Observationer och reflektioner i Thailand

Jag måste erkänna att jag aldrig fick någon ordning på det där med textilarbetarnas strejk. Jag mötte några väl insatta NGO-ledare med direktkontakt med fackföreningsrörelsen och de förklarade och förklarade, men de kunde inte riktigt förklara regimens hållning, syftet med arbetsgivarnas stämningar mot strejkledarna och det oberoende facket FTUs tystnad.
Men nyckeln till det hela ligger nog i den strejkande fackliga koalitionens knytningar till det styrande partiet: strejkledaren tillhörde ett oberoende fackförbund, medan de andra i koalitionen var regimtrogna.
Det är i sådana här situationer man inser behovet av fungerande lagar, och mina diskussionspartner menade att viktigast nu var att inrätta en motsvarighet till vår svenska Arbetsdomstol (AD) så inte arbetsrättsliga konflikter löses med paragrafer ur Brottsbalken.

Jag följer med i den svenska eftervalsdebatten och läser om (sd). När de tågade ut ur kyrkan visade de vem de är. Själv tycker jag faktiskt inte synen på invandrare och muslimer är det allvarligaste med (sd). Många människor känner oro när deras trygga värld förändras.
Men läser man (sd)s kulturpolitiska program syns deras nazirötter och totalitära ambitioner. Det är där man inser hur förvirrade och farliga de är. Det är kanske tur att deras representanter ännu är rätt så pubertala unga män. Hade det inte varit muslimer som man slagit ner på hade det varit andra ”avvikare”.

Just nu befinner jag mig i Chiang Mai i norra Thailand. I Bangkok är det lite spänt för man väntar nya demonstrationer. För ett halvår sedan lämnade jag Bangkok en dag innan stadens kommersiella centrum blev barrikaderat av Rödskjortorna.
Redan då ansåg jag det vara en av historiens sämst planerade folkliga revolter. Oenigt ledarskap. Oklara mål. Oklart budskap. Oklart folkligt stöd. Oklara metoder. Det var dömt att misslyckas, och det slutade också med en destruktiv mobb som drog genom Bangkok och satte eld på en rad byggnader utan mening eller mål.
Ändå, thailändare, säger att saker har förändrats. Regeringen vacklar mellan business as usual och insikten att något måste göras för att sprida välståndet. De har problem med rödskjortor fängslade på rätt oklara gunder som väntar på rättegång, och insikten att landet måste få ordning på sin rättsapparat, även om det innebär att man inte kan kontrollera den politiskt.
Kritiken ökar mot Abhisits oförmåga att ta tydliga steg framåt. Men går han för fort fram förlorar han sitt stöd hos eliten och det är inte säkert någon bättre kommer istället. Valet nästa år kommer att få bestämma om han får sitta kvar eller om någon annan tar över. Och det är väl så det skall vara om man vill kalla sig demokrati?

Monarkins roll är diskuterad på ett nytt mera kritiskt sätt. Under revolten för ett halvt år sedan visade det sig att Kungen inte kunde stå utanför konflikten genom att hålla tyst; inte heller kunde han på ett meningsfullt sätt ge sig in i den utan att ta ställning. Det blev uppenbart att landets politiska problem är rotat i grundläggande orättvisor och att detta inte längre kan lösas genom att Kungen intervenerar. Det behövs helt enkelt en medveten välfärdspolitik för att Thailand skall kunna kliva in i skaran av utvecklade länder.

Idag är det lördag och mulet. I morgon fortsätter vi med en workshop på temat ”aid effectiveness”. Det skall bli intressant även om jag är lite trött efter fyra dagar av ledningsgruppsmöte med mina kollegor från resten av Asien. På tisdag kväll åker jag till Bangkok för några dagars semester. Jag skall hämta mina nya progressiva dyra glasögon och mitt nya körkort på ambassaden. Av någon anledning hade de skickat det till konsulatet i Pattaya så jag kunde inte hämta det när jag var där i måndags. Det är bara att le och vara glad. Men vad tror de om mig? Pattaya? Världens Sunkigaste Köttmarknad kallar jag det stället.