Om tio månader är mitt hem någon annanstans

Hur lång tid tar det innan den plats där man bor betraktas som hemma? Tanken slog mig när jag landade i Phnom Penh i fredags morse. Det moderna, lite kalla, Thailand ersattes av det välbekanta fattiga kaos som är Phnom Penh. Jag satt där i taxin och kände igen dofterna, de nyfikna vänliga leendena från alla som nyfiket tittar in på utlänningen i bilen, och all kommers av modesta nyttigheter som målarfärg, trävaror och begagnade motorcykelljuddämpare. Poliserna sitter lojt på röda monobloc-plaststolar och tittar på den strömmande fabriken. (Dags att göra ett ryck snart så man får lite lunchpengar?). De har ett otacksamt uppdrag i slitna blå uniformer, och de kör sina egna privata motorcyklar. Men trots den uppenbara korruptionen har de ändå fått lite bättre ordning på trafiken under mina år här. Jag känner igen flera av dem.

Igenkännandet i Phnom Penh är numera ömsesidigt. Jag har varit här tillräckligt länge för att både säkerhetsvakter och motorcykeltaxiförare skall hälsa på mig och fråga hur jag mår. På vissa av kaféerna är jag stamgäst och de vet ganska väl vad jag vill ha. Vi är en grupp utlänningar som varit här ganska länge och som har följt med i de senaste årens kaféboom. Ofta träffas vi slumpmässigt där och växlar lite erfarenheter. Det moderna samhällets kalla anonymitet saknas i Phnom Penh, men jag ser tecken på att det är på väg att ändras.

En ny grupp utlänningar har dykt upp. Investerare och lycksökare. Nya typer av exklusiva matställen öppnas och aktiviteter makrnadsförs alltmer sofistikierat. I november kommer Leonard Cohen på besök. Biljetterna kostar från 280 dollar och uppåt. På Studio 182 är det live-jazz varje kväll. På Naga Casino kan både spela på rouletten och äta fin middag. Hotel Intercontinetal har sina numera klassiska söndagsbruncher med fritt flöde av äkta champagne. Exklusiva skönhetssalonger med modern asiatisk arkitektur och inredning har öppnat över hela staden. The Place II är ett stort luftkonditionerat gym byggt i glänsande svart sten. Lexus är fortfarande den vanligaste bilmodellen i den allt tätare trafiken. Det är tydligt att här finns pengar att bränna.
Ändå är Kambodja Asiens kanske fattigaste land. Och det är sant: ute på landsbygden är behoven fortfarande skriande, men även där har ändå mycket hänt. Fler barn går i skolan än någonsin förr och hälsovården förbättras sakta, även om många hälsocentraler bara kan skriva ut smärtstillande eftersom mycket medicin troligtvis försvinner i korruption innan de når ut till de offentliga institutionerna. Ändå, väldigt många indikatorer pekar i rätt riktning.

Jag tänker på allt detta när jag åker genom staden från flygplatsen. Hemma väntar min hemhjälp Leang. Hon har sett allt detta hända. Hon är en bildad stadsmänniska som pratar flytande franska. Hon är drygt 50 år, jag undrar vad hon gjorde innan Röda khmererna och det slår mig att jag måste fråga henne när jag får chansen. Och vad gjorde hon de fasansfulla åren 1975-1979? Hon är också kristen och väldigt stolt över det. När blev hon det? Varför? Det är så mycket nytt här.

Det är skönt att komma hem till min lägenhet efter två veckor. Jag lägger mig på sängen och sover ut. Det är fredag men jag har tänkt ta ledigt. De två veckorna i Thailand har varit intensiva och jag har några dagar kompledigt att ta ut. På kvällen åkte jag ändå till jobbet igen och tackade av en anställd på Lutheran World Federation som vi delar kontor med. Jag träffade amerikanske David Müller som varit chef på LWF i 15 år, men som nu till årsskiftet skall flytta till Burma. Nästa år kanske vi träffas där - det är en liten värld och absurda möten är vardag. Det är bestämt att jag skall lämna Kambodja nästa sommar och jag har fått erbjudande om ett nytt jobb i regionen.

När jag satt i taxin kände jag att jag kommer att sakna mitt Phnom Penh. Staden har till slut blivit min hemstad. Jag har sett den utvecklas från en stad där gatorna en gång var leriga kostigar (och man kunde faktiskt se kor inne i stan) och där allt tystnade och blev mörkt vid halv tio. Det är bara fyra år sen nu, men det känns som en evighet. Det är dags att lämna över stafettpinnen. Om tio månader.

Ett universum av hopp och verklighetsflykt

Formerna är geometriska. Färgerna ljusa. Marmor och glas. Allt andas Koncept. Det är lite som en science fiction-film från det optimistiska 60-talet. Eller som en miljö ur Bladerunner några år innan den sociala kollapsen.

Studenterna gör sina läxor på Starbucks. Ingenjörerna diskuterar ritningarna för ett nytt kontorskomplex över en latte. Unga kvinnor i reklambranschen, sitter eleganta i kläder från Jaspal och Max Mara och bläddrar i turkosa läderfilofaxer. Unga intellektuella män i slitna kläder och T-shirt och jeans läser Joseph Hellers Moment 22 (på engelska givetvis). Turister från Europa och Amerika står ut med sina klumpiga kroppar, långa näsor och stora ögon. De västerlänningar som bor här är lätta att känna igen - de lever i ett stilmässigt mellanland av västerländsk prestigelöshet och asiatisk lättillgänglig elegans. Musiken som lågmält strömmar ur dolda högtalare är acid-jazz, oldies, bossa och Café del Mar. Exklusivitet, identitet och tillhörighet är konceptets grundpelare.

Siam Paragon är ett alldeles eget universum för den unga thailändska medelklassen. Men likadana köpcentrum byggda på samma koncept finns i alla nyrika länder i Asien.
Välkända varumärken kämpar om kunderna i en miljö som är som ett enda stort livsstilsmusum. Få har trots allt råd att köpa en ny väska från Gucci, eller en ny handgjord audiofil-rörförstärkare till stereon hemma. Det är en plats gjord för drömmar och voyerism. Ett vinnande koncept för de som vill höra till. En flykt från det organiska, smutsiga, stökiga, offentliga och illa planerade gatulivet. Luftkonditioneringen och säkerhetsvakterna som tittar igenom väskorna vid entrén fullbordar illusionen av en parallell värld för de invigda.

Men inget vore mera fel än att förkasta Siam Paragon som en ytlighet utan djupare betydelse för samhället. Platsen, funktionen antyder en tilltro till framtiden som är enorm. Dessa massiva konsumtionstempel är kraftfulla symboler för hoppet om en bättre framtid. Dessa palats i glas, stål och marmor representerar en annan slags folkhemsdröm än en gång den svenska socialdemokratins. De bygger på att nästan alla har råd att konsumera åtminstone lite. Själva storleken på dessa drömvärldar antyder att många har en plats i drömmen.

Det går inte att avfärda dessa konsumtionstempels symbolbärande betydelse. Här konvergerar alla drömmar om det goda livet. Vackra ting, eleganta kläder, god mat, status, igenkännande och ett rikt utbyte med vänner är i centrum för interaktion mellan människor och ting. Kaféerna är fräscha med generösa inbjudande fåtöljer som i ens eget vardagsrum. De är mötesplatser både i verkliga livet såväl som på nätet. De är arbetsplatser där man kan fly kontorets mera hierarkiska miljöer. Siam Paragon är som Facebook fast på riktigt.

Siam Paragons parallellitet till den verkliga världen därute gör det hela nästan till en konstinstallation. I den här miljön är allt till synes bra. Alla är verkar glada. Här lever illusionen att alla drömmar kan bli uppfyllda. Det är naivt, men också fritt från cynism.
Det här är en värld där miljöproblem, orättvisor och övergrepp inte existerar. Det är provocerande med all denna barnsliga tillit. Men samtidigt kan man fråga sig om man kan göra världen bättre med cynism och brist på hopp?

Demonstrationerna i Thailand under april och maj i år visar att det finns en annan mycket svårare värld därute. Delar av Central World, en annan, men snarlik, drömvärld, några hundra meter bort brändes ned i ett utbrott av meningslös förstörelse när demonstrationerna bröts upp av polis och militär. Större delen av Central World har åter öppnat. Det är samma musik, samma kaféer, butiker och samma drömmar och parallella gemenskap som före förstörelsen. Det är tydligt att framtidens revolutioner måste se annorlunda ut än förr. När identiteten formas i konsumtionens tempel snarare än arbetets, måste med nödvändighet politiken och upproret också hitta nya vägar.

Observationer och reflektioner i Thailand

Jag måste erkänna att jag aldrig fick någon ordning på det där med textilarbetarnas strejk. Jag mötte några väl insatta NGO-ledare med direktkontakt med fackföreningsrörelsen och de förklarade och förklarade, men de kunde inte riktigt förklara regimens hållning, syftet med arbetsgivarnas stämningar mot strejkledarna och det oberoende facket FTUs tystnad.
Men nyckeln till det hela ligger nog i den strejkande fackliga koalitionens knytningar till det styrande partiet: strejkledaren tillhörde ett oberoende fackförbund, medan de andra i koalitionen var regimtrogna.
Det är i sådana här situationer man inser behovet av fungerande lagar, och mina diskussionspartner menade att viktigast nu var att inrätta en motsvarighet till vår svenska Arbetsdomstol (AD) så inte arbetsrättsliga konflikter löses med paragrafer ur Brottsbalken.

Jag följer med i den svenska eftervalsdebatten och läser om (sd). När de tågade ut ur kyrkan visade de vem de är. Själv tycker jag faktiskt inte synen på invandrare och muslimer är det allvarligaste med (sd). Många människor känner oro när deras trygga värld förändras.
Men läser man (sd)s kulturpolitiska program syns deras nazirötter och totalitära ambitioner. Det är där man inser hur förvirrade och farliga de är. Det är kanske tur att deras representanter ännu är rätt så pubertala unga män. Hade det inte varit muslimer som man slagit ner på hade det varit andra ”avvikare”.

Just nu befinner jag mig i Chiang Mai i norra Thailand. I Bangkok är det lite spänt för man väntar nya demonstrationer. För ett halvår sedan lämnade jag Bangkok en dag innan stadens kommersiella centrum blev barrikaderat av Rödskjortorna.
Redan då ansåg jag det vara en av historiens sämst planerade folkliga revolter. Oenigt ledarskap. Oklara mål. Oklart budskap. Oklart folkligt stöd. Oklara metoder. Det var dömt att misslyckas, och det slutade också med en destruktiv mobb som drog genom Bangkok och satte eld på en rad byggnader utan mening eller mål.
Ändå, thailändare, säger att saker har förändrats. Regeringen vacklar mellan business as usual och insikten att något måste göras för att sprida välståndet. De har problem med rödskjortor fängslade på rätt oklara gunder som väntar på rättegång, och insikten att landet måste få ordning på sin rättsapparat, även om det innebär att man inte kan kontrollera den politiskt.
Kritiken ökar mot Abhisits oförmåga att ta tydliga steg framåt. Men går han för fort fram förlorar han sitt stöd hos eliten och det är inte säkert någon bättre kommer istället. Valet nästa år kommer att få bestämma om han får sitta kvar eller om någon annan tar över. Och det är väl så det skall vara om man vill kalla sig demokrati?

Monarkins roll är diskuterad på ett nytt mera kritiskt sätt. Under revolten för ett halvt år sedan visade det sig att Kungen inte kunde stå utanför konflikten genom att hålla tyst; inte heller kunde han på ett meningsfullt sätt ge sig in i den utan att ta ställning. Det blev uppenbart att landets politiska problem är rotat i grundläggande orättvisor och att detta inte längre kan lösas genom att Kungen intervenerar. Det behövs helt enkelt en medveten välfärdspolitik för att Thailand skall kunna kliva in i skaran av utvecklade länder.

Idag är det lördag och mulet. I morgon fortsätter vi med en workshop på temat ”aid effectiveness”. Det skall bli intressant även om jag är lite trött efter fyra dagar av ledningsgruppsmöte med mina kollegor från resten av Asien. På tisdag kväll åker jag till Bangkok för några dagars semester. Jag skall hämta mina nya progressiva dyra glasögon och mitt nya körkort på ambassaden. Av någon anledning hade de skickat det till konsulatet i Pattaya så jag kunde inte hämta det när jag var där i måndags. Det är bara att le och vara glad. Men vad tror de om mig? Pattaya? Världens Sunkigaste Köttmarknad kallar jag det stället.

Plottten tätnar

Ibland blir man konfunderad och jag kan nog ha misstagit mig i min blogg för någon vecka sedan om den senaste textilarbetarstrejken. Kanske var jag felinformerad? Eller så har utvecklingen slirat iväg.
Nu har fabriksägarna gått till aktion mot de som anses leda strejken. Dessa har blivit suspenderade och kan bli dragna inför domstol. Många människorättsorganisationer världen över har med rätta reagerat mot detta.
Fortfarande kan man fundera över varför Socialministeriet var så snabba med att föreslå diskussioner, och varför det fack som normalt anses som mest oberoende och tufft, håller tyst och inte uttrycker solidaritet med sina fackliga kollegor. Det var de ju dessa som var tuffast och mest synliga i löneförhandlingarna tidigare i år. Det är väldigt märkligt. När stridsdimman lagt sig kanske jag kan få reda på lite mer.
Om politiken i det här landet kräver extraordinär tolkningsförmåga, så är fackförenings- och organisationspolitik bara marginellt mindre komplicerad.

Det obehagliga Sverige

Med 5 timmars tidsskillnad var det omöjligt för mig att följa valvakan. Jag vaknade upp i morse för att se på singaporeanska teve-kanalen Asianews att Aliansen hade vunnit. Först när jag kom till kontoret och började läsa på nätet fick jag reda på att (sd) fått 5,7% av rösterna. Det är skrämmande att 400000 svenskar kan tänka sig att rösta på ett parti med många medlemmar som stöder nynazistiska rörelser läs här och här. Ett parti vars medlemmar som för bara 15 år sedan stod i bomberjackor och kängor och gjorde hitlerhälsningar. Som regelmässigt misshandlade människor som inte passade deras världsbild. Med kandidater med en opropertionerlig andel som har stora problem med sin vandel.

Stieg Larsson dog 2004 - några innan (sd) skaffade sig dagens välpolerade yta. Stieg Larsson ägnade en stor del av sitt liv åt att granska nynazisterna och han levde ständigt under hot.
I tidningen läser jag nu på morgonen att Jimmie Åkesson tycker att Stieg Larsson var en bra författare men en dålig journalist. Det visar tydligt att även den så avspända och vänlige partiledaren i grunden är en extremist som vägrar ta öppet avstånd från vad (sd) en gång var. Det är för mig obegripligt att man som svensk medborgare ens kan proteströsta på ett sådant parti. Det är väl ändå inte den välansade utsidan man röstar på?

I tidningen Expo, som ju grundades av Stieg Larsson, pekar Daniel Poohl på att resultatet är representativt för idéströmningar som funnits länge i det svenska samhället. Jag håller med. För drygt sex år sedan bodde jag i Hammarkullen i nordästra Göteborg. I tidingarna kunde man läsa om Masoud Khamali som skulle utreda förekomsten av strukturell diskriminering. Äntligen tänkte jag, en officiell utredning som kanske kan titta in i denna massiva vägg av oartikulerade normer som mina invandrade vänner slog pannan blodig mot varenda dag. Denna vägg som utestängde dem från inte bara arbete, men också möjligheter till personlig utveckling och rätten att bidra till samhället.
Men nomenklaturan slog till med full kraft och menade att forskningsutredningar inte i förväg skall bestämma slutsatserna. Som om inte många andra utredningar, och även rent akademisk forskning, bygger på liknande premisser. Andra forskarkollegor påpekade just detta.
Vi vet ju också att invandrare med utländsklingande namn har svårare att få arbete än de med svenska namn så tanken att det finns något som kan kallas "strukturell diskriminering" är ju inte alltför avlägsen.

Jag skäms över Sverige idag. Men vi får ta kampen. Det är ändå så att 94 procent valde bort (sd) - (sd) är kanske historiens mest ogillade riksdagsparti.
Jag hoppas de övriga partierna gör allt för att hindra att (sd) får inflytande. Jag hoppas de också lär sig av historien. Hade Khamalis arbete fått genomslag hade vi kanske haft en annan politisk integrationsdebatt idag.

Drygt 5 procent av svenskarna har röstat på ett högerextremt parti. Det borde faktiskt inte förvåna någon. Dessa 5 procent har kanske alltid funnits - men först nu fanns det ett tillräckligt välansat parti att rösta på.

Milleniemmål skapar hopp. Eller är det tvärtom?

I morse när jag åt frukost såg jag en drös amerikanska unga med kampanj t-shirts för att utrota världsfattigdomen. Jag tycker det är fantastiskt kul att se och jag hoppas att man även i Sverige uppmärksammar den globala kampanj som pågår 17-19 september (trots valet).

UNDP har rapporterat på Milleniemålen mot minskad fattigdom. Trots stora brister har något hänt i världen. Det finns områden där man inte alls lyckats speciellt bra, till exempel inom jämställdhetsområdet. Men inom hälsa och utbildning har det ändå skett stora förbättringar sedan Milleniemålen antogs i slutet på förra milleniet.

Kambodja följer trenden, och är ett av de länder som lyckats bäst. Jag tänker inte hymla med att det är biståndspengar som skapat framgången och gjort människors liv bättre. Det är inte svårt att inse eftersom biståndspengar har utgjort en större del av Kambodjas budget under den period som Milleniemålen har varit en ledstjärna. Pengarna når alltså fram.

Det finns en ständigt återkommande diskussion jag har fört med många regimkritiska kambodjaner, speciellt de som arbetar med mänskliga rättigheter. Jag menar att så länge det går bra för Kambodja kommer folket att vara nöjda även om många drabbas av övergrepp. Den regim som sitter nu har ändå gjort ett rätt bra jobb så här långt. Den är korrupt, politiskt hänsynslös, saknar grundläggande förståelse för mänskliga rättigheter men den levererar ändå år för år utveckling som påtagligt märks för de flesta kambodjaner. Och man har det viktigaste av allt: fred.

Med detta menar jag inte att man skall acceptera övergrepp. Det gäller att stå upp och kämpa, ett mått på civilisationen är hur väl ett samhälle tar hand om sina svagaste medborgare och där har Kambodja långt kvar. I få andra länder har jag sett sådan hänsynslöshet från de rikas och mäktigas sida.

Frågan är hur man kämpar för mänskliga rättigheter i en miljö där folkflertalet ändå är rätt så nöjda med helheten och framförallt den ekonomiska utvecklingen. Själv tror jag man måste fokusera på att också titta på de ekonomiska kostnaderna för de systematiska övergreppen. När till exempel land expropieras från fattiga för plantageodlingar, missar man att räkna på alternativkostnaden. Hur mycket kostar det att stjäla land från folket i form av minskad köpkraft, minskade småföretagsinvesteringar och sämre hälsa och utbildning?
Dagens affärsliv i Kambodja är ytterst primitivt och affärsmännen skulle aldrig klara sig på en internationell marknad med internationell konkurrens. Så länge affärsstrategierna bygger på monopolanspråk finns det inget intresse av produktförädling och investeringar. Kambodjas politiska ledarskap är lika primitivt (oavsett parti, det är systemet som måste reformeras) och de går hand i hand med affärsmännen – inte så sällan är man både politiker och affärsman.

Men trots detta, Kambodja marscherar vidare mot Milleniemålen med rätt så stora kliv och det är glädjande. Center for Global Development har utvecklat ett speciellt MDG-index och i detta visar det sig att även flera länder i Afrika gått mycket framåt: Etiopien, Uganda, Burkina Faso och Ghana är några. Honduras är allra bäst i klassen. Det intressanta med Milleniemålen är att det inte verkar finns tydliga samband mellan policy, institutioner och god utvecking. Själv tror jag att den viktigaste faktorn för måluppfyllelse är något så subtilt men ändå påtagligt som hopp om en bättre framtid. Det kanske skulle vara intressant att se om det finns ett samband mellan Gross National Happiness Index och Milleniemålen? Låt mig återkomma.

Bayons mystik. Politikens mystik.

I veckan har jag varit i Siem Reap och tittat på tempel. De är alltid lika imponerande. Det var ändå bara mitt andra besök under mina fyra år Kambodja.
Förra gången började rundturen med Bayon, och synen då var så överväldigande att jag knappat minns någonting. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle titta efter.
Nu visste jag vad som väntade och det blev en fantastisk upplevelse. Templet är som en labyrint och trots horder av turister kan man gå helt ostört långa stunder. Bakom väggarna och tornen hör man alla röster, och alla språk från de som följer den "officiella" vägen genom templet. Själv valde jag att gå ensam i trånga passager och mörka gångar och jag såg en sagovärld breda ut sig på stenväggarna. Bildhuggarna skildrar Ramayana och alla legender från tiden bortom vår tideräkning. Tittar man upp i himlen ser man alla dess leende jätteansikten som tittar ut över världen. Det är storslaget bortom all begriplighet.

För första gången besökte jag också West Baray. Den konstgjorda sjö som en gång tempelbyggarna skapade för att få tillgång till konstbevattning av risfälten, även om nyare tolkningar menar att sjön endast hade religiös betydelse. Den är ofattbar stor: 8 gånger 2 kilometer konstgjord sjö, utgrävd för 1000 år sedan.
Som ingenjör kan jag inte förstå hur man bar sig åt, ett sådant projekt idag vore i princip omöjligt. Men man skall veta att här bodde långt mer än en miljon människor för 1000 år sedan, och det var kanske världens största stad. London hade vid den här tiden drygt 15000 invånare som jämförelse, och inte ens Rom var under Romartiden. Hela tempelområdet som är många kvadratmil stort är i stort sett outgrävt. Än så länge har man koncentrerat sig på det som finns ovan mark; här finns altså arbete för arkeologer i många hundra år.

På hemvägen läste jag i Phnom Penh Post att Case 002 nu öppnats officiellt i Khmer Rouge-tribunalen. Nu är det dags för premiärminister Khieu Samphan, utrikesminister Ieng Sary, hans hustru socialminister Ieng Thirith och säkerhetschefen Nuon Chea att ställas till svars för 1,7 miljoner kambodjaners död 1975-1979. Det kommer att bli en rätt tuff utmaning att knyta massdöden och massmorden direkt till dem. Vi får se. Men risken är att flera av dem hinner dö innan de får sin dom. De är gamla och ett hårt liv har slitit på dem.

En intressant sak som hänt i veckan är att ett av textilarbetarfacken gick ut i strejk igen. För bara några månader sedan slöts ett nytt avtal och det finns ingen verklig anledning att gå ut i strejk nu. Den ledande oberoende fackorganisationen tog också avstånd från strejken som sades omfatta 60000 arbetare, även om många menade att den siffran var extremt överdriven. I diskussionerna kring det avtal som redan slutits hade regeringen också starkt kritiserat fackförbundens krav och vägrat intervenera positivt på något vis.

Men det var något konstigt med den här strejken. Jag såg på nyheterna på tisdag kväll och det var ett långt inslag med strejkande i bild. Sådant visar teve bara med regeringens goda minne. Och aldrig förr har jag sett människor på marsch i teve i kamp mot "överheten". När jag nu läste Phnom Penh Post noterade jag att Ministry of Social Affairs lättvindigt hade gett med sig och skulle förse textilarbetarna med vissa förmåner. Varför gjorde man så nu, när man var väldigt aggressiv för några månaders sedan då poliser slog strejkande med batonger? Till på köpet var den här strejken ett brott mot det avtal som nyss slutits. Om en strejk i samband med reguljära förhandlingar leder till nedslagna fackföreningsaktivister, borde ju den här stejken leda till massfängslanden?

En närmare granskning visade att strejken var organiserad av en fackförening som anses vara regimtrogen. Min egen tolkning är att strejken är ett sätt att visa vilken fackförening som "ger mest" i utbyte. Enligt artikeln i Phnom Penh Post kommer inte fabriksägarna att behöva betala mer i lön eller mera förmåner. Regimen betalar. Hela aktionen handlar alltså om att försvaga det oberoende facket.

Händelsen visar hur sofistikierad den politiska manipulationen kan vara i Kambodja. Politik här är ett sällsynt smutsigt spel. Många kambodjaner genomskådar det givetvis och de oberoende fackförbunden är de mest välorganiserade massorganisationerna i landet. Flera fackföreningsledare har blivit mördade utan att någon skyldig gripits (däremot satt två män skyldigt dömda i fängelse i 4 år till nyligen). Värre är att många utlänningar med ansvar för bistånd kanske ser det positivt och inte klarar att genomskåda det. Även här får framtiden visa om det trixandet ger utdelning.