Språkliga frimodigheter

En resa i provinsen ger en alltid något att fundera på. Jag kom hem igår från en tvådagarstur i Svay Rieng och Prey Veng i sydöstra Kambodja. Trots att de två provinserna ligger nära Phnom Penh och huvudvägen till Vietnam går här så är dessa de fattigaste i Kambodja.

På vägen åker man på danska biståndsfärjor över Mekong vid Neak Luong. Neak Luong skildras i inledningen av filmen The Killing Fields. Staden bombades 1973 sönder av amerikanarna av misstag. Den hölls av regeringstrogna trupper stöttade av USA. I filmen skildras hur journalisten Sidney Schanberg och hans tolk och journalistkollega Dith Pran kommer dit direkt efter bombingen.
Staden är numera helt återuppbygd, och jag tänker kort att också min tolk är journalist, och jag själv har också journalisterfarenhet. Istället för bomboffer vimlar det av fattiga försäljare och tiggande barn vid färjeläget. Det är förslummat och skräpigt och ser ändå lite ut som en krigszon. Spinkiga kor går på gatorna och betar på de höga refugerna inne i stan.

Landskapet är vackert, men torrt och lite ödsligt. Risfälten sträcker sig platt till horisonten, avgränsade av låga vallar. Det är märkligt att det är så fattigt för det ser ut som en rik jordbruksbygd. Fiskodlingsdammar ligger överallt. De är inte grävda för hand. De är bombkratrar efter de amerikanska bombningarna. Här släpptes miljoner ton bomber under det amerikanska kriget som det heter här. Många av Khmer Rouges unga barnsoldater hade förlorat sina föräldrar på denna nakna slätt som sträcker sig hela vägen till Vietnam. 250000 civila dog i bombningarna. Vissa säger det dubbla. Henry Kissinger var arkitekten bakom den amerikanska Kambodjapolitiken under denna tid. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med Vietnams utrikesminister. Vietnams utrikesminister vägrade ta emot priset eftersom det fortfarande var krig. Kissinger åkte ensam till Oslo och högtidstalade, samtidigt som Khmer Rouge radikaliserades och fick näring för sin folkmordspolitik genom bombningarna.

Efter två dagar på dammiga kontor och lantlig mat av typen "alla delar på djuret går att äta" och "även beska blad smakar gott" åker vi hem. Jag har lite ont i knävecken efter att ha lett det sista mötet i skräddarställning på kontorsgolvet under en hel dag.

På vägen hem åker vi förbi en lokal organisation som lystrar till namnet Local Organisation of Poor Development (LOPD). När kambodjaner skriver på engelska blir det ofta lustigt. Eller vad sägs om Cambodian Association of Miserable Corpses? När det gäller utbildningsinstitutioner frodas nya engelska språkkonstruktioner friskt. Kan man lita på engelskaundervisningen på FBI-school (Future Bright International) eller Build Bright University? Det finns också CIA (Cambodian International Academy) komplett med en logotyp med stars´n stripes. Man blir lite glad åt dessa språkliga innovationer. Ett land med sådan frimodighet kan ju inte misslyckas.

Fälterfarenheter

Jag har börjat springa lite grand. En gång i tiden var jag en bra motionslöpare som sprang Göteborgsvarvet några gånger, och när jag studerade på Lantmäterilinjen på KTH var jag med i Solastafetten mellan Göteborg och Karlstad. Mitt lag kom faktiskt tvåa en gång och det var inte så illa. Över 100 lag var med och vinnarlaget var ett hopplock av bra löpare från Göteborgs universitet. Men i vårt lag hade vi många elitorienterare med oss. Lantmäteri låg ju nära till hands för dem - många av dem hade producerat egna orienteringskartor för sina klubbar. Nu är det en helt annan sak att springa. Jag har 15 kilo mer att bära på och mina benhinnor gör ont. Jag kör bara tjugo minuterspass just nu.

Nu befinner jag mig i Sisophon, eller i Banteay Meanchey, eller i Svay (mango). Okärt barn har många namn. En australisk volontär som bodde här, men som nu åkt hem, berättade hur hennes äldre syster grät sig igenom två veckor i Sisophon när hon var på besök. Hon vädjade till sin lillasyster att komma hem. Men Olivia hade börjat gilla staden. Hon jobbade på dagarna och hade obegränsat med tid på kvällarna att läsa böcker, äta frukt och bara vara social. Det är ett liv som man faktiskt kan känna avund inför. Ett liv som antagligen bara är möjligt på platser som Svay där Internet är långsamt och shoppingmöjligheterna är begränsade till traktorer, bilbatterier och skumma torra kex.

Det är kul att springa här. Ute bland fälten ligger små hus där familjerna gör kväll och barnen badar i dikena. Alla ropar "Hello" och skrattar. En gammal skrynklig man med stor mage och bar överkropp, sprang med mig med höga knäuppdrag och ropade "Um-pa,Um-pa,Um-pa". Det är man aldrig med om i Slottskogen. Än mindre i Härnösands elljusspår.

Ännu ett Partnermöte idag. Jag har börjat ta tag i olika sker som måste fixas nu. Det första halvåret tog jag det väldigt lugnt och gjorde som vi alltid gjort förut. Men jag ser massor av brister att ta tag i. Jag är ju första kontorschefen i Kambodja för min arbetsgivare och det är mycket som skall fixas till. Tidigare hade vi två anställda, men inget officiellt kontor, och det är mycket att plocka i ordning. Min danska kollega delar erfarenheten. Han har berättat hur man gjorde på samma sätt i hans organisation, och det tog ett halvår innan man insåg att det inte räckte med att lyfta in person, utan man måste bygga upp team för att det skall fungera. I veckan har jag en annons ute för vad vi kallar en "Project Officer". Jag anställde en i december efter en utdragen rekrytering, men nu hoppas jag det skall gå fortare. En av de två som var med från början insåg att det var dags att lämna när jag kom. Han hade varit med länge, och ville nog inte riktigt vara med på förändringarna. Det institutionella minnet försvann på gott och ont.

Nu gäller det att få partnerorganisationeerna att hänga med på tåget också. Den svenska biståndsdebatten har ökat vårt fokus på ekonomisk kontroll vilket är väldigt bra. Men processen ute i fält går ofta långsammare än man räknar med. Det är inte bara att ställa krav eller låta dem installera bra programvara för bokföringen. Igår var jag på en organisation som hade fått programvara och utbildning av en annan givare. Men problemet nu var att datorerna inte funkade på grund av virus (från USB-minnen).

Som givare måste man hela tiden tänka på hela bilden och det missar vi alltför ofta. Datoriserad bokföring kräver också att organisationen har en IT-policy som talar om hur datorerna får användas och tillgång till regelbunden datorservice. Om inte dessa behov är tillfredställda är bokföring på dator betydligt mer riskfylld än att göra det på papper. Dessa krav kommer ibland i kläm på grund av olika svårförändrade policies som till exempel att projektpengar inte får gå till datorutrustning utan bara till utbildning. Just nu är jag inne på att rekommendera att åtminstone den dator där bokföringen skall ske endast skall användas för bokföring och inget annat. Om det nu saknas en IT-policy för organisationen kan man åtminstone ha en för denna enda dator.