En smärtsam fältresa till Oudong

Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.

Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.

De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.

De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.

Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.

Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.

Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.

Reflektioner under min hemresa till Phnom Penh

Jag lämnar Colombo sent på kvällen. När jag åker igenom staden står det soldater ungefär var hundrade meter, i kamouflageuniform och fullt beväpnade med automatkarbiner. Ungefär var 500 meter har de en checkpoint där tar in misstänkta fordon. Militariseringen är uppenbar trots att det varit fred i ett och ett halvt år. Trafikpoliserna står lika tätt och stoppar väldigt många bilar. Även min taxi blir stoppad och de lyser med ficklampa in i bilen. Ovanför deras huvuden finns jättelika porträtt på den evigt leende presidenten - det ser ut som man försöker bygga upp en personkult. Turisterna har ändå börjat komma tillbaka. Jag hoppas inte de vänjer sig med alla dessa bistra unga män med AK-47 och M16 i varje gatuhörn. Ändå säger många att det är mycket bättre än för bara ett halvår sedan.

Dagen har varit lång. Under morgonen var jag och lyssnade på en diskussion med människorättsaktivister. De diskuterade globaliseringens effekter på mänskliga rättighetsfronten i allt från daglig försörjning till våld mot kvinnor.

Det är lärorikt och jag hittar flera ingångar att fundera på för mitt arbete i Kambodja. I flera länder pågår ett arbete för att göra den nationella budgeten mera transparent. Det låter otroligt, men i väldigt många länder berättar inte regimen hur landets budget ser ut. Det är ju givetvis viktigt när man börjar bygga upp nationella skattesystem.

En annan fråga som också rests i Kambodja är effekterna av EUs tillbakadragande av handelshinder för de fattigaste länderna så de kan exportera jordbruksprodukter. I Kambodja såväl som i Sri Lanka, har detta ökat trycket att omvandla småjordbruk till plantager som skall förse EU med socker och andra cash crops.
Resultatet är småbrukare som drivs bort från sina jordbruk utan kompensation. Ibland sker det med grovt våld när polis och militär börjar skjuta. Samtidigt blir också plantageägarna enormt rika och högnivåkorruptionen ökar. Fattiga länder blir på så sätt kvar i fattigdomsfällan. I Kambodja finns det tycoons som äger upp mot 100 000 hektar mark som ofta står obrukad medan bortdrivna fattiga småbrukare i värsta fall bor under plastskynken i vägkanten.

Migration är en annan globaliseringsfråga med oväntade sidoeffekter. Våld i familjer och sexuella övergrepp är mycket vanligare i splittrade familjer, där en förälder arbetar antingen i storstaden eller utomlands. Inte minst bland plantagearbetarna är detta oerhört mycket vanligare än bland självägande bönder. Det bådar inte gott för kvinnor och barn med tanke på den hänsynslösa utvecklingen mot en plantageekonomi i Kambodja. Men också i familjer med hemvändade soldater sker svåra tragedier när krigets trauman spelas upp på nytt i familjen då kvinnor och barn utsätts för svåra övergrepp.

Landlagarna i Sri Lanka är inte heller genusneutrala. Nästan alltid räknas mannen som ägare eftersom mark inte kan ägas gemensamt. Nu spelar det inte alltid så stor roll om lagen är genusneutrala eftersom kvinnor sällan kan sätta sin signatur på lagfarten eftersom de aldrig tillfrågas. Konsekvenerna för en ensam kvinna vars man migrerat, kanske försvunnit helt, eller kanske hittat en ny kvinna kan bli katastrofala.

I Sri Lanka har man skapat High Security Zones (HZS). Dessa zoner riskerar nu med en tilltagande militarisering, i kombination med pacifiering, av det lankesiska samhället, att bli omvandlade till militärkontrollerade Special Economic Zones (SEZ). I en SEZ kan oftast inte arbetares rättigheter upprätthållas, och vanliga nationella arbetsrättsliga lagar gäller inte. Militarisering av samhället och dess ekonomiska liv är överhuvudtaget en obehaglig tendens i stora deler av Öst- och Sydasien. Kambodja är inget undantag, men också Thailand, och givetvis Burma har militär med egna stora ekonomiska intressen.

Slutligen kom vi in på en kort diskussion som kanske inte hade så mycket med globalisering att göra utan med de metoder vi använder i biståndet. Det alltmer utbredda bruket av mikrokrediter i biståndet verkar tränga ut andra former av organisering. Med andra ord, bysolidariteten försvinner när pengarna kommer in. Problemet med mikrokrediter är att de inte når de allra fattigaste. Man måste ha en viss egen drivkraft och vara någotsånär frisk för att kunna ta ett mikrolån, eller för den delen spara. Med automatik kommer därför de allra fattigaste att bli ännu mera utestängda från byorganisering eftersom mer tonvikt läggs på inkomstgenerering bland de som har lite mer än ingenting.

Det som diskuterades visade på komplexiteten i utvecklingsfrågorna. Konflikt, militarisering, migration och global handel påverkar på olika sätt. Freden kom till Sri Lanka i april 2009. Men militariseringen är uppenbar. Presidenten har skapat en klanbaserad administration med flera nära familjemedlemmar på ledande poster, inte minst inom militären.
I Kambodja har högsta ledningen genom att gifta bort varandras barn med varandra skapat starka band som mest liknar en medeltida europeisk aristokrati. Och så ser det ut i flera länder i regionen, och kanske mest av allt i Burma. Samtidigt går den ekonomisak utvecklingen ändå framåt. Kina är en ekonomisk motor och de flesta kan acceptera situationen så länge regimerna levererar fred och ökande välstånd.

På flyget slår det mig annars att jag är otroligt irriterad på de många manliga kinesiska flygresenärerna. De är hopplösa och okänsliga för andras behov. Kinesiska män är helt hopplösa. De rosslar, rasslar ocgh rapar, tränger sig i köer och de kan inte stänga av mobiltelefonen när flygvärdinonorna säger till. Det bekymrar mig lite att de har ambitonen att leda världen - men de kanske lär sig med tiden?

En förmiddag med Riksrevisionen

I förmiddags kom då Riksrevisionsverket till vårt kontor. De är här för att granska Sida-representationens (numera ambassadens) projekt i Kambodja. ”Mitt” biståndsprogram var ett av dessa.

På senare har det varit ett oerhört starkt fokus på revisoner i biståndet. Det har varit positivt på många sätt och många med mig i biståndsbranschen har lärt sig att det är ett viktigt kontrollverktyg. Vissa suckar, det är lite hokuspokus över revisionsspråket, det är en värld där man inte riktigt känner igen sig. Själv tycker jag det är ganska roligt – det (nästan) standardiserade formatet för den finansiella redovisningen gör det lätt för mig att förstå våra partners ekonomiska situation och den medföljande kontrollrapporten ger en god bild av hur man kan hjälpa parternorganisationer att utvecklas vidare.

Tyvärr fick sig revisionsverktyget, och även Riksrevisonsverket, en rejäl smäll, när en man vid namn Staffan Ivarsson hade bestämt sig i förväg för att det fuskades i organisationsbiståndet. Han blev lite legendarisk (inte på ett positivt sätt kanske) när han satt på presskonferensen och berättade hur han i sex månader i "khaki och myggolja" varit ända längst ute i fält och sett ”fusket” med egna ögon. En ny mera detaljerad revision gick till botten med det hela och det mesta hade sin alldeles naturliga förklaring. Riksrevisionen fick backa flera steg, även om biståndsministern var ganska ovillig att backa från sina uttalanden efter presskonferensen.

Det blev ju sedan inte bättre av att han betraktade sig som kompis med biståndsministern Gunilla Carlsson. Ivarsson har sedan än en gång utmärkt sig som revisionsnämndens ordförande i Simrishamn där han hade återkrav på 636000 kronor som han ansåg sig ha rätt till för inkomstbortfall när han inte var på Riksrevisionen. Problemet var att han inte hade något inkomstbortfall eftersom han ändå inte uppbar någon lön från Riksrevisionen för den tid han var nämndens ordförande.

Nåväl, det må vara hänt att det finns individer som saknar integritet och skrupler lite överallt i samhället. Men tyvärr har nog ett resultat av det spektaklet blivit att stora darren kommer till dem som utsätts för Riksrevisionens granskningar, och det gör faktiskt inte deras arbete lättare, och det blir svårare att utvärdera var skatepengarna går.

När vi pratar om revision med våra partner försöker vi peka på att det är ett utmärkt tillfälle att lära om den egna organisationen och få tydliga anvisningar hur den kan bli bättre. På samma sätt ser jag när vårt eget kontor blir reviderat en gång per år.
Revisorerna kommer lågmält in på vårt kontor och går igenom våra dokument och räkenskaper. Jag lägger mig inte i utan jobbar vidare med mitt. När de samlat ihop all dokumentation sitter vi några timmar och de ställer en hel del knepiga frågor. Ibland frågar jag tillbaka. "Varför är detta viktigt?" "Hur skall det se ut tycker du" kan jag fråga?
När revisionsrapporten kommer lämnar jag ett svar på de punkter där de har anmärkningar. Sedan vet jag vad som måste ordnas och vi försöker genomföra det så gott vi kan. Vissa saker är väldigt svårt: hur betalar man skatt på mina extra förmåner när inte den lokala skattemyndigheten har någon fungerande process för detta? Men eftersom det står i lagen kommer revisorn att slå ner på det.
Andra saker tar vi tag i direkt. När vårt huvudkontor hade svårigheter att producera en detaljerad manual för hantering av pengar (det är inte helt lätt att samordna över 20 länders behov) gjorde vi helt enkelt en själva. Den kan användas av andra landkontor också med viss anpassning och vi använder den också i vårt samarbete med partners som också behöver förbättra sina policies.

När Riksrevisionsverket resultat uppmärksammas för mycket i media blir det alltså mer problem än nytta med det. Revisorn är ingen polis – han eller hon är till för att hjälpa organisationen att bli mer effektiv, men det går inte att ge goda råd om den som granskas riskerar att bli hudflängd i media av ett eller annat skäl. Ett annat sätt att se på det är att revisorerna faktiskt får det svårare att lyfta vissa frågor på ett tydligt sätt; konsekvenserna kan bli väldigt stora om man gör en missbedömning som Staffan Ivarsson gjorde (eller så var det kanske valet av honom för just detta uppdrag som var den stora missen). Staffan Ivarssons fortsatta vandel visar ju också att även revisorer kan ha problem med integriteten.

Vi, jag och min ekonomiansvarige, hade en rätt bra förmiddag med revisorn. Vi gör nog rätt bra ifrån oss på det stora hela. En missbedömning jag gjort, och som rapporterats till Sida diskuterades. Det handlar ju också om att förmedla lärdomar så att rekommendationerna blir verklighetsförankrade. Ytterst få revisorer har ju egen fälterfarenhet som biståndsarbetare. Revision ger ju en bild av verksamheten men verkligheten är större än så.

Samtidgt är det ju inte primärt vi som blir granskade, utan Sida i Phnom Penh. Jag kan tycka det måste vara ganska svårt för Sida att hålla ihop organisationen och systemen. Det finns få myndigheter som varit så tafsade på, så ofta omorganiserade, så mobbade. Det känns som inte en enda omorgansation på Sida har fått genomföras och utvärderas på ett vettigt sätt på bra länge. Och då talar vi om en organisation som redan från början har speciella utmaningar då man har kontor över hela världen. Just nu skall 20 procent sägas upp. Det vore kanske mera befogat att satsa revisionsresurser på Utrikesdepartementet (UD) och se hur de styr sig själva och Sida?

I en väldigt intressant rapport från Center for Global Development och på deras webbsida kan vi också läsa hur effektiva olika hjälporgan är och jämföra dem. Där kan man jämföra UD (som ju själva tar hand om nästan hälften av biståndsbudgeten) och Sida. Sida går vinnande ut ur den jämförelsen. Ändå är det UD som får allt mer pengar, och alltmer kontroll över Sida.
Samtidigt är det tydligt i granskningen att svenskt bistånd har problem just nu – vi är inte så effektiva som vi tror. Men så har vi också haft 4 år av en ganska navelskådande och okunnig biståndspolitik.