Vad gör jag här?

När jag var yngre kunde jag inte ana att jag skulle vara mera hemma på Bangkoks internationella flygplats än på någon annan flygplats i världen. Men igår satt jag där igen och väntade på mitt flyg till Sri Lanka.

Jag reste ganska lite när jag var ung. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Nästan varje sommar åkte jag däremot till mina släktingar i Finland. Jag visste varenda skrymsle i varenda Finlandsfärja på den tiden, eftersom jag ensam gick runt och utforskade på båten alldeles på egen hand, ibland ända in på nattimmarna.

Suvannaphumi som Bangkoks nya flygplats heter, är inte så mycket att utforska. Den är enorm, eller man kanske skulle säga ”lång”. Man går och går, och det ser ungefär likadant ut överallt. Det är mycket glas och naken kantig betong. Flygplatsen andas industri och effektivitet. Men trots den sterila miljön finns där mycket liv om man tittar lite närmare. En vän som arbetat på Arlanda illustrerade detta med hur han såg resenärerna nästan gå igenom olika livsfaser på väg från incheckning till ombordstigning: stressen i incheckningskön. Är passet med? Biljetterna. Pengar. Barnen gråter. Sedan säkerhetskontrollen och passpolisen, där stressen ökas lite ytterligare när man fumlar med vätskor och laptops, och när man är igenom allt detta slappnar resenärerna av och börjar le och se förväntansfulla ut. Innan ombordstigning kan man se adrenalinet komma tillbaka och barnen blir återigen oroliga och griniga. Just på flygplatsen i Bangkok förstärks detta mönster av blandningen av människor, kläder och beteenden - alla delar utrymme, oro och förväntningar.

Det är ett privilegium att få resa i arbetet. När jag var liten kunde jag bara drömma. Jag hade mina kartböcker och reste med pekfingret till fantastiska platser med fantasieggande namn som Shanghai, Dar es Salaam, Kuala Lumpur, Katmandu, Tokyo, Ulan-Bator, Kunming, Rangoon och Bangkok. Desto längre bort, desto lättare var det att fantisera.
Redan när jag var i tioårsåldern hade jag en tydlig bild av Sydostasien framför mig. Det konstiga är att jag nu inte längre riktigt kommer ihåg hur den bilden var. Men Buddhor i guld och glittrande tempel fanns med i mina fantasier – det minns jag. Det var en sagovärld där jag var som Biggles på nya äventyr bland exotiska folk med konstiga vanor.
Sedan fick jag en bok i julklapp som hette Världens olösta mysterier (utgiven av Det Bästa). Atlantis var presenterat. Pyramiderna i Gizeh och inkastaden Macchu Picchu. Och Angkor som på den tiden inte var tillgängligt på grund av krigen och Röda khermerna gjorde mig eld och lågor. Det kolorerade mittuppslaget med en karta i perspektiv bredde ut sig med tempel och risfält. Jag satt i timmar och studerade den. Det var första gången jag fick upp ögonen för Kambodja. Jag var tio år. Med åren dök Kambodja upp igen i olika sammanhang, och jag hade redan då, som tonåring, en vag idé om att jag ville arbeta med bistånd i Asien när jag blev äldre. I en kurs i U-landskunskap på Tekniska Högskolan (KTH) gjorde jag ett projekt om Kambodja. Intresset hade förskjutits från Biggles och Indiana Jones värld, till den unga studentens engagemang i politik och samhälle. Historien om Röda khemernas misslyckade försök att omdana samhället kändes väldigt lockande att försöka förstå.

2006 fick jag till slut chansen att komma till Kambodja. Jag hade redan prövat på ett långtidskontrakt på Filippinerna, som dock ledde till att jag hoppade av min ingenjörskarriär. Men jag hade ändå upptäckt att jag tyckte om att arbeta utomlands, och att jag fungerade ganska bra med människor från andra kulturer.

Det blev faktiskt kärlek till livet här, och även till arbetet med en .gång. Ändå tog det två år innan jag kände mig trygg. Då fick jag ett nytt jobb och nytt kontrakt. Sedan tog det två år till, och jag visste plötsligt att jag hade landat rätt i arbetslivet efter att ha irrat rejält mycket utan någonsin känt mig nöjd med något av mina yrkesval genom åren.

Det kommer att bli fem år i Kambodja. Nästa år kommer jag att flytta till Chiang Mai för en ny tjänst och ytterligare två år. Jag har svårt att se mig arbeta hemma i Sverige. Man blir lätt fånge i det här livet. Arbetet är på många sätt hårdare än hemma och arbetsuppgifterna är långt mer komplexa än någon kan ana. Men det är konkret och påtagligt. Varje dag känner jag glädjen att få se människor bygga hopp och framtid från ingenting och jag vet att jag är en del av det.

I skrivande stund befinner jag mig på Hotel Suisse i Kandy, Sri Lanka. Att bo på Hotel Suisse är som en tidsresa. Inget verkar ha hänt sedan 1943 då Lord Mountbatten ledde de allierades försvar av Asien härifrån. Mörkt trä, vitmålade väggar, livréklädda portierer och servitörer som tyst passar upp. Det är ganska nedgånget och det förhöjer den charmiga känslan. Buffén, inspirerad av det kinesiska köket(!), är riklig och ganska bra. Jag är ensam ikväll. Jag dricker ett glas rött vin till maten och skriver vykort hem. Långsamt. Ute i baren sjunger en ung singalesisk man, pop- och jazzstandards till enkla syntackompanjemang. Det låter bättre än väntat, men jag kan inte låta bli att le när Love Me Tender, I Am Sailing och Wonderful World kommer på raken i muzakarrangemang. Turister och smekmånadspar kommer och går och det sorlas i baren bredvid matsalen. Jag lyssnar noga efter stundens själ; klirret från glas och bestick, sorlet, musiken, luftdraget från servitörerna som passerar, cikadorna utomhus som hörs genom de höga öppna glasdörrarna, stadshotellsbelysningen, alla språken. Det är en stilla kakafoni. Jag minns inte när jag senast kunde lyssna så stilla och noga? Jag kan i varje fall aldrig minnas att det någonsin hänt i Sverige.