Milleniemmål skapar hopp. Eller är det tvärtom?

I morse när jag åt frukost såg jag en drös amerikanska unga med kampanj t-shirts för att utrota världsfattigdomen. Jag tycker det är fantastiskt kul att se och jag hoppas att man även i Sverige uppmärksammar den globala kampanj som pågår 17-19 september (trots valet).

UNDP har rapporterat på Milleniemålen mot minskad fattigdom. Trots stora brister har något hänt i världen. Det finns områden där man inte alls lyckats speciellt bra, till exempel inom jämställdhetsområdet. Men inom hälsa och utbildning har det ändå skett stora förbättringar sedan Milleniemålen antogs i slutet på förra milleniet.

Kambodja följer trenden, och är ett av de länder som lyckats bäst. Jag tänker inte hymla med att det är biståndspengar som skapat framgången och gjort människors liv bättre. Det är inte svårt att inse eftersom biståndspengar har utgjort en större del av Kambodjas budget under den period som Milleniemålen har varit en ledstjärna. Pengarna når alltså fram.

Det finns en ständigt återkommande diskussion jag har fört med många regimkritiska kambodjaner, speciellt de som arbetar med mänskliga rättigheter. Jag menar att så länge det går bra för Kambodja kommer folket att vara nöjda även om många drabbas av övergrepp. Den regim som sitter nu har ändå gjort ett rätt bra jobb så här långt. Den är korrupt, politiskt hänsynslös, saknar grundläggande förståelse för mänskliga rättigheter men den levererar ändå år för år utveckling som påtagligt märks för de flesta kambodjaner. Och man har det viktigaste av allt: fred.

Med detta menar jag inte att man skall acceptera övergrepp. Det gäller att stå upp och kämpa, ett mått på civilisationen är hur väl ett samhälle tar hand om sina svagaste medborgare och där har Kambodja långt kvar. I få andra länder har jag sett sådan hänsynslöshet från de rikas och mäktigas sida.

Frågan är hur man kämpar för mänskliga rättigheter i en miljö där folkflertalet ändå är rätt så nöjda med helheten och framförallt den ekonomiska utvecklingen. Själv tror jag man måste fokusera på att också titta på de ekonomiska kostnaderna för de systematiska övergreppen. När till exempel land expropieras från fattiga för plantageodlingar, missar man att räkna på alternativkostnaden. Hur mycket kostar det att stjäla land från folket i form av minskad köpkraft, minskade småföretagsinvesteringar och sämre hälsa och utbildning?
Dagens affärsliv i Kambodja är ytterst primitivt och affärsmännen skulle aldrig klara sig på en internationell marknad med internationell konkurrens. Så länge affärsstrategierna bygger på monopolanspråk finns det inget intresse av produktförädling och investeringar. Kambodjas politiska ledarskap är lika primitivt (oavsett parti, det är systemet som måste reformeras) och de går hand i hand med affärsmännen – inte så sällan är man både politiker och affärsman.

Men trots detta, Kambodja marscherar vidare mot Milleniemålen med rätt så stora kliv och det är glädjande. Center for Global Development har utvecklat ett speciellt MDG-index och i detta visar det sig att även flera länder i Afrika gått mycket framåt: Etiopien, Uganda, Burkina Faso och Ghana är några. Honduras är allra bäst i klassen. Det intressanta med Milleniemålen är att det inte verkar finns tydliga samband mellan policy, institutioner och god utvecking. Själv tror jag att den viktigaste faktorn för måluppfyllelse är något så subtilt men ändå påtagligt som hopp om en bättre framtid. Det kanske skulle vara intressant att se om det finns ett samband mellan Gross National Happiness Index och Milleniemålen? Låt mig återkomma.