Jag landade på fötterna efter veckan, men det kändes rejält i knäna. I fredags kväll var jag så utmattad att jag inte orkade skriva färdigt årsrapporten som jag hade tänkt. Mina tankar var överallt utom där de skulle vara.
Det har ändå varit en kul vecka och det var extra roligt att vara i hetluften själv och jag fick en hel del uppskattning för mina insatser. Sånt värmer och ger energi.
Nästa vecka gör jag bara tre dagar. Fredagen är helgdag och jag tar ledigt på torsdagen.
Majhettan har kommit. Temperaturen kryper nu upp mot 35-36 grader och alla pustar och föredrar att ligga i hängmattan framför att göra mer nyttiga saker.
I Sverige läser jag om att Ola Lindholm, redaktör på Kamratposten (som jag läste som barn), är åtalad för narkotikabrott. Nu har tydligen SVT, BRIS och hans andra uppdragsgivare sagt att blir han fälld, kan han inte fortsätta arbeta för dem. För mig känns det som moralpanik. Vi har ett rättsystem som tar hand om brott och straff och det räcker med det i det här fallet.
Frågar man barnen kommer de säkert att känna betydligt mera förståelse än de många skadeglada vuxna gaphalsar som längtar efter att sätta dit en "B"-kändis.
Det känns som det blivit kallt och hårt i Sverige och att dreven går åt alla håll - det har blivit allt viktigare att sätta dit folk bara för någon njutningens skull. Många tyckare pratar om välfärdssamhällets jantelagar men i det nya ojämlika Sverige är det viktigare än någonsin att hålla sig i mittfåran. Man får ta mycket skäll om man är uttalad muslim, feminist, kändis med narkotikaproblem, biståndsvän eller vad det nu är. (Samtidigt är det uppenbart att representanter för ett visst främlingsfientligt riksdagsparti kan säga och göra vad de vill utan att någon egentligen reagerar.)
Nu är klockan tolv. En årsrapport väntar, och en Terms of Reference for en femårsutvärdering av våra program i landet måste prepareras. Hoppas jag kan samla mina splittrade tankar.
Showing posts with label biståndsvardag. Show all posts
Showing posts with label biståndsvardag. Show all posts
Saturday, May 7, 2011
Saturday, April 30, 2011
Valborgsmässoafton i PNH
Det är Valborgsmässoafton i Phnom Penh. Nu betyder detta ingenting här, mer än att jag med lite nostalgi tänker på kortégen i Göteborg som sakta glider mellan mer eller mindre nyktra sommarklädda åskådare med gåshud i vårkyliga vindar.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.
Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.
Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.
I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.
På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.
Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.
Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.
I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.
På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.
Saturday, January 15, 2011
Då har jag varit i Indien. Eller åtminstone i Kerala. Eller åtminstone i Kochi.
Många har varit i Indien och det känns lite märkligt att jag inte lyckats ta mig hit förrän nu. Efter mer än sex år i Asien, tycker man att regionens största kulturland tillsammans med Kina borde ha hamnat i min väg åtminstone någon gång.
Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.
Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.
Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.
Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.
Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.
Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.
PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS
Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.
Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.
Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.
Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.
Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.
Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.
PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS
Saturday, January 1, 2011
En smärtsam fältresa till Oudong
Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.
Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.
De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.
De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.
Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.
Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.
Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.
Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.
De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.
De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.
Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.
Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.
Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.
Tuesday, November 9, 2010
Vad gör jag här?
När jag var yngre kunde jag inte ana att jag skulle vara mera hemma på Bangkoks internationella flygplats än på någon annan flygplats i världen. Men igår satt jag där igen och väntade på mitt flyg till Sri Lanka.
Jag reste ganska lite när jag var ung. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Nästan varje sommar åkte jag däremot till mina släktingar i Finland. Jag visste varenda skrymsle i varenda Finlandsfärja på den tiden, eftersom jag ensam gick runt och utforskade på båten alldeles på egen hand, ibland ända in på nattimmarna.
Suvannaphumi som Bangkoks nya flygplats heter, är inte så mycket att utforska. Den är enorm, eller man kanske skulle säga ”lång”. Man går och går, och det ser ungefär likadant ut överallt. Det är mycket glas och naken kantig betong. Flygplatsen andas industri och effektivitet. Men trots den sterila miljön finns där mycket liv om man tittar lite närmare. En vän som arbetat på Arlanda illustrerade detta med hur han såg resenärerna nästan gå igenom olika livsfaser på väg från incheckning till ombordstigning: stressen i incheckningskön. Är passet med? Biljetterna. Pengar. Barnen gråter. Sedan säkerhetskontrollen och passpolisen, där stressen ökas lite ytterligare när man fumlar med vätskor och laptops, och när man är igenom allt detta slappnar resenärerna av och börjar le och se förväntansfulla ut. Innan ombordstigning kan man se adrenalinet komma tillbaka och barnen blir återigen oroliga och griniga. Just på flygplatsen i Bangkok förstärks detta mönster av blandningen av människor, kläder och beteenden - alla delar utrymme, oro och förväntningar.
Det är ett privilegium att få resa i arbetet. När jag var liten kunde jag bara drömma. Jag hade mina kartböcker och reste med pekfingret till fantastiska platser med fantasieggande namn som Shanghai, Dar es Salaam, Kuala Lumpur, Katmandu, Tokyo, Ulan-Bator, Kunming, Rangoon och Bangkok. Desto längre bort, desto lättare var det att fantisera.
Redan när jag var i tioårsåldern hade jag en tydlig bild av Sydostasien framför mig. Det konstiga är att jag nu inte längre riktigt kommer ihåg hur den bilden var. Men Buddhor i guld och glittrande tempel fanns med i mina fantasier – det minns jag. Det var en sagovärld där jag var som Biggles på nya äventyr bland exotiska folk med konstiga vanor.
Sedan fick jag en bok i julklapp som hette Världens olösta mysterier (utgiven av Det Bästa). Atlantis var presenterat. Pyramiderna i Gizeh och inkastaden Macchu Picchu. Och Angkor som på den tiden inte var tillgängligt på grund av krigen och Röda khermerna gjorde mig eld och lågor. Det kolorerade mittuppslaget med en karta i perspektiv bredde ut sig med tempel och risfält. Jag satt i timmar och studerade den. Det var första gången jag fick upp ögonen för Kambodja. Jag var tio år. Med åren dök Kambodja upp igen i olika sammanhang, och jag hade redan då, som tonåring, en vag idé om att jag ville arbeta med bistånd i Asien när jag blev äldre. I en kurs i U-landskunskap på Tekniska Högskolan (KTH) gjorde jag ett projekt om Kambodja. Intresset hade förskjutits från Biggles och Indiana Jones värld, till den unga studentens engagemang i politik och samhälle. Historien om Röda khemernas misslyckade försök att omdana samhället kändes väldigt lockande att försöka förstå.
2006 fick jag till slut chansen att komma till Kambodja. Jag hade redan prövat på ett långtidskontrakt på Filippinerna, som dock ledde till att jag hoppade av min ingenjörskarriär. Men jag hade ändå upptäckt att jag tyckte om att arbeta utomlands, och att jag fungerade ganska bra med människor från andra kulturer.
Det blev faktiskt kärlek till livet här, och även till arbetet med en .gång. Ändå tog det två år innan jag kände mig trygg. Då fick jag ett nytt jobb och nytt kontrakt. Sedan tog det två år till, och jag visste plötsligt att jag hade landat rätt i arbetslivet efter att ha irrat rejält mycket utan någonsin känt mig nöjd med något av mina yrkesval genom åren.
Det kommer att bli fem år i Kambodja. Nästa år kommer jag att flytta till Chiang Mai för en ny tjänst och ytterligare två år. Jag har svårt att se mig arbeta hemma i Sverige. Man blir lätt fånge i det här livet. Arbetet är på många sätt hårdare än hemma och arbetsuppgifterna är långt mer komplexa än någon kan ana. Men det är konkret och påtagligt. Varje dag känner jag glädjen att få se människor bygga hopp och framtid från ingenting och jag vet att jag är en del av det.
I skrivande stund befinner jag mig på Hotel Suisse i Kandy, Sri Lanka. Att bo på Hotel Suisse är som en tidsresa. Inget verkar ha hänt sedan 1943 då Lord Mountbatten ledde de allierades försvar av Asien härifrån. Mörkt trä, vitmålade väggar, livréklädda portierer och servitörer som tyst passar upp. Det är ganska nedgånget och det förhöjer den charmiga känslan. Buffén, inspirerad av det kinesiska köket(!), är riklig och ganska bra. Jag är ensam ikväll. Jag dricker ett glas rött vin till maten och skriver vykort hem. Långsamt. Ute i baren sjunger en ung singalesisk man, pop- och jazzstandards till enkla syntackompanjemang. Det låter bättre än väntat, men jag kan inte låta bli att le när Love Me Tender, I Am Sailing och Wonderful World kommer på raken i muzakarrangemang. Turister och smekmånadspar kommer och går och det sorlas i baren bredvid matsalen. Jag lyssnar noga efter stundens själ; klirret från glas och bestick, sorlet, musiken, luftdraget från servitörerna som passerar, cikadorna utomhus som hörs genom de höga öppna glasdörrarna, stadshotellsbelysningen, alla språken. Det är en stilla kakafoni. Jag minns inte när jag senast kunde lyssna så stilla och noga? Jag kan i varje fall aldrig minnas att det någonsin hänt i Sverige.
Jag reste ganska lite när jag var ung. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Nästan varje sommar åkte jag däremot till mina släktingar i Finland. Jag visste varenda skrymsle i varenda Finlandsfärja på den tiden, eftersom jag ensam gick runt och utforskade på båten alldeles på egen hand, ibland ända in på nattimmarna.
Suvannaphumi som Bangkoks nya flygplats heter, är inte så mycket att utforska. Den är enorm, eller man kanske skulle säga ”lång”. Man går och går, och det ser ungefär likadant ut överallt. Det är mycket glas och naken kantig betong. Flygplatsen andas industri och effektivitet. Men trots den sterila miljön finns där mycket liv om man tittar lite närmare. En vän som arbetat på Arlanda illustrerade detta med hur han såg resenärerna nästan gå igenom olika livsfaser på väg från incheckning till ombordstigning: stressen i incheckningskön. Är passet med? Biljetterna. Pengar. Barnen gråter. Sedan säkerhetskontrollen och passpolisen, där stressen ökas lite ytterligare när man fumlar med vätskor och laptops, och när man är igenom allt detta slappnar resenärerna av och börjar le och se förväntansfulla ut. Innan ombordstigning kan man se adrenalinet komma tillbaka och barnen blir återigen oroliga och griniga. Just på flygplatsen i Bangkok förstärks detta mönster av blandningen av människor, kläder och beteenden - alla delar utrymme, oro och förväntningar.
Det är ett privilegium att få resa i arbetet. När jag var liten kunde jag bara drömma. Jag hade mina kartböcker och reste med pekfingret till fantastiska platser med fantasieggande namn som Shanghai, Dar es Salaam, Kuala Lumpur, Katmandu, Tokyo, Ulan-Bator, Kunming, Rangoon och Bangkok. Desto längre bort, desto lättare var det att fantisera.
Redan när jag var i tioårsåldern hade jag en tydlig bild av Sydostasien framför mig. Det konstiga är att jag nu inte längre riktigt kommer ihåg hur den bilden var. Men Buddhor i guld och glittrande tempel fanns med i mina fantasier – det minns jag. Det var en sagovärld där jag var som Biggles på nya äventyr bland exotiska folk med konstiga vanor.
Sedan fick jag en bok i julklapp som hette Världens olösta mysterier (utgiven av Det Bästa). Atlantis var presenterat. Pyramiderna i Gizeh och inkastaden Macchu Picchu. Och Angkor som på den tiden inte var tillgängligt på grund av krigen och Röda khermerna gjorde mig eld och lågor. Det kolorerade mittuppslaget med en karta i perspektiv bredde ut sig med tempel och risfält. Jag satt i timmar och studerade den. Det var första gången jag fick upp ögonen för Kambodja. Jag var tio år. Med åren dök Kambodja upp igen i olika sammanhang, och jag hade redan då, som tonåring, en vag idé om att jag ville arbeta med bistånd i Asien när jag blev äldre. I en kurs i U-landskunskap på Tekniska Högskolan (KTH) gjorde jag ett projekt om Kambodja. Intresset hade förskjutits från Biggles och Indiana Jones värld, till den unga studentens engagemang i politik och samhälle. Historien om Röda khemernas misslyckade försök att omdana samhället kändes väldigt lockande att försöka förstå.
2006 fick jag till slut chansen att komma till Kambodja. Jag hade redan prövat på ett långtidskontrakt på Filippinerna, som dock ledde till att jag hoppade av min ingenjörskarriär. Men jag hade ändå upptäckt att jag tyckte om att arbeta utomlands, och att jag fungerade ganska bra med människor från andra kulturer.
Det blev faktiskt kärlek till livet här, och även till arbetet med en .gång. Ändå tog det två år innan jag kände mig trygg. Då fick jag ett nytt jobb och nytt kontrakt. Sedan tog det två år till, och jag visste plötsligt att jag hade landat rätt i arbetslivet efter att ha irrat rejält mycket utan någonsin känt mig nöjd med något av mina yrkesval genom åren.
Det kommer att bli fem år i Kambodja. Nästa år kommer jag att flytta till Chiang Mai för en ny tjänst och ytterligare två år. Jag har svårt att se mig arbeta hemma i Sverige. Man blir lätt fånge i det här livet. Arbetet är på många sätt hårdare än hemma och arbetsuppgifterna är långt mer komplexa än någon kan ana. Men det är konkret och påtagligt. Varje dag känner jag glädjen att få se människor bygga hopp och framtid från ingenting och jag vet att jag är en del av det.
I skrivande stund befinner jag mig på Hotel Suisse i Kandy, Sri Lanka. Att bo på Hotel Suisse är som en tidsresa. Inget verkar ha hänt sedan 1943 då Lord Mountbatten ledde de allierades försvar av Asien härifrån. Mörkt trä, vitmålade väggar, livréklädda portierer och servitörer som tyst passar upp. Det är ganska nedgånget och det förhöjer den charmiga känslan. Buffén, inspirerad av det kinesiska köket(!), är riklig och ganska bra. Jag är ensam ikväll. Jag dricker ett glas rött vin till maten och skriver vykort hem. Långsamt. Ute i baren sjunger en ung singalesisk man, pop- och jazzstandards till enkla syntackompanjemang. Det låter bättre än väntat, men jag kan inte låta bli att le när Love Me Tender, I Am Sailing och Wonderful World kommer på raken i muzakarrangemang. Turister och smekmånadspar kommer och går och det sorlas i baren bredvid matsalen. Jag lyssnar noga efter stundens själ; klirret från glas och bestick, sorlet, musiken, luftdraget från servitörerna som passerar, cikadorna utomhus som hörs genom de höga öppna glasdörrarna, stadshotellsbelysningen, alla språken. Det är en stilla kakafoni. Jag minns inte när jag senast kunde lyssna så stilla och noga? Jag kan i varje fall aldrig minnas att det någonsin hänt i Sverige.
Friday, January 30, 2009
Fälterfarenheter
Jag har börjat springa lite grand. En gång i tiden var jag en bra motionslöpare som sprang Göteborgsvarvet några gånger, och när jag studerade på Lantmäterilinjen på KTH var jag med i Solastafetten mellan Göteborg och Karlstad. Mitt lag kom faktiskt tvåa en gång och det var inte så illa. Över 100 lag var med och vinnarlaget var ett hopplock av bra löpare från Göteborgs universitet. Men i vårt lag hade vi många elitorienterare med oss. Lantmäteri låg ju nära till hands för dem - många av dem hade producerat egna orienteringskartor för sina klubbar. Nu är det en helt annan sak att springa. Jag har 15 kilo mer att bära på och mina benhinnor gör ont. Jag kör bara tjugo minuterspass just nu.
Nu befinner jag mig i Sisophon, eller i Banteay Meanchey, eller i Svay (mango). Okärt barn har många namn. En australisk volontär som bodde här, men som nu åkt hem, berättade hur hennes äldre syster grät sig igenom två veckor i Sisophon när hon var på besök. Hon vädjade till sin lillasyster att komma hem. Men Olivia hade börjat gilla staden. Hon jobbade på dagarna och hade obegränsat med tid på kvällarna att läsa böcker, äta frukt och bara vara social. Det är ett liv som man faktiskt kan känna avund inför. Ett liv som antagligen bara är möjligt på platser som Svay där Internet är långsamt och shoppingmöjligheterna är begränsade till traktorer, bilbatterier och skumma torra kex.
Det är kul att springa här. Ute bland fälten ligger små hus där familjerna gör kväll och barnen badar i dikena. Alla ropar "Hello" och skrattar. En gammal skrynklig man med stor mage och bar överkropp, sprang med mig med höga knäuppdrag och ropade "Um-pa,Um-pa,Um-pa". Det är man aldrig med om i Slottskogen. Än mindre i Härnösands elljusspår.
Ännu ett Partnermöte idag. Jag har börjat ta tag i olika sker som måste fixas nu. Det första halvåret tog jag det väldigt lugnt och gjorde som vi alltid gjort förut. Men jag ser massor av brister att ta tag i. Jag är ju första kontorschefen i Kambodja för min arbetsgivare och det är mycket som skall fixas till. Tidigare hade vi två anställda, men inget officiellt kontor, och det är mycket att plocka i ordning. Min danska kollega delar erfarenheten. Han har berättat hur man gjorde på samma sätt i hans organisation, och det tog ett halvår innan man insåg att det inte räckte med att lyfta in person, utan man måste bygga upp team för att det skall fungera. I veckan har jag en annons ute för vad vi kallar en "Project Officer". Jag anställde en i december efter en utdragen rekrytering, men nu hoppas jag det skall gå fortare. En av de två som var med från början insåg att det var dags att lämna när jag kom. Han hade varit med länge, och ville nog inte riktigt vara med på förändringarna. Det institutionella minnet försvann på gott och ont.
Nu gäller det att få partnerorganisationeerna att hänga med på tåget också. Den svenska biståndsdebatten har ökat vårt fokus på ekonomisk kontroll vilket är väldigt bra. Men processen ute i fält går ofta långsammare än man räknar med. Det är inte bara att ställa krav eller låta dem installera bra programvara för bokföringen. Igår var jag på en organisation som hade fått programvara och utbildning av en annan givare. Men problemet nu var att datorerna inte funkade på grund av virus (från USB-minnen).
Som givare måste man hela tiden tänka på hela bilden och det missar vi alltför ofta. Datoriserad bokföring kräver också att organisationen har en IT-policy som talar om hur datorerna får användas och tillgång till regelbunden datorservice. Om inte dessa behov är tillfredställda är bokföring på dator betydligt mer riskfylld än att göra det på papper. Dessa krav kommer ibland i kläm på grund av olika svårförändrade policies som till exempel att projektpengar inte får gå till datorutrustning utan bara till utbildning. Just nu är jag inne på att rekommendera att åtminstone den dator där bokföringen skall ske endast skall användas för bokföring och inget annat. Om det nu saknas en IT-policy för organisationen kan man åtminstone ha en för denna enda dator.
Nu befinner jag mig i Sisophon, eller i Banteay Meanchey, eller i Svay (mango). Okärt barn har många namn. En australisk volontär som bodde här, men som nu åkt hem, berättade hur hennes äldre syster grät sig igenom två veckor i Sisophon när hon var på besök. Hon vädjade till sin lillasyster att komma hem. Men Olivia hade börjat gilla staden. Hon jobbade på dagarna och hade obegränsat med tid på kvällarna att läsa böcker, äta frukt och bara vara social. Det är ett liv som man faktiskt kan känna avund inför. Ett liv som antagligen bara är möjligt på platser som Svay där Internet är långsamt och shoppingmöjligheterna är begränsade till traktorer, bilbatterier och skumma torra kex.
Det är kul att springa här. Ute bland fälten ligger små hus där familjerna gör kväll och barnen badar i dikena. Alla ropar "Hello" och skrattar. En gammal skrynklig man med stor mage och bar överkropp, sprang med mig med höga knäuppdrag och ropade "Um-pa,Um-pa,Um-pa". Det är man aldrig med om i Slottskogen. Än mindre i Härnösands elljusspår.
Ännu ett Partnermöte idag. Jag har börjat ta tag i olika sker som måste fixas nu. Det första halvåret tog jag det väldigt lugnt och gjorde som vi alltid gjort förut. Men jag ser massor av brister att ta tag i. Jag är ju första kontorschefen i Kambodja för min arbetsgivare och det är mycket som skall fixas till. Tidigare hade vi två anställda, men inget officiellt kontor, och det är mycket att plocka i ordning. Min danska kollega delar erfarenheten. Han har berättat hur man gjorde på samma sätt i hans organisation, och det tog ett halvår innan man insåg att det inte räckte med att lyfta in person, utan man måste bygga upp team för att det skall fungera. I veckan har jag en annons ute för vad vi kallar en "Project Officer". Jag anställde en i december efter en utdragen rekrytering, men nu hoppas jag det skall gå fortare. En av de två som var med från början insåg att det var dags att lämna när jag kom. Han hade varit med länge, och ville nog inte riktigt vara med på förändringarna. Det institutionella minnet försvann på gott och ont.
Nu gäller det att få partnerorganisationeerna att hänga med på tåget också. Den svenska biståndsdebatten har ökat vårt fokus på ekonomisk kontroll vilket är väldigt bra. Men processen ute i fält går ofta långsammare än man räknar med. Det är inte bara att ställa krav eller låta dem installera bra programvara för bokföringen. Igår var jag på en organisation som hade fått programvara och utbildning av en annan givare. Men problemet nu var att datorerna inte funkade på grund av virus (från USB-minnen).
Som givare måste man hela tiden tänka på hela bilden och det missar vi alltför ofta. Datoriserad bokföring kräver också att organisationen har en IT-policy som talar om hur datorerna får användas och tillgång till regelbunden datorservice. Om inte dessa behov är tillfredställda är bokföring på dator betydligt mer riskfylld än att göra det på papper. Dessa krav kommer ibland i kläm på grund av olika svårförändrade policies som till exempel att projektpengar inte får gå till datorutrustning utan bara till utbildning. Just nu är jag inne på att rekommendera att åtminstone den dator där bokföringen skall ske endast skall användas för bokföring och inget annat. Om det nu saknas en IT-policy för organisationen kan man åtminstone ha en för denna enda dator.
Subscribe to:
Posts (Atom)