Om tio månader är mitt hem någon annanstans

Hur lång tid tar det innan den plats där man bor betraktas som hemma? Tanken slog mig när jag landade i Phnom Penh i fredags morse. Det moderna, lite kalla, Thailand ersattes av det välbekanta fattiga kaos som är Phnom Penh. Jag satt där i taxin och kände igen dofterna, de nyfikna vänliga leendena från alla som nyfiket tittar in på utlänningen i bilen, och all kommers av modesta nyttigheter som målarfärg, trävaror och begagnade motorcykelljuddämpare. Poliserna sitter lojt på röda monobloc-plaststolar och tittar på den strömmande fabriken. (Dags att göra ett ryck snart så man får lite lunchpengar?). De har ett otacksamt uppdrag i slitna blå uniformer, och de kör sina egna privata motorcyklar. Men trots den uppenbara korruptionen har de ändå fått lite bättre ordning på trafiken under mina år här. Jag känner igen flera av dem.

Igenkännandet i Phnom Penh är numera ömsesidigt. Jag har varit här tillräckligt länge för att både säkerhetsvakter och motorcykeltaxiförare skall hälsa på mig och fråga hur jag mår. På vissa av kaféerna är jag stamgäst och de vet ganska väl vad jag vill ha. Vi är en grupp utlänningar som varit här ganska länge och som har följt med i de senaste årens kaféboom. Ofta träffas vi slumpmässigt där och växlar lite erfarenheter. Det moderna samhällets kalla anonymitet saknas i Phnom Penh, men jag ser tecken på att det är på väg att ändras.

En ny grupp utlänningar har dykt upp. Investerare och lycksökare. Nya typer av exklusiva matställen öppnas och aktiviteter makrnadsförs alltmer sofistikierat. I november kommer Leonard Cohen på besök. Biljetterna kostar från 280 dollar och uppåt. På Studio 182 är det live-jazz varje kväll. På Naga Casino kan både spela på rouletten och äta fin middag. Hotel Intercontinetal har sina numera klassiska söndagsbruncher med fritt flöde av äkta champagne. Exklusiva skönhetssalonger med modern asiatisk arkitektur och inredning har öppnat över hela staden. The Place II är ett stort luftkonditionerat gym byggt i glänsande svart sten. Lexus är fortfarande den vanligaste bilmodellen i den allt tätare trafiken. Det är tydligt att här finns pengar att bränna.
Ändå är Kambodja Asiens kanske fattigaste land. Och det är sant: ute på landsbygden är behoven fortfarande skriande, men även där har ändå mycket hänt. Fler barn går i skolan än någonsin förr och hälsovården förbättras sakta, även om många hälsocentraler bara kan skriva ut smärtstillande eftersom mycket medicin troligtvis försvinner i korruption innan de når ut till de offentliga institutionerna. Ändå, väldigt många indikatorer pekar i rätt riktning.

Jag tänker på allt detta när jag åker genom staden från flygplatsen. Hemma väntar min hemhjälp Leang. Hon har sett allt detta hända. Hon är en bildad stadsmänniska som pratar flytande franska. Hon är drygt 50 år, jag undrar vad hon gjorde innan Röda khmererna och det slår mig att jag måste fråga henne när jag får chansen. Och vad gjorde hon de fasansfulla åren 1975-1979? Hon är också kristen och väldigt stolt över det. När blev hon det? Varför? Det är så mycket nytt här.

Det är skönt att komma hem till min lägenhet efter två veckor. Jag lägger mig på sängen och sover ut. Det är fredag men jag har tänkt ta ledigt. De två veckorna i Thailand har varit intensiva och jag har några dagar kompledigt att ta ut. På kvällen åkte jag ändå till jobbet igen och tackade av en anställd på Lutheran World Federation som vi delar kontor med. Jag träffade amerikanske David Müller som varit chef på LWF i 15 år, men som nu till årsskiftet skall flytta till Burma. Nästa år kanske vi träffas där - det är en liten värld och absurda möten är vardag. Det är bestämt att jag skall lämna Kambodja nästa sommar och jag har fått erbjudande om ett nytt jobb i regionen.

När jag satt i taxin kände jag att jag kommer att sakna mitt Phnom Penh. Staden har till slut blivit min hemstad. Jag har sett den utvecklas från en stad där gatorna en gång var leriga kostigar (och man kunde faktiskt se kor inne i stan) och där allt tystnade och blev mörkt vid halv tio. Det är bara fyra år sen nu, men det känns som en evighet. Det är dags att lämna över stafettpinnen. Om tio månader.

Vilken lista har jag hamnat på?

Häromdagen fick jag en formell inbjudan till en morgonkonversation på Raffles Le Royal på morgonen den 4 september. Med premiärministern! Jag har blivit inbjuden som en av 40 lokala "ledare" att diskutera samarbetet mellan Kambodia och Australien(!) i något som kallas 2010 Asialink Conversations. Premiärministern skall hålla inledningstalet.
Jag vet ju inte riktigt om det där är min typ av forum, men så tänkte jag det kunde jag vara kul att få sätta på sig mörka kostymen, fina slipsen och mina handgjorda skor och lyssna på vad PM Hun Sen har att säga. Normalt så brukar han hålla långa tal med massor av utvikningar så det blir nog inte så mycket konversation ändå i slutändan. Men jag undrar på vilken lista jag hamnat egentligen? Det känns som någon slags lokal Bilderberggrupp. Men det lockar att få veta mer om Australiens roll i regionen. De är väldigt synliga i hela Sydoastasien både med affärsintressen och bistånd, och har enorma påverkansmöjligheter.

Jag kommer att behöva ett gott sittfläsk nästa vecka. EU-kommissionen skall hålla ett två-dagars möte med ledande experter inom Mänskliga Rättigheter och jag har anmält mig. Och på fredag har jag ett par timmars presentation på UNDP. Jag blev intervjuad av en utvärderare från Italien för några veckor sedan. UNDP tycker tydligen de behöver lägga om sin strategi och de har nog en poäng i detta.

Vissa veckor är sådana här. Man lyssnar och lyssnar och kanske pratar lite och så minglar man i kaffepausen och när det blir lite ointressant smiter man ut och skickar mejl. Men blir det för mycket är det viktigt att åka ut i fält. Det är när jag träffar människor där ute i verkligheten som jag känner att jag gör nytta.

Nu är det helg. I morgon kväll blir det middag hos bekanta, men annars tar jag det nog piano. På söndagar spelar jag också innebandy med svenska vänner. Det är skönt med helg hursomhelst.

Nytt hem i Phnom Penh

I torsdags flyttade jag till en ny lägenhet. Den ligger nära Ryska marknaden. Min fru och mina barn åkte hem till Sverige för en vecka sedan så det är lite tomt. Själv blir jag kvar ett år till, därefter får Kambodja klara sig utan mig. Som tur är lägenheten väldigt fin och jag har utsikt över takåsarna. Från sovrummet ser jag flygplanen starta och landa på Pochentong.
Jag inser att det plötsligt blir mycket tid över framöver, och det skall bli lite skönt. Jag skall börja träna lite mera regelbundet, skriva lite mera, fotografera och sitta mera på kaféer och läsa böcker.
Jag tog med vår hemhjälp från gamla huset. Hon är "old school" kan bara franska och khmer. Min franska är något bättre än min khmer så jag kan nog prata rätt bra franska om något år. Det skall bli kul.
Det har varit intensiva veckor och jag känner mig rätt så trött. Nu skall jag ta en dusch och sedan en stadig frukost på Garden Center Cafés nya filial with Ryska marknaden. Kanske den bästa frukosten i stan.