Då har jag varit i Indien. Eller åtminstone i Kerala. Eller åtminstone i Kochi.

Många har varit i Indien och det känns lite märkligt att jag inte lyckats ta mig hit förrän nu. Efter mer än sex år i Asien, tycker man att regionens största kulturland tillsammans med Kina borde ha hamnat i min väg åtminstone någon gång.

Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.

Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.

Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.

Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.

Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.

Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.

PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS

Det hettar till! Och det lokala näringslivet har sin egen tolkning på socialt ansvar.

Den här veckan har varit svettig. Den heta säsongen har kommit tidigt i år och alla pustar. Premiärministern och försvarsministeriet bjöd in hela det tunga affärslivet till insamlingskväll för militären som just nu är mobiliserad längs gränsen mot Thailand.

En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?

Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).

Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.

Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.

Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.

De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.

Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.

Klimat, demokrati & konspirationer

Idag öppnar klimatmötet i Köpenhamn. Något som heter Climategate har synts i media. Det är en ickehändelse. Någon har hackat sig in i ett klimatforskiningsinstitut och fångat upp en rad epost med "tvivelaktiga" formuleringar. Det mesta är taget ur sitt sammanhang, och än så länge har inte någon lyckats skapa en klimatalarmistisk konspiration ur materialet. Om ändå hackaren gjort sig det besväret.

Flera kambodjaner har åkt till Köpenhamn. Vad som inte syns så ofta i debatten är att klimatförändringen redan idag slår hårt mot många fattiga länder. I Kambodja säger de fattiga jordbrukarna att vädret blivit helt oförutsägbart. Seklers nedärvd väderkunskap har på några få år gjorts värdelös. Gamla rissorter klarar sig inte längre.

För några veckor sedan slog tyfonen Ketsana till. Sveriges radio ringde mig vid lunch samma dag och undrade om det fanns några offer. Hur skulle jag veta som satt i Phnom Penh? Landets östra delar var översvämmat och vattennivåerna var höga, men här finns inga teveteam i, eller direktrapporter från katastrofområdet. Inga journalister flög in i förväg för att vänta in stormen. Vägarna var ofarbara om de fanns kvar. Vi jobbade kort sagt som vanligt i ett regnigt Phnom Penh ovetandes om vad som utspelades några hundra kilometer österut.

Några veckor senare kommer dödsiffrorna, cirka 50 omkomna och tiotusentals har fölorat sina hem och sin försörjning. Sveriges Radio ringer inte längre. Under några dagar hamnade några fattiga länder i medieljuset, men egnetligen fick inte läsarna, lyssnarna och tittarna veta någonting. Sedan försvann uppmärksamheten.

Klimatet är ett pågående drama. Det pågick innan Ketsana och det fortsatte efteråt, och det fortsätter hela tiden. Samtidigt tror även välutbildade människor på att någon hittat på det hela för att skapa alltifrån nya skatter till forskningsanslag till världsherravälde. Någon vänder på klimatforskarnas teorier och tycker vi skall förbereda oss på nästa istid istället. Världen har blivit bra konstig när välutbildade människor kommer på komplicerade teorier om hur överheten försöker lura vanliga människor, medan fattiga risbönder i Kambodja som inte kan läsa och skriva med självklarhet i rösten förklarar att världen har förändrats mitt framför deras ögon och att hela deras utkomst är hotad.

Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har blivit allt lägre, men jag tror det kan komma mycket gott ur mötet om man inte vill för mycket. Då kan det gå att sänka den politiska garden och man blir mindre rädd för att sitta med Svarte Petter när mötet är slut. För övrigt hörde jag på BBC i veckan hur privata entreprenörer i Kina investerar enorma summor i modern energiteknik. Där snackar man inte som här.

Det är plågsamt för mig som jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter at se debatten i Sverige och västvärlden. Jag tycker det ställer vissa frågor om våra demokratiska fundament när man läser om klimatdebatten, hör om minaretförbud och om (sd):s framgångar. Hundra år av demokratisk utveckling och vi har inte kommit längre än så. Ändå, jag tror förnuftet segrar till slut. Det brukar bli så i öppna debatter även om det ofta ser hopplöst ut.