Om tio månader är mitt hem någon annanstans

Hur lång tid tar det innan den plats där man bor betraktas som hemma? Tanken slog mig när jag landade i Phnom Penh i fredags morse. Det moderna, lite kalla, Thailand ersattes av det välbekanta fattiga kaos som är Phnom Penh. Jag satt där i taxin och kände igen dofterna, de nyfikna vänliga leendena från alla som nyfiket tittar in på utlänningen i bilen, och all kommers av modesta nyttigheter som målarfärg, trävaror och begagnade motorcykelljuddämpare. Poliserna sitter lojt på röda monobloc-plaststolar och tittar på den strömmande fabriken. (Dags att göra ett ryck snart så man får lite lunchpengar?). De har ett otacksamt uppdrag i slitna blå uniformer, och de kör sina egna privata motorcyklar. Men trots den uppenbara korruptionen har de ändå fått lite bättre ordning på trafiken under mina år här. Jag känner igen flera av dem.

Igenkännandet i Phnom Penh är numera ömsesidigt. Jag har varit här tillräckligt länge för att både säkerhetsvakter och motorcykeltaxiförare skall hälsa på mig och fråga hur jag mår. På vissa av kaféerna är jag stamgäst och de vet ganska väl vad jag vill ha. Vi är en grupp utlänningar som varit här ganska länge och som har följt med i de senaste årens kaféboom. Ofta träffas vi slumpmässigt där och växlar lite erfarenheter. Det moderna samhällets kalla anonymitet saknas i Phnom Penh, men jag ser tecken på att det är på väg att ändras.

En ny grupp utlänningar har dykt upp. Investerare och lycksökare. Nya typer av exklusiva matställen öppnas och aktiviteter makrnadsförs alltmer sofistikierat. I november kommer Leonard Cohen på besök. Biljetterna kostar från 280 dollar och uppåt. På Studio 182 är det live-jazz varje kväll. På Naga Casino kan både spela på rouletten och äta fin middag. Hotel Intercontinetal har sina numera klassiska söndagsbruncher med fritt flöde av äkta champagne. Exklusiva skönhetssalonger med modern asiatisk arkitektur och inredning har öppnat över hela staden. The Place II är ett stort luftkonditionerat gym byggt i glänsande svart sten. Lexus är fortfarande den vanligaste bilmodellen i den allt tätare trafiken. Det är tydligt att här finns pengar att bränna.
Ändå är Kambodja Asiens kanske fattigaste land. Och det är sant: ute på landsbygden är behoven fortfarande skriande, men även där har ändå mycket hänt. Fler barn går i skolan än någonsin förr och hälsovården förbättras sakta, även om många hälsocentraler bara kan skriva ut smärtstillande eftersom mycket medicin troligtvis försvinner i korruption innan de når ut till de offentliga institutionerna. Ändå, väldigt många indikatorer pekar i rätt riktning.

Jag tänker på allt detta när jag åker genom staden från flygplatsen. Hemma väntar min hemhjälp Leang. Hon har sett allt detta hända. Hon är en bildad stadsmänniska som pratar flytande franska. Hon är drygt 50 år, jag undrar vad hon gjorde innan Röda khmererna och det slår mig att jag måste fråga henne när jag får chansen. Och vad gjorde hon de fasansfulla åren 1975-1979? Hon är också kristen och väldigt stolt över det. När blev hon det? Varför? Det är så mycket nytt här.

Det är skönt att komma hem till min lägenhet efter två veckor. Jag lägger mig på sängen och sover ut. Det är fredag men jag har tänkt ta ledigt. De två veckorna i Thailand har varit intensiva och jag har några dagar kompledigt att ta ut. På kvällen åkte jag ändå till jobbet igen och tackade av en anställd på Lutheran World Federation som vi delar kontor med. Jag träffade amerikanske David Müller som varit chef på LWF i 15 år, men som nu till årsskiftet skall flytta till Burma. Nästa år kanske vi träffas där - det är en liten värld och absurda möten är vardag. Det är bestämt att jag skall lämna Kambodja nästa sommar och jag har fått erbjudande om ett nytt jobb i regionen.

När jag satt i taxin kände jag att jag kommer att sakna mitt Phnom Penh. Staden har till slut blivit min hemstad. Jag har sett den utvecklas från en stad där gatorna en gång var leriga kostigar (och man kunde faktiskt se kor inne i stan) och där allt tystnade och blev mörkt vid halv tio. Det är bara fyra år sen nu, men det känns som en evighet. Det är dags att lämna över stafettpinnen. Om tio månader.