Valborgsmässoafton i PNH

Det är Valborgsmässoafton i Phnom Penh. Nu betyder detta ingenting här, mer än att jag med lite nostalgi tänker på kortégen i Göteborg som sakta glider mellan mer eller mindre nyktra sommarklädda åskådare med gåshud i vårkyliga vindar.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.

Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.

Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.

I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.

På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.

CCTV 9 - the English Speaking Contest

En ung kvinna pratar perfekt brittisk engelska på kinesiska statstelevisionens engelska kanal. hon står på en scen och tävlar i att tala engelska. Hennes tal är en hyllning till den ungdomsgenerationm som nu tjänstgör i People´s Liberation Army och som hjälpte jordbävningsoffren i Sichuan.

En panel ställer följdfrågor av olika slag och de argumenterar med unga kvinnan. Det känns lite 50-tal. Det är tävling i att prata på engelska. I debattmomentet debatterar de budskap i film. Hon pressas hårt i sitt inte så lite moralistiska perspektiv. Panelen är förvånansvärt västlig i sitt perspektiv. Men sedan så vänder det. Hennes perspektiv är att man måste vara medielitterat för att klara av filmer med mycket våld, sex och annan omoral. För henne handlar det om utbildning. Men panelens ledande debattör landar till slut i att hon är elitistisk och att staten (underförstått) måste ha kontroll över filmmedia. Det är väldigt intressant att se hur argument kan vändas runt i sin motsats.

CCTV 9 är en märklig upplevelse. På ytan ser det ut som vilken västlig kanal som helst. Men lyssnar och tittar man noga känns det väldigt regisserat. Det är Kinas socialistiska propagandakultur som ännu inte klarat av att bli helt osynlig. Än så länge har kinesiska media bit kvar till oss i väst. Den eviga frågan var man än är i världen är ju dock hur fria är fria media?

Helgvila - och mera Gaza

Det är helg och vila. Jag följer med vad som händer i Gaza med sorg. Jag känner många i Sverige som påverkas. Vänner i Hammarkullen och Angered som jag vet sitter uppe på nätterna och återupplever sina egna erfarenheter. Som inte kan sova.

Våra amerikanska vänner i Doha i Qatar är lärare och kan inte längre undervisa. Deras tid går åt till att låta eleverna diskutera vad som pågår. De sitter dygnet runt framför teven och knyter nävarna i fickorna. Judehatet och alla märkliga konspirationsteorier som cirkulerar måste bemötas, men Israel göder extremismen och hatet genom sin egen våldsextremism. Många av våra lärarvänners elever är av palestinskt ursprung.

2003 upplevde jag samma sak när USA anföll Irak. Det var en förfärlig tid för mina studenter som jag handledde på folkhögskolan. De sov aldrig, de grät och väntade förtvivlat på samtal från anhöriga.

Jag är ingen ultrapacifist. Min mamma är flykting från finska Karelen 1939. Finland klarade sig från Stalins Sovjetunionen med vapen i hand, men priset var mänskligt sett oerhört högt och smärtan lever vidare i generationer.
Men de som tror att våld är lösningen har inte fattat någonting. Israel (precis som USA var 2003) är den starkare parten och har alltid varit det, ända sedan grundandet.Det finns inget reellt hot mot Israels existens. Den starkare parten har alltid det större ansvaret för freden.

Det enda jag ser hos Israel är en ambition att visa palestinierna att de är dödsdömda. De bombar som de vill. Det är inga misstag som sker när de skickar raketer in i byggnader som är under FNs kontroll. Det är kallt beräknande. Det finns ingen tydligare signal att skicka palestinierna att de är utan en enda vän i världen. Om inte ens FN är skyddat; vem skall då hjälpa dem? Palestinierna skall helt enkelt lära sig att de är icke-värdiga och kan elimineras när det behagar.

Jag ser på Deutsche Welle hur unga israeliska män står på en kulle med utsikt över Gaza. De skrattar och applåderar när raketerna slår ner i husen några kilometer bort.
Det påminner mig om när kristna vänner som var volontärer på Västbanken för en kristen organisation, berättade om hur de som följeslagare fick skydda palestinska skolbarn från stenkastning från extrema bosättare. Det lät obegripligt med vuxna medelålders män som kastar sten på små barn på väg till skolan. Det var då jag förstod hur illa det var ställt. Det enda jag hört talas om innan dess var palestinska ungdomar som kastade sten på israeliska soldater. Det rapporteras sällan om denna vardagsterrorism i våra medier.

Bara för någon dag sedan såg jag i National Geographic Channel, ett reseprogram(!), hur varuleveranser till Gaza går till. Mat och andra dagligvaror från Israel slängs ut på ett stort öppet fält lite hipp som happ. Sedan får de palestinska lastbilschaufförerna vänta på tillstånd för att springa fram och lasta på varorna. När de gick fram för att plocka upp varorna sköt israelerna mot dem. När de sedan släpptes fram, möts de ofta av skadade leveranser. Kameran dokumenterade hur flera hundra krossade ägg låg och flöt på marken. Handlaren som skulle ha dem var förtvivlad. Han hade ju redan betalt för dem. Så har det sett ut i ett par år. Resereportern skakade på huvudet åt den bisarra situationen.

Denna bakgrund försvinner i nyhetsmedia. Israel släpper inte in några journalister till Gaza. Det enda ordnade vi får veta är deras version. Det som händer inne i Gaza blir fragmentariskt, ofullständigt och förvirrat. Källorna är okoordinerade. Alla rusar omkring och allt förstörs. Det är endast hos de planerande israeliska propagandamakarna man kan få en sammansatt bild - deras bild.
Tunnlarna till Gaza har hamnat i centrum. Men varför frågar sig ingen varför man behöver tunnlar för att få in varor? Och vapen. Det man lärt sig av Israel är ju att de gör som de vill, oavsett om man är obeväpnad eller beväpnad. Då är det ju ändå kanske bättre att vara beväpnad?
Hamas använder civila som mänskliga sköldar heter det. Men inga vittnesmål från Gaza bekräftar detta. Det är omöjligt idag att fly från Gaza på grund av Israel.

Vi vet, eller hur, att Israel gärna låter civila plågas. Dag ut och dag in står avtrubbade israeliska värnpliktiga i checkpoints med total makt och straffrihet. Det är nu 3 år sedan Israels drabbades av självmordsbombare - man kan ju tycka att Israel borde vara intresserade av att få till en lite mer normal situation. Men sanningen är att man funnit en utmärkt metod att förslava palestinierna till ett liv utan hopp. Avslutningsvis, Israels armé(!) har tidigare använt civila palestinier som mänskliga sköldar. Det förtjänar att upprepas. Hela tiden.