här i slutet på monsunen. Det kan bli en blöt torsdag och fredag i Phnom Penh om tyfonen rör sig mot Vietnam.

Jag läser i höstnumret av Asian Literary Review en essä om Det Stora Språnget i Kina 1958-1961. den är skriven av professor Frank Dikötter, professor vid University of Hong Kong, som forskat i det kinesiska kommunispartiets arkiv som öppnats för forskare. Hans bok Mao´s Great Famine: The History of China´s Most Devastating Catastrophe har precis släppts.
Det Stora Språnget var Maos stora industrialiseringskampanj, som för eftervärlden kommit i skuggan av Kulturrevolutionen. Den var en katastrof: man räknar med att 45 miljoner människor dog under tidsperioden av svält och umbäranden.

Allt detta är väl känt idag. Vad Dikötter nu lyfter fram är att väldigt många av svältoffren svalt ihjäl därför att de inte följde partikadrernas direktiv, eller för att de av andra skäl inte kunde arbeta så som krävdes i de kollketiva jordbruken och industrierna. Partifunktionärer vägrade dem helt enkelt mat.

Ännu mer obehagligt är att partiets egna undersökningar under det tidiga 60-talet visade hur partifunktionärer inte bara passivt låtit människor svälta ihjäl. De hade också aktivt misshandlat misshagliga människor till döds och mördat dem med obeskrivligt grmma metoder. Dikötter anger, utifrån sin forskning i de kinesiska arkiven, att motsvarande 2,5 milijoner människor mördades i Kina under Det Stora Språnget.
Det sociala kittet i byarna bröts upp och partifunktionärer och vanliga bybor brutaliserades i takt med att produktionen föll och frustrationen växte när målen inte kunde uppfyllas. Det gick många gånger så långt att det ansågs naturligt att döda människor så det blev en mun mindre att mätta.

Det Stora Språnget skapade ett partilett gangstervälde ute på landsbygden. Partifunktionärer med våldstendenser premierades. Förste sekreteraren i en kommun i provinsen Qingyuan misshandlade personligen över 200 bybor och 14 dog av behandlingen. Partiets egna rapporter beskriver ur vissa områden är fields of torture. Överallt finns partifunktionärer som slagit ihjäl inte bara en eller två, utan tio, tjugo, trettio människor. I Luoding kommun använde över hälften av partifunktionärerna kraftigt våld för att få folk att arbeta och över 100 slogs ihjäl. I Xinyang, Henan, dog över en miljon människor 1960. 67000 av dem klubbades ihjäl. Allt enligt kommunistpartiets egna undersökningar.

Även barn råkade illa ut. En tioåring som stulit några veteax bands och kastades ner i en latrin. Han dog efter några dagar. Andra dränktes i bensin och sen tände man på. En man intervjuad av Dikötter själv 2006 grät när han berättade hur han tvingades slå ihjäl sin egen mormor för att hon tog ved i skogen. Släktingar fick inte begrava sina döda familjemedlemmar, ibland svalt hela familjer ihjäl därför att de straffades med indragna matransoner.

Det Stora Språnget var alltså inget folkligt projekt utan framdrivet med våld och terror. Det är svårt att förstå denna grymhet. Vi ser den upprepas gång på gång. Märkligt nog inleds detta nummer av Asian Literary Review av ett reportage om tribunalen mot Röda Khmer-ledarna. Likheterna mellan Det stora språnget och Pol Pots Demokratiska Kampuchea är stora. Det är samma galenskap och samma grymhet i båda fallen. Det finns många som hävdar att detta är kommunismens natur, men jag tror inte det. Folkmord kan ske överallt oavsett ideologi. I vår egen europeiska historia har vi fortfarande inte tagit tag i kolonialismens övergrepp. Men dessa grymheter tar olika former i olika historiska och kulturella sammanhang.

Vi tror ofta att folkmord är ett resultat av länder i kaos och förfall. Inget kan vara mer fel. Problemet är kanske det motsatta: länder där folkmord i massiv skala inträffar har egentligen en alltför bra kulturell och social organisation.
Psykologen Ervin Stauh menar i sin bok The Roots of Evil – the Origins of Genocide and Other Group Violence att turkarnas mord på armenier, nazisternas judeutrotning och Demokratiska Kampuchea delar grundläggande kulturella särdrag som lydnad och hierarki som i sin tur ökar risken för massvåld mot ”andra” etniska grupper. Detta gäller även Rwanda som var ett yterst socialt välordnat samhälle där det var lätt att skilja hutus från tutsis och ännu lättare var det att mobilisera hutus. Man räknar med att minst lika många hutus var inblandade i folkmordet, som tutsis som blev mördade. Folkmord kan alltså bara inträffa om tillräckligt många människor är villiga att slänga sin fungerande vardagsmoral överbord, till förmån för lydnad inför överheten.

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur folkmordsbenäget Sverige kan vara? Tänk om vårt välordnade samhälle, som ju skapats mycket ur värden som lojalitet och lydnad, plötsligt skulle vända sig mot ”de andra”? Tänk om det är just det som sker just nu?
Egentligen tänker jag inte så mycket på (sd):s tillträde till Riksdagen – det är ju snarare ett symtom på att något är fel – nej, jag tänker på hur vi plötsligt har kastat det vänliga svenska välfärdssamhället överbord. Det välfärdssamhälle vars grundideologi nedlåtande kallats för ”snällismen” av vissa politiker med önskan att bygga sig en tuff image.
Jag tänker på hur plötsligt något som heter ”arbetslinjen” har blivit en ursäkt för att tvinga även svårt sjuka människor tillbaka i arbete, eller tvinga arbetslösa ta ett arbete i andra ändan av landet utan hänsyn till familj eller utbildning. Det är faktiskt inte så olikt Maos Kina där människor skyfflades runt som boskap och tvingades arbeta till döds långt från sina familjer.
Var går egentligen gränsen i ett gott samhälle för när kraven på marginaliserade medborgare faktiskt liknar ett symboliskt folkmord? Vi är inte där än, men det finns en obehaglig anda i Sverige där en välmående majoritet bryr sig alltför lite(?), och en alltför stor minoritet aktivt förespråkar uteslutning och diskriminering som en lösning på landets upplevda problem.
Hur lätt kan vi sedan gå från symboliska mord till verkliga? Vi får hoppas att det inte går så långt, men om det leder dithän: kommer vi att kunna stoppa utvecklingen i tid?

Om tio månader är mitt hem någon annanstans

Hur lång tid tar det innan den plats där man bor betraktas som hemma? Tanken slog mig när jag landade i Phnom Penh i fredags morse. Det moderna, lite kalla, Thailand ersattes av det välbekanta fattiga kaos som är Phnom Penh. Jag satt där i taxin och kände igen dofterna, de nyfikna vänliga leendena från alla som nyfiket tittar in på utlänningen i bilen, och all kommers av modesta nyttigheter som målarfärg, trävaror och begagnade motorcykelljuddämpare. Poliserna sitter lojt på röda monobloc-plaststolar och tittar på den strömmande fabriken. (Dags att göra ett ryck snart så man får lite lunchpengar?). De har ett otacksamt uppdrag i slitna blå uniformer, och de kör sina egna privata motorcyklar. Men trots den uppenbara korruptionen har de ändå fått lite bättre ordning på trafiken under mina år här. Jag känner igen flera av dem.

Igenkännandet i Phnom Penh är numera ömsesidigt. Jag har varit här tillräckligt länge för att både säkerhetsvakter och motorcykeltaxiförare skall hälsa på mig och fråga hur jag mår. På vissa av kaféerna är jag stamgäst och de vet ganska väl vad jag vill ha. Vi är en grupp utlänningar som varit här ganska länge och som har följt med i de senaste årens kaféboom. Ofta träffas vi slumpmässigt där och växlar lite erfarenheter. Det moderna samhällets kalla anonymitet saknas i Phnom Penh, men jag ser tecken på att det är på väg att ändras.

En ny grupp utlänningar har dykt upp. Investerare och lycksökare. Nya typer av exklusiva matställen öppnas och aktiviteter makrnadsförs alltmer sofistikierat. I november kommer Leonard Cohen på besök. Biljetterna kostar från 280 dollar och uppåt. På Studio 182 är det live-jazz varje kväll. På Naga Casino kan både spela på rouletten och äta fin middag. Hotel Intercontinetal har sina numera klassiska söndagsbruncher med fritt flöde av äkta champagne. Exklusiva skönhetssalonger med modern asiatisk arkitektur och inredning har öppnat över hela staden. The Place II är ett stort luftkonditionerat gym byggt i glänsande svart sten. Lexus är fortfarande den vanligaste bilmodellen i den allt tätare trafiken. Det är tydligt att här finns pengar att bränna.
Ändå är Kambodja Asiens kanske fattigaste land. Och det är sant: ute på landsbygden är behoven fortfarande skriande, men även där har ändå mycket hänt. Fler barn går i skolan än någonsin förr och hälsovården förbättras sakta, även om många hälsocentraler bara kan skriva ut smärtstillande eftersom mycket medicin troligtvis försvinner i korruption innan de når ut till de offentliga institutionerna. Ändå, väldigt många indikatorer pekar i rätt riktning.

Jag tänker på allt detta när jag åker genom staden från flygplatsen. Hemma väntar min hemhjälp Leang. Hon har sett allt detta hända. Hon är en bildad stadsmänniska som pratar flytande franska. Hon är drygt 50 år, jag undrar vad hon gjorde innan Röda khmererna och det slår mig att jag måste fråga henne när jag får chansen. Och vad gjorde hon de fasansfulla åren 1975-1979? Hon är också kristen och väldigt stolt över det. När blev hon det? Varför? Det är så mycket nytt här.

Det är skönt att komma hem till min lägenhet efter två veckor. Jag lägger mig på sängen och sover ut. Det är fredag men jag har tänkt ta ledigt. De två veckorna i Thailand har varit intensiva och jag har några dagar kompledigt att ta ut. På kvällen åkte jag ändå till jobbet igen och tackade av en anställd på Lutheran World Federation som vi delar kontor med. Jag träffade amerikanske David Müller som varit chef på LWF i 15 år, men som nu till årsskiftet skall flytta till Burma. Nästa år kanske vi träffas där - det är en liten värld och absurda möten är vardag. Det är bestämt att jag skall lämna Kambodja nästa sommar och jag har fått erbjudande om ett nytt jobb i regionen.

När jag satt i taxin kände jag att jag kommer att sakna mitt Phnom Penh. Staden har till slut blivit min hemstad. Jag har sett den utvecklas från en stad där gatorna en gång var leriga kostigar (och man kunde faktiskt se kor inne i stan) och där allt tystnade och blev mörkt vid halv tio. Det är bara fyra år sen nu, men det känns som en evighet. Det är dags att lämna över stafettpinnen. Om tio månader.

Ett universum av hopp och verklighetsflykt

Formerna är geometriska. Färgerna ljusa. Marmor och glas. Allt andas Koncept. Det är lite som en science fiction-film från det optimistiska 60-talet. Eller som en miljö ur Bladerunner några år innan den sociala kollapsen.

Studenterna gör sina läxor på Starbucks. Ingenjörerna diskuterar ritningarna för ett nytt kontorskomplex över en latte. Unga kvinnor i reklambranschen, sitter eleganta i kläder från Jaspal och Max Mara och bläddrar i turkosa läderfilofaxer. Unga intellektuella män i slitna kläder och T-shirt och jeans läser Joseph Hellers Moment 22 (på engelska givetvis). Turister från Europa och Amerika står ut med sina klumpiga kroppar, långa näsor och stora ögon. De västerlänningar som bor här är lätta att känna igen - de lever i ett stilmässigt mellanland av västerländsk prestigelöshet och asiatisk lättillgänglig elegans. Musiken som lågmält strömmar ur dolda högtalare är acid-jazz, oldies, bossa och Café del Mar. Exklusivitet, identitet och tillhörighet är konceptets grundpelare.

Siam Paragon är ett alldeles eget universum för den unga thailändska medelklassen. Men likadana köpcentrum byggda på samma koncept finns i alla nyrika länder i Asien.
Välkända varumärken kämpar om kunderna i en miljö som är som ett enda stort livsstilsmusum. Få har trots allt råd att köpa en ny väska från Gucci, eller en ny handgjord audiofil-rörförstärkare till stereon hemma. Det är en plats gjord för drömmar och voyerism. Ett vinnande koncept för de som vill höra till. En flykt från det organiska, smutsiga, stökiga, offentliga och illa planerade gatulivet. Luftkonditioneringen och säkerhetsvakterna som tittar igenom väskorna vid entrén fullbordar illusionen av en parallell värld för de invigda.

Men inget vore mera fel än att förkasta Siam Paragon som en ytlighet utan djupare betydelse för samhället. Platsen, funktionen antyder en tilltro till framtiden som är enorm. Dessa massiva konsumtionstempel är kraftfulla symboler för hoppet om en bättre framtid. Dessa palats i glas, stål och marmor representerar en annan slags folkhemsdröm än en gång den svenska socialdemokratins. De bygger på att nästan alla har råd att konsumera åtminstone lite. Själva storleken på dessa drömvärldar antyder att många har en plats i drömmen.

Det går inte att avfärda dessa konsumtionstempels symbolbärande betydelse. Här konvergerar alla drömmar om det goda livet. Vackra ting, eleganta kläder, god mat, status, igenkännande och ett rikt utbyte med vänner är i centrum för interaktion mellan människor och ting. Kaféerna är fräscha med generösa inbjudande fåtöljer som i ens eget vardagsrum. De är mötesplatser både i verkliga livet såväl som på nätet. De är arbetsplatser där man kan fly kontorets mera hierarkiska miljöer. Siam Paragon är som Facebook fast på riktigt.

Siam Paragons parallellitet till den verkliga världen därute gör det hela nästan till en konstinstallation. I den här miljön är allt till synes bra. Alla är verkar glada. Här lever illusionen att alla drömmar kan bli uppfyllda. Det är naivt, men också fritt från cynism.
Det här är en värld där miljöproblem, orättvisor och övergrepp inte existerar. Det är provocerande med all denna barnsliga tillit. Men samtidigt kan man fråga sig om man kan göra världen bättre med cynism och brist på hopp?

Demonstrationerna i Thailand under april och maj i år visar att det finns en annan mycket svårare värld därute. Delar av Central World, en annan, men snarlik, drömvärld, några hundra meter bort brändes ned i ett utbrott av meningslös förstörelse när demonstrationerna bröts upp av polis och militär. Större delen av Central World har åter öppnat. Det är samma musik, samma kaféer, butiker och samma drömmar och parallella gemenskap som före förstörelsen. Det är tydligt att framtidens revolutioner måste se annorlunda ut än förr. När identiteten formas i konsumtionens tempel snarare än arbetets, måste med nödvändighet politiken och upproret också hitta nya vägar.

Observationer och reflektioner i Thailand

Jag måste erkänna att jag aldrig fick någon ordning på det där med textilarbetarnas strejk. Jag mötte några väl insatta NGO-ledare med direktkontakt med fackföreningsrörelsen och de förklarade och förklarade, men de kunde inte riktigt förklara regimens hållning, syftet med arbetsgivarnas stämningar mot strejkledarna och det oberoende facket FTUs tystnad.
Men nyckeln till det hela ligger nog i den strejkande fackliga koalitionens knytningar till det styrande partiet: strejkledaren tillhörde ett oberoende fackförbund, medan de andra i koalitionen var regimtrogna.
Det är i sådana här situationer man inser behovet av fungerande lagar, och mina diskussionspartner menade att viktigast nu var att inrätta en motsvarighet till vår svenska Arbetsdomstol (AD) så inte arbetsrättsliga konflikter löses med paragrafer ur Brottsbalken.

Jag följer med i den svenska eftervalsdebatten och läser om (sd). När de tågade ut ur kyrkan visade de vem de är. Själv tycker jag faktiskt inte synen på invandrare och muslimer är det allvarligaste med (sd). Många människor känner oro när deras trygga värld förändras.
Men läser man (sd)s kulturpolitiska program syns deras nazirötter och totalitära ambitioner. Det är där man inser hur förvirrade och farliga de är. Det är kanske tur att deras representanter ännu är rätt så pubertala unga män. Hade det inte varit muslimer som man slagit ner på hade det varit andra ”avvikare”.

Just nu befinner jag mig i Chiang Mai i norra Thailand. I Bangkok är det lite spänt för man väntar nya demonstrationer. För ett halvår sedan lämnade jag Bangkok en dag innan stadens kommersiella centrum blev barrikaderat av Rödskjortorna.
Redan då ansåg jag det vara en av historiens sämst planerade folkliga revolter. Oenigt ledarskap. Oklara mål. Oklart budskap. Oklart folkligt stöd. Oklara metoder. Det var dömt att misslyckas, och det slutade också med en destruktiv mobb som drog genom Bangkok och satte eld på en rad byggnader utan mening eller mål.
Ändå, thailändare, säger att saker har förändrats. Regeringen vacklar mellan business as usual och insikten att något måste göras för att sprida välståndet. De har problem med rödskjortor fängslade på rätt oklara gunder som väntar på rättegång, och insikten att landet måste få ordning på sin rättsapparat, även om det innebär att man inte kan kontrollera den politiskt.
Kritiken ökar mot Abhisits oförmåga att ta tydliga steg framåt. Men går han för fort fram förlorar han sitt stöd hos eliten och det är inte säkert någon bättre kommer istället. Valet nästa år kommer att få bestämma om han får sitta kvar eller om någon annan tar över. Och det är väl så det skall vara om man vill kalla sig demokrati?

Monarkins roll är diskuterad på ett nytt mera kritiskt sätt. Under revolten för ett halvt år sedan visade det sig att Kungen inte kunde stå utanför konflikten genom att hålla tyst; inte heller kunde han på ett meningsfullt sätt ge sig in i den utan att ta ställning. Det blev uppenbart att landets politiska problem är rotat i grundläggande orättvisor och att detta inte längre kan lösas genom att Kungen intervenerar. Det behövs helt enkelt en medveten välfärdspolitik för att Thailand skall kunna kliva in i skaran av utvecklade länder.

Idag är det lördag och mulet. I morgon fortsätter vi med en workshop på temat ”aid effectiveness”. Det skall bli intressant även om jag är lite trött efter fyra dagar av ledningsgruppsmöte med mina kollegor från resten av Asien. På tisdag kväll åker jag till Bangkok för några dagars semester. Jag skall hämta mina nya progressiva dyra glasögon och mitt nya körkort på ambassaden. Av någon anledning hade de skickat det till konsulatet i Pattaya så jag kunde inte hämta det när jag var där i måndags. Det är bara att le och vara glad. Men vad tror de om mig? Pattaya? Världens Sunkigaste Köttmarknad kallar jag det stället.