En smärtsam fältresa till Oudong

Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.

Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.

De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.

De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.

Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.

Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.

Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.

På MR-konferens på Raffles Le Royal

EU har i veckan arrangerat ett tvådagars-seminarium på Hotel Raffles Le Royal. (Le Royal är det hotell där en gång alla journalister bodde, dagarna innan Phnom Penh föll, och Röda Khmererna tog över i april 1975. Då hette det Phnom Penh Hotel.)

Seminariet har handlat om mänskliga rättigheter (MR), skydd för MR-aktivister, EUs roll i stödet till MR-arbetet, och hur man kan hjälpa civila samhället och regeringen att föra en konstruktiv dialog.

Jag var där. Lyssnade, minglade och åt. Första dagen tog jag på mig mörka kostymen med fina slipsen och ingen kände igen mig. Några kallade mig His Excellency. Det kändes helt okej får jag erkänna. Jag kan tycka det är rätt så trevligt att klä upp mig och jag lägger inga större värderingar i det. Men det är helt klart att bemötandet blir annorlunda. Det gäller ju speciellt i en sådan här miljö. Men bästa av allt var att jag slapp frysa i kylskåpskalla mötesrum.

Rätt fort noterade jag svårigheterna att arrangera ett sådant här möte. I arbetsgrupperna kändes det lite som att kambodjanerna inte riktigt förstod syftet. Det är inte så konstigt. Många av dem lever under dagliga hot och kamp för livet, medan EU-diplomaterna vill fokusera på det långsiktiga arbetet. För dem är det lättare att acceptera att det kommer att ta tid att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Klädsamt nog höll ändå de utländska delegaterna rätt så låg profil, och det var främst kambodjanerna som drev diskussionerna.

EUs Charge d'Affaires Rafael Dochao Moreno höll välkomsttalet: Han försökte senare, i min egen arbetsgrupp, klargöra ett hårt kritiserat uttalande som han gjorde några dagar tidigare. Det handlade om hur borttagna europeiska importttariffer på socker drev fram landstölder och människorättsbrott i Kambodja. Det kändes inte som han lyckades riktigt.

En legendarisk representant för en lokal MR-organisation hade massor av konstruktiva förslag, men pratade lite för mycket om den fruktade NGO-lagen som kan bli ett sätt för regeringen att kontrollera civilsamhället. Det möjliggjorde efter lunchen för Inrikesministeriets representant att prata mer om denna lag än om MR-frågor, och det kändes nog tryggt för dem.

Men så är det nu. Vi kan prata om universella mänskliga rättigheter, och jag tror stenhårt på det konceptet. Men skall vi komma någon vart i det arbetet måste vi kompromissa, och se vad som är politiskt möjligt att genomföra. Ingen politiker någonstans ger upp sin makt, även om det innebär att respekten för mänskliga rättigheter skulle öka. Ibland undrar jag om jag har blivit avtrubbad efter mina år här, och efter allt elände jag sett, men samtidigt är det så verkligheten ser ut.

Ett bekymmer för MR-arbetet i Kambodja är ju också att regimen levererar till majoriteten av befolkningen. Det är en stadig ekonomisk tillväxt, dock mest i städerna. Det är fred. I en nyutgiven FN-rapport, är Kambodja ett av de länder som är mest framgångsrika att nå Milleniemålen. Den här nöjdheten kan dock komma att ändras när krigsåren blir alltmer avlägsna och människor blir mindre rädda.

Vad ingen räknar på i Kambodja är kostnaden för de MR-brott som sker i Kambodja. Det är olyckligt, eftersom det är regeringes argument för en omöjlig landpolitik. När en ekonomisk landkoncession på 10000 hektar delas ut av centralregeringen till någon affärsman med politiska kontakter och plantageambitioner, förlorar samtidigt kanske 10000 människor sin utkomst. Tanken enligt alla ekonomiska teorier är att dessa skall jobba på en effektiv plantage istället för i ett fattigjordbruk.
Men sanningen är ju att väldigt många koncessioner aldrig blir någon plantage. Och där det anläggs plantager, blir arbetstillfällena ofta alldeles för få och säsongsbundna. Hela familjer anställs men bara en får lön. Barnen arbetar gratis i stället för att gå i skolan. Totalt sett innebär systemet att hela samhället faktiskt förlorat inkomster som oftast i stället hamnar i investerarnas fickor och ofta utomlands. Resultatet är att i Europa kan vi köpa billigt raffinerat socker hos lågpriskedjorna, som inte alltid är så petiga med ursprungsmärkningen.

I sitt avslutningsanförande hade plötsligt Rafael Dochao Moreno ändrat sig. Någon hade gett honom ett brev sade han, som föranledde EU att titta på den kambodjanska sockerindustrins metoder. Enligt den engleskspråkiga Cambodia Daily hade premiärministern i ett dokument givet carté blanche till en av sin vänner att få landkoncessioner för sockerplantager. Vi får se om EU kan visa tänderna. Annars föreslår jag att du som konsument hemma i Sverige frågar din matbutik om de vet var sockret kommer ifrån.